Igår tog vi upp Pat Buchanan och hans bok The Death of the West. Han ger där en samling råd till amerikanska kontrarevolutionärer som planerar att göra motstånd mot de kulturrevolutionärer som tagit över media, universitet et cetera och använder dem för att sprida sitt ideologiska gift. Då det alltid är av godo att studera strategier, kommer dagens inlägg att ta upp Buchanans råd. Sverige är inte USA, vilket innebär att en del råd blir irrelevanta, men de kan ändå vara en början till diskussion.
Ett förtydligande kan först vara på sin plats, då Buchanan har en odelat negativ syn på 68-eran och hippiekulturen, och en genomgång av hans tankar därför lätt kan ge intryck av att webblogg Oskorei rakt av delar dessa. Så är inte fallet, utan vår inställning är här mer nyanserad. 60-talsrörelserna innehöll ett flertal olika ideologiska inslag, inte alla var av ondo och många av dem kan ses som en reaktion mot den moderna eran (kopplingarna mellan hippiekulturen och den tyska Völkischkulturen är i vår tid ganska okända till exempel, de flesta känner däremot till beatnikarnas intresse för buddhismen). Detsamma gäller faktiskt Frankfurtskolan, som blandade insikterna om upplysningens problematiska natur med den rena propagandan i Authoritarian Personality. I längden var det dock de negativa inslagen som kom att spela störst roll historiskt sett, och 68-erans och Frankfurtskolans ideologiska ”arvtagare” är idag med få undantag synnerligen tarvliga.
Kulturkriget
Buchanan betonar upprepade gånger att vi befinner oss i ett ”culture war”. Motståndarna är så övertygade att de är att betrakta som ”true believers”, alltså i praktiken som religiösa fanatiker. Detta innebär att när de skriker ”nazisvin” efter en sverigedemokrat, så tror de ofta på det själva. Kompromisser är i det läget inte realistiskt, för ingen vill kompromissa med ett ”nazisvin”, allra minst en true believer som har en utopi han/hon vill tvinga på samhället.
Buchanan betonar också att våra motståndare på ett viktigt sätt är nihilister, alltså att de inte tror på existensen av rätt och fel på samma sätt som vanliga människor. För dem helgar istället ändamålet medlen. Akademikern John Fonte sammanfattar detta i följande stycke:
”absolute historicism,” meaning that morals, values, truth, standards and human nature itself are products of different historical epochs. There are no absolute moral standards that are universally true for all human beings outside of a particular historical context; rather, morality is ”socially constructed.”
Detta synsätt blir till exempel uppenbart när de utan att skämmas kan förfalska historien (genom att antyda att Birka kryllade av muslimer) eller nutidshändelser (genom att antyda att det är vita som begår en massa ”hatbrott” mot svarta, snarare än tvärtom), så länge ändamålet är ”gott”. Denna nihilism är det värdefullt att vara medveten om, eftersom man kommer att bli chockad och förvånad om man utgår från att de har samma syn på rättvisa, heder, gott debattklimat och sanning som man själv har.
Separation
Buchanan ger amerikanska konservativa två råd. Det första är att vända den moderna ”kulturen” ryggen. Om den förgiftar deras barns sinnen med pornografi, förhärligande av omedelbar behovstillfredsställelse, och dessutom hånar deras traditioner, så är det dags att undvika den så långt det är möjligt. Han nämner att både Amishfolket och hassidiskt ortodoxa judar redan tagit detta steg. Det kan ta sig många former, som att man plockar bort vissa tv-kanaler från sin TV, att man undervisar sina barn hemma, eller flyttar till bättre trakter. Det innebär också att man skapar en egen subkultur, med egen musik, litteratur, och så vidare. Buchanan citerar kolumnisten James K. Fitzpatrick:
We will have to adjust to life as a sub-culture with all that implies… The alternative is making our peace with the new America being shaped by the Hollywood porn merchants… That surrender is unthinkable.
