Om vi som ett litet psykologiskt experiment skulle blunda, och någon skulle viska ”amerikanska, konservativa kristna” i våra öron, skulle det vara intressant att undersöka vilka mentala bilder och associationer vi då skulle få. De flesta av oss skulle se lismande televangelister framför sig, girigbukar och hycklare, förmodligen också en och annan pederast, och vita kåpor, sprängda abortkliniker och brända kors skulle kanske också virvla förbi. Det kan också vara värt att notera att de flesta av oss enbart skulle få mentala bilder av vita män, och enstaka vita kvinnor. Några svarta abortmotståndare skulle knappast virvla förbi mentalt, trots att det finns många svarta baptistkyrkor.
Men om man ställde oss lite mer grundläggande frågor om amerikanska kristna, skulle de flesta av oss vara svarslösa, och på sin höjd kunna nämna den mycket märkliga och marginella figuren pastor Phelps, och eventuellt Pat Buchanan (dock utan att veta särskilt mycket om den sistnämnde). Frågan är hur detta kan komma sig? Varför har många svenskar en så tydlig bild av amerikanska kristna, trots att de rent konkret har ytterst lite kunskap om dem? Bilder och känslor som inte baseras på fakta brukar ju annars vara resultatet av propaganda.
Anledningarna till detta tas upp i Pat Buchanans bok Death of the West, som säljs av Integral Tradition Publishing.
Patrick J. Buchanan är traditionalistisk katolik och paleokonservativ (konservativ av den gamla stammen), har ställt upp i flera presidentval, och i sin bok ger han det republikanska partiet ett kritiskt stöd (med flera förbehåll dock). Hans analys av ”the Wests” nuvarande situation, och de hot som vi lever med, påminner en aning om Oswald Spenglers gamla Der Untergang des Abendlandes, och är mycket intressant läsning för de av oss som tänker mer än 5 dagar eller 5 år fram i tiden. Han står nära den gamla amerikanska populismen, som förenar social medvetenhet och ibland radikalism, med månande om lokalsamhällets och delstaternas självstyre och de kristna traditioner på vilka Amerika också vilar. De historiska populisterna var ofta mer ekonomiskt radikala än Buchanan, men i dagens nyliberala värld är han något av en anti-kapitalist i jämförelse med så många andra.
Av naturliga skäl finns det mycket i Buchanans egna ideal jag inte delar (hans negativa användning av begreppet ”pagan” till exempel, och hans positiva syn på ”the West” och storskalig assimilering), utan det är när han beskriver nutiden som han är intressant. En extra bonus här är att han befunnit sig i händelsernas mitt långa perioder, och därför har en bra inblick i sådant som dagens republikaner och 68-generationen.
Den demografiska frågan
Buchanan identifierar fyra dödliga trender som i detta nu pågår i de länder han räknar till ”Västerlandet” (i praktiken de länder vars folk härstammar från Europa, plus Japan och Israel). Två av dessa har med demografin att göra. För det första har västerlänningarna slutat att föda tillräckligt många barn för att inte bli åldrande och krympande nationer. Buchanan citerar bland annat om England:
”Demographers have calculated that by the end of this century the English people will be a minority in their homeland. The English are not having enough children to reproduce themselves. …. [this is the first time in history] that a major indigenous population has voluntarily become a minority, rather than through war, famine or disease”.
Detsamma gäller Japan, som var det första landet som legaliserade abort. Det har nu en befolkning på runt 127 miljoner, men 2050 beräknas de vara 104 miljoner. Medianåldern är redan fyrtioett år. Buchanan tar upp dels de ekonomiska följderna av en snabbt åldrande befolkning, dels de geopolitiska följderna. Japan är idag en stormakt, men redan 2050 kommer Filippinerna (som 1950 hade en fjärdedel av Japans invånarantal) att ha gått om dem med 25 miljoner invånare. Invånare som dessutom kommer att vara betydligt yngre, i rätt ålder för arbete och krig. Liknande analyser görs i boken vad gäller Ryssland, som håller på att avfolka Sibirien medan Kina och de centralasiatiska länderna har en ung, snabbt växande befolkning, och Israel som har en snabbt växande arabisk minoritet och grannländer. Italien har idag 57 miljoner invånare, men kommer bara att ha 41 miljoner år 2050, och av dessa kommer 40% att vara äldre än 65. År 2000 fanns det 728 miljoner européer, men år 2050 kommer det att ha sjunkit till 600 (om man räknar bort massinvandringen). Ju äldre befolkningen blir, desto svårare blir det också att vända denna utveckling.
