Vad innebär det egentligen att vara en rebell? Det är en fråga som kan tyckas vara nödvändig att ställa i en tidsepok då snart sagt alla ska vara ”rebeller” och ”göra uppror”, oftast genom subkulturell konsumtion, avvikande sexuellt beteende eller politiska floskler som de matats med av media.
Men frågan är om man är en rebell bara för att man upprepar sådant man hört Mona Sahlin säga, med den lilla skillnaden att man skriker det som hon bara säger, och att man kräver att systemets fiender ska avlivas eller misshandlas medan hon nöjt sig med att föreslå att de ska kriminaliseras. Det torde ju trots allt finnas en skillnad mellan att vara extremsahlinist och att vara rebell.
Frågan om vad som kännetecknar rebellen är själva kärnan i den intervju med historikern Dominique Venner som översatts av författaren till New Culture, New Right, och som återfinns här: The Rebel – An Interview with Dominique Venner
Venner är en av medlemmarna i den Nya Högern, och man kan föreställa sig att man måste vara något av en rebell för att ta del i deras kamp mot den politiska klassen.
Venner konstaterar i intervjun att rebellen har två egenskaper. Den första är att han/hon ser den rådande ordningen som illegitim, orättmätig, rentav som en synd. Detta innebär att han/hon upplever att skillnaden mellan hans/hennes väsen och ideal å den ena sidan, och omgivningen han/hon råkar befinna sig i. Rebellen är alltså sin egen lag, ”inifrånstyrd” som det heter i psykologin (ethos eller svadha i indo-europeisk tradition). Den andra egenskapen är att rebellen är villig att bekämpa det system eller den makt som är orättmätig, även då det inte finns några realistiska utsikter till framgång. Denna känsla av att vara sin egen lag, och att bära ett ideal om en bättre värld i sitt hjärta, är i sig revolutionärt, och har genom historien delats av vitt skilda individer. Det uttrycktes väl av den spanske anarkisten Durruti, med ord man känner igen sig i även som traditionalist eller identitär:
We are going to inherit the earth; there is not the slightest doubt about that. The bourgeoisie might blast and ruin its own world before it leaves the stage of history. We carry a new world here, in our hearts. That world is growing this minute.
Venner tar upp flera exempel på individer som ses som rebeller. Han kommer fram till att man kan agera rebelliskt utan att egentligen vara rebell, att Ernst Jüngers anarkideal inte är rebelliskt i egentlig mening (eftersom anarken är en betraktare snarare än en aktiv deltagare. Möjligen kan Jüngers Waldgänger ses som en rebell), och att den irländske poeten och IRA-grundaren Patrick Pearse var en äkta rebell. På samma sätt ser han den ryske dissidenten Alexander Solzhenitsyn, som genomlevde gulag, som en äkta rebell. Pearse var en rebellisk natur sedan födseln, men för Solzhenitsyn var det upplevelserna i gulag som fick honom att ta strid mot både kommunism och kapitalism.
Inspirerande är Venners svar på frågan hur man kan vara en rebell idag:
How can one not! To exist is to defy all that threatens you. To be a rebel is not to accumulate a library of subversive books or to dream of fantastic conspiracies or of taking to the hills. It is to make yourself your own law. To find in yourself what counts. To make sure that you’re never “cured" of your youth. To prefer to put everyone up against the wall rather than to remain supine. To pillage in this age whatever can be converted to your law, without concern for appearance.
Inspirerande är också hans beskrivning av hur Solzhenitsyn i gulags helvetesläger träffade en gammal officer från den vita (anti-bolsjevistiska) sidan, en förebild i Solzhenitsyns egen väg från förtvivlan till motstånd. Året var 1945, så officeren, Constantin Iassevitch, måste ha suttit fängslad i mer än 25 år för att han befunnit sig på den förlorande sidan i det ryska inbördeskriget (vissa nationalister menar att ”Gud förlåter men det gör inte vi”, men hos kommunister i maktposition antog denna oförlåtande sida ofta rent sadistiska dimensioner). Trots detta var han inte bruten eller knäckt, utan för honom hade hans kamp aldrig slutat, och medan de andra fångarna gick ner sig i förtvivlan och smuts så fortsatte han varje morgon att tvätta sig i iskallt vatten. Venner återger Solzhenitsyns beskrivning av den gamle kämpen:
Despite the chaos that reigned in the spirits of the other prisoners, he retained a clear, decisive view of the world around him. This disposition gave his body a presence, a flexibility, an energy that defied its years.
…….
A year later, after being transferred to another Moscow prison, Solzhenitsyn learned that the colonel had been executed. “He had seen through the prison walls with eyes that remained perpetually young. . . . This indomitable loyalty to the cause he had fought had given him a very uncommon power."
Det är hur som helst en läsvärd liten intervju som O’Meara översatt, särskilt då den Nya Högerns företrädare så sällan kan läsas på andra språk än franska.
En recension av Venners skrift From Nihilism to Tradition återfinns här:
Om rasistiska utbrott
Det bör avslutningsvis påpekas att det är med viss olust som dagens inlägg länkar till den amerikanska nationalistiska sidan Vanguard News Network, då denna blandar intressanta texter med primitiva antisemitiska utbrott. Att känna motvilja och avsmak inför användandet av uttryck som ”kikes” har i detta sammanhang inget med politisk korrekthet att göra, utan är snarare en fråga om självdisciplin. Vi känner nog alla olust inför den som svär oavbrutet eller kryddar sitt språk med könsord, man anar då att detta är en person med bristande disciplin. Detsamma kan sägas om den vars språk kryddas med rasistiska skällsord, eller som avslöjar en antisemitisk fixering. Det finns inget att vinna på användandet av sådana skällsord, så om man trots detta saknar förmågan att låta bli att använda dem så avslöjar det att man är slav under en fixering eller ett tvångsmässigt behov att använda ”förbjudna” ord. Vilket alltså alltid är mer eller mindre frånstötande, och bör undvikas.
Om skribenten: Joakim Andersen
