TV-serien Simpsons har, med sina snart 20 år på nacken, kommit att bli något av en integrerad del av det moderna Skådespelssamhället. Som annan satir delar den ett kluvet förhållande till det senmoderna konsumtionssamhället. Å ena sidan kan den göra narr av olika sidor av det, men å andra sidan är den ändå en del av den massiva distribution av rörliga bilder och intryck som tar över allt mer av vår tid och våra tankar.
Det har nu kommit en långfilm med den gula familjen, som överlag fått goda recensioner. Personligen minns jag det tidiga Simpsons med saknad. Serien var då fortfarande tokig, och inte alls lika seriös som den senare kom att bli. Dessutom slapp man de politiskt korrekta inslag som gradvis smög sig in i den i takt med att den blev alltmer framgångsrik och i takt med att den politiska korrektheten likt en religion växte i styrka i samhället, med pedagogiska inslag som att Homer lär sig att homosexuella är som alla andra, eller att den gula familjen börjar umgås med Apus indiska familj (i ärlighetens namn umgås de inte med andra familjer, eftersom de i de tidiga avsnitten var så gravt dysfunktionella), och så vidare. Det enda riktigt roliga inslaget som fanns kvar var länge Homers märkliga infall och gravt störda sexualitet, vilket fått åtminstone mig att alltmer gå över till Family Guy istället.
På så vis är långfilmen en uppryckning. Den innehåller några vansinnigt roliga scener, särskilt scenerna med en gris som Homer adopterar är hysteriska (”Spiderpig”-scenen är redan förevigad genom Youtube). Man slipper också den grövre politiska korrektheten, även om president Schwarzenegger framställs som en retard (”I was elected to lead, not to read!”) och miljöfrågan tar ganska stor plats i filmen. Som satir fungerar det däremot inte, utan satiren är alldeles för ljum.
Hur fungerar då Simpsons som långfilm? Överlag får man instämma med de positiva recensionerna, eftersom den innehåller många roliga scener och skämt, och man ser den med ett leende på läpparna, ett leende som några gånger förbyts i gapskratt. Handlingen är egentligen en bagatell, men fungerar hjälpligt och i slutet är det ganska spännande. De budskap man bakat in i filmen är tämligen banala (”familjen är viktig”, ”tänk på andra”, och liknande), men överkomliga. Filmmakarna har inte tagit in så många gästande kändisar, något jag dock personligen inte saknar. Däremot får mina gamla favoriter, som Moe (aka. ”Momar”), mr. Burns, Ralph med flera alldeles för lite utrymme. Ett lite intressant inslag i TV-serien är när Homer får spirituella upplevelser (bland annat efter att ha ätit en djävulsk chili), och detta har man också lyckats passa in i långfilmen på ett smidigt sätt. Här har också tecknarna lyckats skapa en drömlik och lyckad sekvens, som lyfter filmen över den rena komedins nivå.
Överlag är det dock ett längre Simpsonsavsnitt. Det är roligt om man gillar TV-serien, men egentligen ingen stor filmupplevelse. Den får därför tre indo-europeiska trollkarlshattar i betyg, på gränsen till fyra. Är man verklig Simpsonfantast kan man se den på bio, i annat fall går man inte miste om särskilt mycket om man ser den hemma istället.
Äldre inlägg om nihilism och humor:
Tankar kring nihilistisk humor
Om skribenten: Joakim Andersen
