Om man jämför dagens vänster med den vänster som fanns på 1800-talet, eller rentav 1950-talet, upptäcker man snart att en grundläggande förändring ägt rum. Där Engels talade med olust om ”vederstygglig gossekärlek” så går Mona Sahlin i homolobbyns parader och tävlar med Reinfeldt om vem som snabbast kan leverera en könsneutral äktenskapsbalk. Där Proudhon rasade mot invandring av europeiska arbetare till sitt älskade Frankrike, och där Bakunin varnade för ”den gula faran”, så tycks vänsterns kärnfråga idag snarare vara att så hårt och så snabbt som möjligt kväsa de individer som protesterar mot en tidigare aldrig skådad massinvandring. En massinvandring som med raska steg förvandlar våra egna folk till minoriteter i växande delar av våra egna urhem, en utveckling som ingen hittills lyckats förklara vad det är som är så radikalt eller positivt med. Frågan är kort sagt vad det finns för självändamål med att överlämna en värld till sina barn och barnbarn där etniska konflikter kommer att vara en naturlig del av det politiska livet de närmaste seklerna, när man har möjlighet att låta bli. Kort sagt har vi att göra med någon form av kollektiv hysteri av närmast religiöst slag, som särskilt drabbat vänstern.
Denna märkliga situation har flera orsaker, och har bland annat studerats av Christopher Lasch, Kevin MacDonald och Paul Edward Gottfried (den hugade kan göra en sökning på deras efternamn genom sökfunktionen på Motpol.nu och läsa mer). Idag ser vi dock lyckligtvis de första försiktiga stegen från delar av vänstern mot det kollektiva vansinne som drabbat de europeiska folken i allmänhet, och deras intelligentsia och ledare i synnerhet. En frihetlig socialist som Noam Chomsky kan därför uttrycka sig på följande vis:
”Capitalism basically wants people to be interchangable cogs, and differences among them, such as on the basis of race, usually are not functional. I mean, they may be functional for a period, like if you want a super exploited workforce or something, but those situations are kind of anomalous. Over the long term, you can expect capitalism to be anti-racist — just because its anti-human. And race is in fact a human characterstic — there’s no reason why it should be a negative characteristic, but it is a human characteristic. So therefore identifications based on race interfere with the basic ideal that people should be available just as consumers and producers, interchangable cogs who will purchase all the junk that’s produced — that’s their ultimate function, and any other properties they might have are kind of irrelevent, and usually a nuisance.”
Detta är det första viktiga steget, nämligen insikten att den moderna ”anti-rasismen” är en genomborgerlig, liberal ideologi, och en central del av systemets metoder att legitimera sig självt. Den är suveränt anpassad till att avleda unga radikalers intresse från viktiga, sociala frågor, och binder upp dem i en oändlig kamp för att bekämpa ”rasism”. Paradoxalt nog är detta en kamp som de för tillsammans med systemets företrädare, och som indirekt legitimerar dessa företrädare och deras system (”visst, kapitalismen och byråkratin kanske är skit… men utan oss: nazisterna….”). Denna kamp för dem också allt längre bort från en realistisk social kamp, då den massinvandring de försvarar innebär att arbetarklassen blir alltmer splittrad efter etniska, kulturella och religiösa linjer, vilket hela tiden gör framväxten av ett delat (klass-)medvetande svårare. Om det är något historien lärt oss så är det att delad kultur förenklar social kamp, men det är naturligtvis också möjligt att den moderna vänstern lever i en helt annan historisk verklighet än vi andra och slipper sådana tråkiga störningsmoment.
Det andra viktiga steget är i varje fall insikten att man inte är tvungen att vara för massinvandring bara för att man är socialist och antikapitalist, att etniskt självmord och självhat helt enkelt inte behöver vara en automatisk följd av en socialistisk grundsyn. Detta kan i sin förlängning innebära att man i sin socialism ser fria folk som den naturliga sociala och politiska enheten i en framtida värld, fria folk som skapar bättre samhällen vart och ett utifrån sina egna traditioner och samhällsideal.
Steget dit är dock långt, och än så länge får man vara glad om vänstern ens inser problemen med arbetskraftsinvandring ur ett klasskampsperspektiv. Detta är dock på gång, och ett antal intressanta länkar om detta samlades av användaren Simone Weil på Flashback i följande inlägg:
Att försvara nationen mot globalismen
Intressant läsning är också de brittiska anarkisterna i Class War, och deras mödosamma uppgörelse med mångkulturalismen som ideologi:
Establishment Anti-Racism – Making Things Better?
Även i Sverige ser vi flera mycket lovande tendenser från vänsterhåll. Det rör sig dels om bloggaren Robsten, som närmast är vad jag skulle kategorisera som en klassisk socialdemokrat (jag ber givetvis om ursäkt om detta skulle vara ett ovälkommet epitet), Motpolaren Anark som rör sig i en närmast jüngeriansk och nationalrevolutionär tradition, och inte minst marxisten Michel Rienzi, som riktat en förödande kritik av identitetspolitiken i den moderna vänstern. Av stort intresse är också bloggaren Engelbrekt som ligger bakom läsvärda texter som Massinvandring gynnar storkapitalet, Kosmopolitruker och mångkulturell hegemoni (där kritik från vänsterhåll av den nya dogmen tas upp), och Brain Drain – den andra sidan av arbetskraftsinvandring (som kritiserar arbetskraftsinvandring ur ett relativt ovanligt perspektiv).
En intressant tänkare med rötterna i vänstern är också finländaren Kai Murros.
Om man finner Murros’ radikalitet och hänsynslöshet frånstötande, kan italien-amerikanen Paul Piccone istället vara en givande bekantskap, då han kritiserade den moderna vänsterns tendens att förstärka och försvara den globala kapitalismens nedmontering av historiska gemenskaper, utifrån ett mer humanistiskt perspektiv.
Paul Piccone – en presentation
I feel myself always the patriot of all oppressed fatherlands. . . Nationality. . . is a historic, local fact which, like all real and harmless facts, has the right to claim general acceptance. . . Every people, like every person, is involuntarily that which it is and therefore has a right to be itself. . . Nationality is not a principle; it is a legitimate fact, just as individuality is. Every nationality, great or small, has the incontestable right to be itself, to live according to its own nature. This right is simply the corollary of the general principal of freedom.
– Michail Bakunin, den revolutionära anarkismens fader
Om skribenten: Joakim Andersen