Skapandet av en sådan ”subkultur” är av stor vikt även här i Sverige (även om ordet har en mer negativ klang här, och man kanske därför snarare bör tala om ”ett samhälle i samhället”).
Samtidigt påpekar Buchanan att man kan inte vända den politiska kampen ryggen. För om ”kulturrevolutionärerna” verkligen är religiösa fanatiker, kommer de inte att lämna de konservativa och deras barn ifred ens om de skulle kapitulera. På sikt kommer ”revolutionärerna” att börja tvångsomhänderta amishbarn till exempel. Vi måste därför börja rulla tillbaka deras makt.
Ett recept för framgång
Av stort värde är därför Buchanans genomgång av de steg han menar de amerikanska konservativa skulle behöva ta för att kunna bekämpa sin fiende i kulturkriget. Dessa kan inte rakt av översättas till svenska förhållanden, men kan fungera som utgångspunkt för egna planer. Viktigast är följande:
– Avpolitisera domstolarna. I USA har de federala domarna varit drivande i genomdrivandet av ”revolutionärernas” planer. Dessa domare kan inte ersättas demokratiskt. Buchanan menar att det därför är av yttersta vikt att sprida kunskap om detta, och att verka för att det blir möjligt att avsätta dem. I vilken mån detta är tillämpligt på svenska förhållanden är väl mer osäkert, men det finns en rik flora av makthavare som inte kan avsättas demokratiskt även här.
– Ersätt det gamla gardet. Många republikaner i USA är bara intresserade av ekonomi och att sänka skatter, men missar helt värdet av social och kulturell konservatism, och att det ens pågår ett kulturkrig. Dessa måste ersättas menar Buchanan. Detsamma kan i Sverige gälla sådana ”konservativa” som finns i M eller KD. De har inte det som krävs för att bekämpa hoten mot vårt folk, och ingen bör därför rösta på dem. Vår kamp behöver föras med ledare som inser att det pågår en kamp. Vi behöver revolutionärer (och då avses inte att man viftar med vapen, utan att man har en radikal världsbild).
– Trotsa öppet den politiska korrektheten. Buchanan betonar att det rätta sättet att bemöta den intoleranta nya inkvisitionen är genom öppet trots, hån, och motangrepp. När någon kallar en för ”nazist” eller ”extremist” så är det en öppen förolämpning, och inte en anledning att börja be om ursäkt och ”ta avstånd”. Buchanan skriver:
Courage is contagious, and defiance can lead to a recovery of will. Americans love underdogs, rebels, and fighters, and are fed up with being demonized and dictated to.
Varje gång någon börjar stamma att ”men jag är inte nazist”, så innebär det dessutom ett erkännande av de politiskt korrektas makt, dess legitimitet och deras problemformuleringsmonopol. Det vore intressant att se hur reaktionen blev om någon istället vände angreppet mot dem själva, och med öppen vrede hånade dem för deras snedvridna världsbild och självgoda intolerans. ”Kejsaren är naken”, och har så varit en längre tid nu. Våra motståndare har ingen heder i denna fråga, de är nihilister, och att be om ursäkt till dem eller försöka förklara sig får inte samma effekt som i det vanliga livet. Judarna har ett talesätt som kan vara tillämpbart på de religiösa fanatiker vi har att göra med:
När man träffar en galen hund har man två val. Antingen undviker man den, eller så dödar man den så snabbt som möjligt.
Nu ska man naturligtvis inte döda de politiskt korrekta rent fysiskt, men man bör vara beredd att kompromisser och ursäkter sällan har önskad effekt.
– Möt propaganda med sanningen. I USA, och här, för media ett ständigt propagandakrig för att påverka hur människor ser på verkligheten. Ett led i detta är att lyfta fram ”hatbrott” av vita mot svarta, trots att motsatsen är betydligt vanligare. För detta har Buchanan statistik. Bland annat att det var svarta som i USA begick 90% av mellanrasliga våldsbrott 1994 (trots att de var 12% av befolkningen), och att vita 1987 valde svarta våldtäktsoffer i 0% av fallen, medan svarta samma år valde vita offer i 28% av fallen, och så vidare. Den vite mannen är helt enkelt inte det monster de nya översteprästerna vill att vi ska tro, och har ingen anledning att ligga sömnlös på nätterna och skämmas. Varje gång lögnerna om ”hatbrott” och liknande förs fram, bör de alltså bemötas med fakta, menar Buchanan (däremot tycks han inte mena att man i andra lägen ska föra fram denna statistik).
