Bland vår tids främsta skräckförfattare återfinns amerikanen H.P. Lovecraft (1890-1937). Lovecraft skapade ett eget mytos, en egen mörk världsbild med både glömda, fasansfulla gudar, uråldriga, infernaliska skrifter fyllda av kosmisk fasa, och hotfulla och vederstyggliga hybridraser som tjänade dessa mäktiga och onda väsen. Han utvecklade också en litterär stil som utmärks av de kopiösa mängderna av adjektiv som bygger upp veritabla landskap av ord, ofta med riktigt effektfulla, närmast poetiska, resultat.
Vad gäller Lovecrafts säregna mytos, med dess gudar, platser och raser med outtalbara namn, finns det närmast outsinliga resurser på internet. Dagens inlägg kommer därför inte att ta upp platser som det sjunkna R’lyeh eller Lengs förfärliga platå, sataniska planeter som Yuggoth, von Junzts infernaliska Unaussprechlichen Kulten eller den galne araben Alhazreds infamösa, förbannade verk Necronomicon, och inte heller gå in på relationen mellan den drömmande Cthulhu och Shub-Niggurath, den svarta geten med tusen yngel. Istället kommer det att försöka förklara det intresse för mytoset som många identitärer och traditionalister känner, genom en affinitet i världsbilden.
Dagens inlägg kommer sedan att följas upp med en liten artikel om Lovecrafts syn på hur skräcknovellen är uppbyggd, och dess historia, som han beskriver detta i Supernatural Horror in Literature, samt utdrag ur några av hans mindre skräckbetonade noveller där hans syn på den moderna världen framträder tydligare. I korthet kommer också andra författare som skrivit berättelser i Cthulhumytosets värld, samt filmer som utspelas där, att tas upp.
Den nationalanarkistiska sidan Synthesis nämner i sin avsiktsförklaring att den ämnar utforska sådana figurer som Ernst Jünger, Julius Evola, Savitri Devi, Richard Walther Darre och H. P. Lovecraft. Mig veterligen har Lovecraft aldrig utforskats på Synthesis, men det illustrerar att hans böcker på något vis talar till oss som anti-liberaler (han är också en av mina favoritförfattare). Frågan som ska besvaras är då varför.
Den tes som kommer att utforskas är att detta beror på en likhet i världsbilden, kort sagt en affinitet.
Det Andra
No sane wholesome colours were anywhere to be seen except in the green grass and leafage; but everywhere those hectic and prismatic variants of some diseased, underlying primary tone without a place among the known tints of earth. The Dutchman’s breeches became a thing of sinister menace, and the bloodroots grew insolent in their chromatic perversion.
Lovecraft beskriver ofta att verklig skräck bygger på skräcken och rädslan för det okända, och han bygger upp sina egna skräcknoveller mycket skickligt med detta som utgångspunkt. Mycket sällan beskriver Lovecraft sina monstruösa gudar i detalj, detta beror på att de är så främmande att de inte går att fånga i ord men också på att han utnyttjar läsarens egen fantasi. Lovecraft ger antydningar, och läsaren fyller själv ut detta, vilket är ett effektivt litterärt knep.
He was a loathsome, gorilla-like thing, with abnormally long arms that I could not help calling fore legs, and a face that conjured up thoughts of unspeakable Congo secrets and tom-tom poundings under an eerie moon. The body must have looked even worse in life – but the world holds many ugly things.
Intressant är att Lovecraft inte tvekar att använda etniska grupper och stereotyper som litterära knep för att bygga upp denna känsla av det helt andra, det okända, det främmande (detta delar han till exempel med Wheatley och Howard). Han var starkt anglofil i sin världsbild, och såg med ogillande på att den kontinent som erövrats av nordmän kom att bosättas av svartmuskiga sydröner. Detta kommer till exempel till uttryck i bland annat The Street, där han följer en gatas liv. Gatan minns med kärlek de nordiska män och kvinnor som en gång levde runt den, och känner växande sorg och vrede när de ersätts av svartmuskiga massor och husen förvandlas till slum. Det kan låta märkligt, men den korta novellen fångar de känslor av sorg som man kan känna när den del av världen där man växte upp förvandlas till en del av Tredje Världen och man blir en främling där. Även The Horror at Red Hook, där det är en satanisk kult av kurdiska invandrare som för med sig människooffer och uråldrig djävulsdyrkan till en nordamerikansk slum. Lovecraft använder sig också av negrer och inavlade folkspillror, tidvis rentav folkspillror som blandat blod med icke-människor och blivit främmande och motbjudande hybrider. Degeneration är ett ständigt närvarande hot i hans världsbild. Detta är naturligtvis djupt politiskt inkorrekt, och passerar ibland gränsen för det smakliga, men det är väldigt skickligt utfört (och om man har väldigt ont av att etniska grupper används som litterära effekter kanske man ska slå på en genomsnittlig Hollywoodfilm och fundera över hur vita kristna eller etniskt medvetna män framställs där).