Medan Europas folk krymper, växer dock Tredje Världens. Detta, i kombination med giriga företags behov av billig arbetskraft, leder till en massinvandring som Buchanan inte tvekar att benämna med dess rätta namn, nämligen invasion. Buchanan tar upp de politiska följderna av detta, såsom att stora delar av Europa blir muslimska enklaver och att södra USA har en snabbt växande mexikansk befolkning som är lojal mot Mexiko och ”La Raza” (”rasen”). Det är inte försvaret av en ren, vit ras som driver Buchanan här, utan de ofrånkomliga sociala, kulturella och politiska problem som uppstår vid massinvandring, såsom att stora grupper inte delar varandras värderingar. Han erkänner dock att ras spelar en viss roll, för när skillnaderna mellan grupper är synliga genom till exempel hudfärg så blir assimilering ännu svårare.
Buchanan går igenom flera av skälen till detta märkliga folkmord som Europas folk utsätter sig själva för. Han nämner ekonomiska skäl, feminismen, preventivmedel och abort, och inte minst förändringarna i värderingar som kom med konsumtionssamhället. Det är helt enkelt viktigare att leva bekvämt och roligt än att skaffa barn, för ett samhälle som får sin livssyn från TV-program och reklam. Samtidigt har några av de olika feminismerna underminerat tron på äktenskap och familj, och det finns tekniska möjligheter att välja att inte få barn. Detta är dock inte något hållbart tillstånd, uppenbarligen. Buchanan citerar en konservativ kolumnist:
Great civilisations and animal standards of behavior coexist only for short periods.
Man kan alltså tycka att det är en kommande katastrof Buchanan och demograferna beskriver, men ändå diskuteras den aldrig i det offentliga samtalet. Detta ointresse för framtiden beskrivs mest träffande med ordet självmord.
Kulturkriget
Varför håller då Europas folk på att dö, och varför görs inget för att stoppa det? Det är i analysen av dessa frågor som Buchanans bok blir verkligt intressant.
Buchanan menar att det pågår ett ”kulturellt krig” (”culture war”) i USA, som pågått sedan åtminstone Andra Världskriget. Han spårar detta till de såkallade västmarxisterna, Frankfurtskolan, och tänkare som Lukacs, Gramsci, Horkheimer, Adorno och Marcuse. Dessa hade insett att rent ekonomiska faktorer, som kriser och arbetslöshet, aldrig skulle ge dem makten över de europeiska arbetarnas själar, eftersom dessa var i kristendomens, nationalismens och familjens grepp. För att göra revolutionen var de alltså tvungna att först föra ett kulturellt/metapolitiskt krig, där de steg för steg bekämpade människors tro på Gud, nation, kung, familj, och liknande.
Ur detta perspektiv var Hitlers maktövertagande förmodligen det värsta som kunnat hända, eftersom de huvudsakligen judiska medlemmarna i Frankfurtskolan då tvingades emigrera till USA. De kom där att fortsätta skriva och popularisera sina idéer. Dessa idéer mötte en hungrig publik i 68-generationen, en generation som vuxit upp med överflöd och fred. Buchanan menar att en sådan generation lätt blir uttråkad, och att några av de tillfälliga botemedel mot uttråkning som Frankfurtskolans idéer i populariserad form kunde erbjuda var droger, sex och våld. Deras tankar låg därför ”i tiden”, och kunde anammas av individer som sannolikt aldrig ens läst deras böcker. Buchanan nämner här bland annat John Lennons ”instinktiva socialism” (att musikern som skrev ”imagine no possessions” samtidigt ägde 275 miljoner dollar när han dog får väl snarast ses som ett exempel på det vanliga hyckleriet hos 68-generationen).
