Filmer kan säga mycket om ett samhälle och dess värderingar. Detta innebär bland annat att de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei så gott det går försöker följa filmskapandet även i andra kultursfärer än den europeiska, för att försöka få en bild av de större geokulturella trenderna i världen av idag. Hur ser man på USA och på den moderna världen i Asien, eller i Turkiet, och så vidare.
Ur det perspektivet blir den koreanska filmen The Host/Gwoemul extra intressant. The Host utspelar sig i Sydkorea, i modern tid. I början av filmen tvingar en amerikansk myndighetsperson sin koreanska motsvarighet att hälla ut överblivna gifter i Hanfloden (något som enligt International Movie Data Base bygger på en verklig händelse, som orsakat mycket vrede i Korea). Sydkorea har som bekant en mycket komplex relation till USA, som å ena sidan försvarade landet från Nordkorea i Koreakriget, men som även stött militärdiktatorer och inte sällan ses som en ockupationsmakt. Denna inställning till USA märks tydligt i The Host, särskilt i början men även fortsättningsvis (samma skeptiska syn på Västerlandet märks i Lady Vengeance, där det visserligen snarare är kristendomen som befinner sig i negativt fokus. Lady Vengeance är däremot en betydligt sämre film än The Host).
Ett antal år efter att floden förorenats, så dyker det upp ett muterat monster i den, som börjar äta människor. Filmen genomsyras här, som många andra science fiction- och monsterfilmer, av en djup misstro mot myndigheter. De sköter det hela synnerligen klumpigt, och har dessutom hemligheter gentemot folket som drabbas av följderna av deras politik.
Det är när monstret dyker upp, som The Host går från vagt samhällskritisk film till en mycket fängslande rulle. Handlingens huvudpersoner är vanliga koreaner, rentav snäppet under den sydkoreanska motsvarigheten till ”medelsvensson”. Pappan har en liten servering, där hans något klent begåvade och trötta son också arbetar. Den andra sonen är arbetslös akademiker, efter att ha tagit del i demokratiseringsrörelser. Dottern är bågskytt, men tar symboliskt nog inte guld i filmens inledning. Det är inte särskilt ofta såhär vanliga arbetarklassmänniskor, med alla sina starka och svaga egenskaper, står i centrum i filmer idag, och det är än mer ovanligt att de porträtteras med den känsla och värme som är fallet i The Host. Bara det gör filmen bättre än det mesta som kommer från Hollywood.
När den trötta sonens lilla dotter tas tillfånga av monstret, och myndigheterna ägnar mer tid åt att sätta alla som varit i kontakt med det i karantän än att rädda henne, så tvingas familjen att försöka rädda henne. Deras kontakter med myndigheterna är skrämmande och påminner en del om Kafkas beskrivningar av den moderna byråkratins irrationalitet och absurditet. Ingen tror på dem, ingen lyssnar på dem, och ingen bryr sig heller om vad de vill. Man får ett intryck av att den lilla medborgaren känner sig ganska otrygg i sina myndighetskontakter i Sydkorea.
Överlag är det alltså en bra film. De vanliga arbetarklasspersonerna som står i handlingens centrum porträtteras kärleksfullt men samtidigt realistiskt, med både fel och brister, vilket är en bedrift. Filmen är realistisk och har en social dimension som inte är särskilt vanlig. Den fångar masshysterin, den visar hur hemlösa och tiggare reagerar när stora delar av staden stängs av, och så vidare. Även monstret är ganska fascinerande och välkonstruerat, även om man inte får veta särskilt mycket om det. Däremot är det en mindre motbjudande och mindre skrämmande film än så många andra asiatiska filmer.
The Hosts enda egentliga brist är att den är för utdragen mot slutet. Den får därför fyra indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Om skribenten: Joakim Andersen