Det anses idag att Lovecraft var rasist, med vissa antisemitiska inslag (dessa kan dock inte ha varit så starka, då han var gift med en judinna). Samtidigt är Lovecrafts en värld där även raser betyder något, till skillnad från den moderna universalismen där de berövats sina skillnader och sina karaktäristika. När Lovecraft skriver att huvudpersonen köper den fördömda grimoiren Necronomicon från ”en gammal jude”, så manar han fram både associationer till en levande ockult tradition (kabbalan och liknande) och en känsla av något främmande. På samma sätt kan han med några få ord spela på associationer till Asiens uråldriga hemligheter eller mörka och primitiva voodookulter, just genom att använda sig av etniska och rasliga stereotyper.
Kosmisk nihilism
There are horrors beyond horrors, and this was one of those nuclei of all dreamable hideousness which the cosmos saves to blast an accursed and unhappy few.
Det har sagts om den fornnordiska hedendomen att den har ett inslag av nihilism. Världen är ytterst en meningslös plats, ”fä dör, fränder dör”, och till sist finns bara den mening man skapar själv. Lovecraft driver denna nihilism till det extrema, till en kosmisk nihilism. Hans kosmos är en fientlig, eller i bästa fall farlig, plats där mänskligheten bara är en ung och ointressant ras på en liten planet i den tredimensionella rymden. Det finns väsen som är så mäktiga att de kan kallas gudar, men de är ointresserade av eller öppet fientliga till människorna.
Samma känsla av kosmisk meningslöshet kännetecknade en annan av de många fantasyförfattare som Lovecraft brevväxlade med, RE Howard (som skrev Conan). Howard skrev också flera historier i den värld som Lovecraft skapat, och dessa tillhör det bästa han gjorde. Skillnaden här är då att om Lovecrafts huvudpersoner med få undantag gick under eller blev galna i slutet på hans noveller, så skapade Howard en mer heroisk ”nihilism” där huvudpersonerna inte sällan bemötte de världsfrämmande monstrositeterna framgångsrikt med svärd eller revolver.
Lovecrafts huvudpersoner är med få undantag varianter av Lovecraft själv, intellektuella, nyfikna och föga handlingskraftiga män av anglosaxisk börd, inte sällan från det New England han älskade.
Vetenskapens gränser
Life is a hideous thing, and from the background behind what we know of it peer daemoniacal hints of truth which make it sometimes a thousandfold more hideous. Science, already oppressive with its shocking revelations, will perhaps be the ultimate exterminator of our human species — if separate species we be — for its reserve of unguessed horrors could never be borne by mortal brains if loosed upon the world.
Ett återkommande tema hos Lovecraft är vetenskapens begränsningar. Hans huvudpersoner drivs inte sällan av en besatthet att vinna kunskap. Där finns Herbert West som blir besatt av att väcka döda till liv, och där finns Charles Dexter Ward som försöker studera alkemi som en vetenskap. Detta leder alltid till att de råkar upptäcka saker som de bittert ångrar. Man kan här säga att det är rationalitetens gränser som Lovecraft beskriver. Vetenskapen kan betvinga verkligheten till en viss gräns, sedan slår verkligheten tillbaka (antingen genom det irrationella, eller som i Lovecrafts noveller på andra sätt). Vi har sett hur förnuftet slår över i sin motsats många gånger under 1900-talet, hur ”vetenskaplig socialism” ledde till orgier i mord och övergrepp och hur den liberala tron på framsteget sköts i sank av två världskrig. En viss misstro till vetenskapen kan därför vara något vi alla bär med oss, och det är ännu en oro som Lovecraft skickligt utnyttjar.
Cyklisk tidsuppfattning och kosmisk spenglerianism
That cult would never die till the stars came right again, and the secret priests would take great Cthulhu from His tomb to revive His subjects and resume His rule of earth. The time would be easy to know, for then mankind would have become as the Great Old Ones; free and wild and beyond good and evil, with laws and morals thrown aside and all men shouting and killing and revelling in joy.