68-generationens revolutionärer har sedan dess tagit över alltmer av media, politik, utbildningsväsen, juridik och så vidare. Intressant är att deras idéer och positioner sällan kunnat accepteras eller avvisas i demokratiska val, det går nämligen inte att avsätta en mediamagnat, en journalist eller en genuspedagog på ett dagis genom val. De använder sig också av fula metoder. Buchanan citerar råden från Moskvas Centralkommité 1943, som också är det sätt på vilket dagens politiskt korrekta inkvisition verkar:
Members and front organizations must continually embarass, discredit and degrade our critics. When obstructionists become too irritating, label them as fascist, or Nazi, or anti-Semitic… The association will, after enough repetition, become ”fact” in the public mind…
Sedan 60-talet har dessa kulturella ”revolutionärer” använt sina positioner i media, universiteten et cetera för att forma vår världsbild. De avskyr religion (eller i varje fall kristendomen), kärnfamiljen, den vita rasen, den heterosexuella mannen, och liknande, och de försöker aktivt få oss att dela deras fördomar. Exempel på detta är hur media blåser upp våldsdåd som begås mot minoriteter (de flesta av oss känner till det omänskliga mordet på den svarte James Byrd) men förtiger medvetet övergrepp som drabbar medlemmar av den vita majoriteten (de flesta av oss känner därför inte till den precis lika spektakulära, och faktiskt än mer omänskliga, massakern i Wichita). Mord av Ku Klux Klanmedlemmar lyfts fram så snart tillfälle ges, men de afro-amerikanska sekter som låg bakom sådant som Zebramorden har de flesta aldrig hört talas om. Dessa kulturrevolutionärers grepp om media är också förklaringen till att så många av oss har en negativ bild av amerikanska kristna, trots den i övrigt totala okunskapen om dem. För i Hollywoodproduktioner och nyhetssnuttar framhävs alltid deras negativa sidor (och i Hollywoodfilmer kan man rentav hitta på negativa sidor om de verkliga inte räcker), eller lyfta fram isolerade galningar som pastor Phelps. Anledningen till detta är att kulturrevolutionärerna avskyr amerikanska kristna och allt de står för, och de vill att vi ska göra detsamma.
Buchanan beskriver också att de faktiskt försöker ersätta en religion med en annan (för man kan knappast beskriva den politiska korrektheten som annat än en religion, med tanke på den växande mängd av åsikter, uttalanden, symboler, ord, böcker och så vidare som den förbjuder, ständigt med samma upprördhet). Bland annat försöker de att underminera amerikanernas tro på sin egen historia, och aktivt framställa deras hjältar som skurkar, slavägare och kräk. Buchanan citerar här Alexander Solshenitzyn, angående ett liknande projekt i Östeuropa: To destroy a people, you must first sever it’s roots.
Och de har lyckats i skrämmande omfattning. Buchanan citerar statistik som visar hur antalet amerikaner som tycker att deras land är världens bästa har sjunkit från 89% till 58% för männen och från 94% till 51% av kvinnorna. Den konservativa comancheindianen dr Yeagley berättar en oroande anekdot från ett besök på en amerikansk skola, där en vit flicka uttryckte sig med följande ord:
Look, Dr. Yeagley, I don’t see anything about my culture to be proud of. It’s all nothing. My race is just nothing… Look at your culture. Look at American Indian tradition. Now I think that’s really great. You have something to be proud of. My culture is nothing.
Trots att Yeagley kände igen ordvalen från överhuvudet för skolans historieavdelning så blev han ändå förvånad över att klassen i övrigt inte sade emot henne. Liknande individer finns i överflöd även i Sverige, människor som fostrats och hjärntvättats att se på sig själva och sin egen historia och kultur med skuld och olust (om just Du, kära läsare, kände en ilning av välbehag när du läste att Europas folk håller på att dö ut, så bör du fråga dig om det var en helt rationell reaktion eller om du faktiskt inte är hjärntvättad).
Buchanan påpekar att när kulturkrigets revolutionärer kallar oss för ”nazister”, ”jävla mördare”, och så vidare, så tror de själva på vad de säger. Det pågår alltså ett kulturellt krig, och några kompromisser lär knappast göras med ”nazister” eller ”jävla mördare”. Många amerikanska konservativa har inte insett detta, och retirerar därför ständigt inför angreppen i fåfängt hopp om att ”revolutionärerna” kommer att bli nöjda. Buchanan poängterar att de blir aldrig nöjda, och att det därför är dags att slå tillbaka mot dem. Det är dags att vi blir revolutionärer vi med. Kontrarevolutionärer, enligt Buchanan.
Ett kommande blogginlägg kommer att ta upp de råd han ger till amerikanska kontrarevolutionärer, och något om hur de kan tillämpas under svenska förhållanden. Redan nu kan det i alla fall konstateras att det är en bok som är väl värd sitt pris, och innehåller mängder av statistik och citat som man kan använda i kulturkriget. Buchanan ger också ett betydligt mer intelligent intryck än vad amerikanska kristna brukar ge i Hollywoodfilmer, och citerar flera av ”våra” tänkare (såsom Le Bon).
Om skribenten: Joakim Andersen
