Filmer säger mycket om det samhälle där de producerats, om detta samhälles syn på sig självt, på framtiden, på vad som är rätt och vad som är fel. Visserligen är filmer alltid medierade, vilket innebär att det inte är samhällsmedlemmarna i gemen som själva skapar dem utifrån sin världsbild och sina drömmar och farhågor, utan en särskild grupp av mellanhänder som gör det för att tjäna pengar. Denna mediering innebär att vissa drömmar och farhågor inte kommer till uttryck, men man kan ändå dra många slutsatser eftersom det normalt ligger i filmskaparnas intresse att producera det som efterfrågas (och i förlängningen att förändra efterfrågan, men det är en ond cirkel vi inte går in på idag. Möjligen kommer ett inlägg om det abnormas normalisering framöver).

Talande för vårt samhälles självbild är då att när det skapas film om framtiden så framställs denna som mörk, deprimerande och hotfull. Framtidsfilmerna är alltså med mycket få undantag dystopier (motsatsen till den positiva utopin). Den enda utopiska framtidsskildringen jag på rak arm kan påminna mig är Star Trek. Annars är det den mörka framtidsskildringen som dominerar, vilket skiljer vår tid från exempelvis 1800-talet då ett otal utopiska socialister bland annat skrev ner sina framtidsvisioner. Dystopin säger egentligen mer om vår tid än om framtiden, eftersom den är uppbyggd på så vis att man tar någon hotfull eller skadlig företeelse i nutiden och överdriver den i framtiden. På så vis besvarar en filmsvit som Alien frågan ”hur blir det om storföretagen får mer makt än idag?”, Mad Maxfilmerna utforskar vad det kalla kriget kunde ha lett till, i Cold Lazarus utforskar man vad som händer om den virtuella verkligheten (TV och så vidare) blir ännu mer dominerande än idag, ett otal filmer utgår från frågan ”vad händer om kombinationen av storföretag och vetenskapsmän leker Gud?”, och så vidare. På grund av medieringen omvandlas vissa hot och farhågor inte till dystopier i populärkulturen, i varje fall har ännu ingen erkänd regissör skapat en film om den framtid där européerna blivit i minoritet i Europa trots att det är en fråga som skrämmer många.

Två ganska nya dystopiska filmer tar då upp ett par av de frågor som idag är aktuella.

Children of men

Ett stort problem i dagens Europa är att det föds för få barn. Det är i praktiken omöjligt att göra en film om detta, då den skulle stämplas som rasistisk (eftersom europeiska barn inte får betraktas som ett ändamål i sig). Men på ett globalt plan är det möjligt att ta upp det hela, och detta görs i Children of Men.

Filmen utspelar sig år 2027, då mänskligheten inte längre kan föda några barn. Ingen tycks veta varför, men det har lett till att de flesta länder kollapsat. Detta är förmodligen logiskt, för om man vet att man är de sista människorna så lär livet bli meningslöst. Storbritannien är det enda land som hjälpligt överlevt, men det har just därför stora problem med illegal invandring.

Children of Men har ett flertal politiskt korrekta övertoner, men det är en väldigt brittisk film vilket gör den både djupare och mer realistisk än de flesta amerikanska filmer. Den fångar väl ett samhälle i fullständigt förfall, och är bitvis väldigt intressant och överraskande. Däremot är den i längsta laget, och det gör att den får betyget en stark trea av fem möjliga.

Idiocracy

En annan demografisk fråga som egentligen inte får diskuteras är befolkningens gradvis försämrade kvalitet. Det moderna konsumtionssamhället gör oss i gemen både fetare, dummare och mer primitiva, och samtidigt kan människor med mycket tveksamma gener fortplanta sig i snabb takt. Om man överdriver denna tendens, och rör sig 500 år framåt i tiden så får man alltså ett samhälle som är en karikatyr på dagens USA.

Detta gör filmen Idiocracy, som handlar om två av vår tids människor som råkar hamna 500 år fram i tiden. Inledningsvis är den ganska rolig, även om det mycket är lyteskomik och annan ganska ”låg” humor. Problemet är dock att den är för lång, och att det är för lite av både humor och samhällskritik. Idiocracy får därför två eller på sin höjd en svag trea i betyg.

Mer dystopier tas upp här: Equilibrium

Senmodern tristess II

Om man kan spåra en bristande framtidstro i många filmer, så är synen på nutiden inte heller alltid den mest harmoniska och positiva. Personligen föredrar jag egentligen socialrealistiska filmer med ett nihilistiskt eller samhällskritiskt inslag framför rena dystopier, och detta har tagits upp i det gamla inlägget Senmodern tristess.

Det har den senaste tiden kommit ett flertal filmer som tar upp förhatliga sidor av det senmoderna löneslaveriet. Om detta innebär att folk i gemen hatar sina jobb mer idag än för 50 år sedan är svårt att veta, men man får en njutbar inblick i hur det är att jobba som telefonkundtjänst i början på Big Nothing (filmen spårar därefter snabbt ur, och det som kunde blivit en blandning av Fight Club och Falling Down blir istället en lång övning i att titta på klockan och undra när den tar slut). Kontorsslaveriets fröjder, inte minst det underbara i att ha pratglada kollegor med åsikter om det mesta, hanteras då bättre i den ganska speciella vampyrfilmen The Insatiable. Huvudpersonen, Harry Balbo, är närmast en studie i misär, och en mycket väl genomförd sådan.

Ska man dra slutsatser om vårt samhälle genom dess självbild i filmer, kan man även närmare studera de många filmer om fenomenet ”vuxna män som aldrig blir vuxna” som tas upp i filmer som Oldschool, Baseketball och Grandmas Boy. Men detta säregna resultat av manlighetens kris och möjligheten att konsumera som en tonåring fast man är 35, kanske får bli föremål för ett senare inlägg.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.