Den högerradikala idétraditionen innehåller normalt en cyklisk tidsuppfattning, där man menar att civilisationer föds, lever och dör. Ett intresse för tidigare sådana civilisationer är inte heller ovanligt. Hos Lovecraft dras även detta till det extrema. Om Oswald Spengler skrev om den antika högkulturen och Julius Evola studerade spåren av Hyperborea, så beskriver Lovecraft uråldriga civilisationer av utomjordingar som byggt väldiga städer när Jorden ännu var ung.
Märkliga raser har rest mellan stjärnorna i eoner i hans kosmos, och bosatt sig på olika planeter där de fört krig med varandra. Också vår värld har varit skådeplatsen för detta, och Cthulhu och hans syskon kommer en dag, ”when the stars are right”, att vakna och återta sin värld.
När Lovecraft beskriver Cthulhukulten är det med en medvetenhet om att civilisation och individualitet bara är en tunn fernissa över primitiva och farliga drivkrafter. Detta kan till exempel jämföras med den autonoma vänsterns, eller Frankfurtskolans, teoretiker, som menar att om man tar bort civilisation och individualitet kommer allt att bli bra. För Lovecraft kommer det istället att bli en värld där människorna blir undermänniskor; free and wild and beyond good and evil, with laws and morals thrown aside and all men shouting and killing and revelling in joy. Som traditionalist kan man här jämföra med begrepp som ”cracks in the great wall” och diskussionen om individualiteten och det som är lägre respektive högre än denna.
Mörk arkeofuturism
Det finns ett starkt inslag av arkeofuturism hos Lovecraft, av tron att det förflutna potentiellt är ständigt närvarande i nuet och kan återvända med full kraft. I de flesta av hans noveller är det dock ett mörkt och förhatligt förflutet som vänder tillbaka med förödande konsekvenser. Som vanligt i Lovecrafts värld straffar sig nyfikenheten, för huvudpersonerna upptäcker att de bär på demoniska gener eller blir besatta av de trollkunniga förfäder de släktforskat kring.
Men det finns också inslag av en mer positiv syn på det förflutna.
Antikvarisk historia och drömmen om poesin
Lovecrafts noveller är dock inte nattsvarta, utan det finns också positiva inslag som även de säger mycket om hans världsbild.
Nietzsche beskriver i Use and Abuse of History tre sätt att förhålla sig till historien. Lovecraft är här en tydlig representant för den antikvariska historiesynen, om vilken Nietzsche skriver:
… history is necessary to the man of conservative and reverent nature who looks back to the origins of his existence with love and trust; through it he gives thanks for life. He is careful to preserve what survives from ancient days, and will reproduce the conditions of his own upbringing for those who come after him; thus he does life a service… The history of his town becomes the history of himself; he looks on the walls, the turreted gate, the town council, the fair, as an illustrated diary of his youth, and sees himself in all this… he greets the soul of his people from afar as his own, across the dim and troubled centuries.
De få gånger Lovecraft låter sina huvudpersoner uppleva lycka, så är det när de utforskar de gamla städer i New England där de lever. Han har en tydligt antikvarisk inställning till sitt anglosaxiska arv, och det är med kärlek han beskriver det. Det finns också ett långt drivet intresse för historia, som märks i huvudpersonernas fascination för ämnen som europeisk häxkult, halvt bortglömda böcker och liknande.
Samtidigt finns det en kärlek till det poetiska hos Lovecraft. Detta blir tydligt i ett tidigt verk som Poetry and the Gods, där en av Lovecrafts mycket få kvinnliga huvudpersoner drömmer om de gamla gudarnas återkomst och en ny epok av poesi och skönhet. Denna poesi lever kvar i verken om Cthulhumytoset, för beskrivningarna av dessa hatiska och utomvärldsliga väsen är en sorts poesi även de, och bygger fascinerande labyrinter av ord och associationer.
Lovecrafts negativa syn på den moderna världen kommer till uttryck bland annat i The Statement of Randolph Carter, och känslan av meningslöshet i moderniteten är också drivkraften hos flera av de huvudpersoner som fördjupar sig i svartkonst och gravplundring. Detta kommer dock att tas upp närmare i ett framtida inlägg.
En kortare artikel som försöker länka Lovecraft både till Julius Evola och ockultismen hittar vi här: H.P. Lovecraft – Man and Myth
Om skribenten: Joakim Andersen