– Allianser. Buchanan nämner att bara 17-19% av amerikanerna är helt emot aborter. Men 51% menar att det åtminstone bör vara några begränsningar. Han menar att det här finns utrymme för att skapa allianser med mer moderata grupper. Detta vore önskvärt även i Sverige, frågan är naturligtvis om det är möjligt för tillfället med tanke på den långtgående demonisering som makthavarna utsätter oliktänkande för i vårt land. En viktig fråga som var och en bör ställa sig är därför: vilka grupper finns det i vårt land som har åsikter eller intressen som är tillräckligt näraliggande mina för att det ska vara värt att lägga tid på dem? Detta kan naturligtvis variera från situation till situation. Kämpar man för yttrandefriheten kan det vara aktuellt att försöka samverka med principfasta liberaler, men om man bekämpar att skattepengar går till osund propaganda kanske det är kristna man ska vända sig till.
– Bojkotter. Genom att rikta koncentrerade bojkotter mot särskilt anstötlig reklam i särskilt osunda media kan man steg för steg släcka ner dem. Han påpekar att dessa bojkotter måste vara riktade (alltså inte mot något så diffust som jätteföretaget Disney, utan i så fall mot en av deras varor), och inledningsvis helst rikta sig mot redan svaga mål (såsom reklam i en TV-serie med få tittare). Detta borde vara möjligt även i Sverige, om inte annat skulle det ge återkommande publicitet.
– Folkomröstningar.
Buchanan påpekar att folket i gemen normalt inte delar de makthavande kulturrevolutionärernas åsikter, och att ett bra sätt att bromsa deras planer är att använda sig av folkomröstningar så ofta som möjligt. Någon tradition av detta finns kanske inte riktigt i Sverige på samma sätt som i Schweiz eller USA, men det kan kanske vara användbart ibland. Han menar också att så mycket makt som möjligt bör placeras på så lokal nivå som möjligt, just för att makthavarna ska berövas den. Att föräldrar själva ska bestämma vilken sorts skolor de sätter sina barn i, ser han som ett exempel här (Nationaldemokraternas idé om etniska dagis får ses som ett snarlikt förslag).
– Beröva kulturrevolutionen dess finansiering. Både i USA och i Sverige befinner vi oss i den pikanta situationen att vi betalar skattepengar som sedan används för att man ska indoktrinera oss. I USA betalar kristna skatt som går till museum som ställer ut ”konst” föreställande ett krucifix med deras frälsare nedsänkt i urin, något som onekligen kan tyckas magstarkt. Buchanan citerar här Jefferson:
To compel a man to furnish contributions of money for the propagation of opinions which he disbelieves and abhors is sinful and tyrannical.
Även Sverige kryllar av sådana mer eller mindre offentliga institutioner och grupper, från CMR till Gringo. Att undersöka hur de finansieras, och sedan sprida kunskap om detta, kunde vara av godo även här. Detsamma gäller de mer politiserade akademikerna.
Som motvikt menar Buchanan att man bör satsa på historieundervisningen. I Sverige är det inte troligt att vi kommer att kunna få staten att göra detta inom en näraliggande framtid, men vi bör definitivt stärka ett intresse för, och en kunskap om, vår historia. Detta är ett centralt metapolitiskt mål, eftersom ”den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”.
Som helhet är Buchanans råd goda, och de sätter igång flera egna funderingar när man läser dem. Naturligtvis finns det säkert positiva strategiska infallsvinklar som han missar, men i så fall har bloggen ju en kommentarsfunktion.
Om skribenten: Joakim Andersen
