Ett folk utan gemensamma minnen av sitt förflutna och sitt grundande är inget folk och har ingen framtid, menar den Nya Högern. De är därför starkt kritiska till de moderna ideologiernas historiesyn, och har utvecklat ett eget alternativ till dessa. Michael O’Meara tar upp denna kritik, och alternativet, i kapitlet Archeofuturism i boken New Culture, New Right.
Linjär historiesyn
O’Meara börjar med att beskriva den moderna historiesynen, som bygger vidare på vissa inslag i en viss sorts kristendom. Denna moderna historiesyn betraktar tiden som en ”linje”, som har en början och ett slut. Linjen består av en serie av ”nu”-tillstånd, och den har en mening eller ”handling” med en början och ett ”lyckligt slut”. Det som inte ingår i denna handling anses vara ointressant och överflödigt (till exempel ett visst folks traditioner, vars överlevnad ses som irrelevant så länge ”handlingen” fortsätter).
Det är vid det här laget välkänt att vissa kristna anser att det ”lyckliga slutet” på den linjära historien är Tusenårsriket, att liberaler istället ser det som marknadssamhället med hög BNP, att marxisterna ser det som det klasslösa samhället, och att ”antirasisterna” ser det som det utblandade hybridsamhället där alla skillnader mellan grupper av människor ersatts av likhet. De delar också synen på vår historia som varande av ondo. Denna sorts kristna tänker sig detta onda som Syndafallet, liberalerna ser det som förtryck och vidskepelse, marxisterna som diverse klassamhällen, och ”antirasisterna” får väl ses som en mer specifik underavdelning av liberalerna (då de fokuserar på rasligt förtryck och rasliga fördomar).
Den Nya Högern menar att denna syn på tiden är skadlig. Dels leder den till utopism och övergrepp på de grupper som anses vara ”ivägen” för det klasslösa paradiset eller vad det nu vara månde, dels innebär det att allt det som är unikt ses som överflödigt, dels underordnar det livet under en tom metafysik. Historien har i verkligheten en mängd ”handlingar”, och försöker man underordna dem under en enda linjär handling kommer man att skapa en endimensionell, patologisk och väldigt trist värld (Marcuse var på väg att inse detta, men ersatte istället en handling med en annan).
”De längsta minnena”
Mot detta synsätt ställer den Nya Högern sin egen syn på tiden och historien. De går tillbaka till rötterna, till ursprunget, för det är från detta ursprung som européerna har sin identitet, sin mentalitet, sin etik. Till skillnad från modernisterna, och i likhet med traditionalisterna, ser de detta ursprung som något positivt, något som har en intim relation till det vi är. Den Nya Högern vänder sig också med kraft mot de historiker som menar att all europeisk civilisation kommit österifrån, och de har här fått oväntat stöd från arkeologer som upptäckt alltfler spår av högtstående europeiska förhistoriska civilisationer.
Den Nya Högern menar att Europas folk delar ett indo-europeiskt ursprung, och var därför bidragande till att återuppväcka intresset för forskaren Dumezil som studerade just detta ursprung och de första indo-européernas språk och kultur (inte minst den trifunktionella ideologin som han upptäckte, där både gudar, djur och kaster kunde indelas i de tre funktionerna suveränitet, krig och ”liv”). Detta har gjort att människor med en förenklad världsbild anklagat dem för ”nazism” eftersom ”indo-europeisk” påminner om termen ”arisk”, men det påverkar ju egentligen inte deras rön.
Nietzsche och Heidegger
O’Meara övergår sedan till att beskriva hur den Nya Högern inspirerats av Nietzsche och Heidegger i sin kritik av den moderna historiesynen, och i sitt eget alternativ. Detta avsnitt är teoretiskt ganska tungt, men det hela sammanfattas i det sista stycket (”The Future of the Past”) som också kan fungera som ”nyckel” till de tyngre delarna.
Inte minst Nietzsche reagerade mot modernismen och sin tids kristendom genom att de försökte underordna historien och livet en viss ”handling” eller metafysik. Istället utvecklade han begreppet ”den eviga återkomsten”, som innebär att vi alltid kan göra ett val, och att historien är ständigt närvarande i vår tid om vi vill det. På samma sätt kan vi vilja en viss framtid, och då är ju också framtiden närvarande här och nu. Detta kräver dock en viljehandling, och många av våra samtida ägnar varken forn- eller framtiden en tanke i sina eviga ”nutillstånd”. Nietzsches inställning till tiden kan beskrivas som en sfärisk historiesyn, till skillnad både från en linjär och en traditionellt cyklisk (även om Evolas beskrivning av de heroiska epokerna i historien påminner om Nietzsches mindre deterministiska tankar här). I den sfäriska historiesynen kan man istället se historien som en kula som rör sig i en sfär, där både det förflutna och framtiden är närvarande och där kulans rörelser kan påverkas genom vilja och handling. Att både det förflutna och framtiden existerar i nuet är det O’Meara menar med begreppet polykronicitet.
Vad detta innebär mer konkret är att det förflutna lever i nuet när vi vill det. Vi kan vilja en framtid där det bästa i vår historia åter väcks till liv, och på det sättet är historien aldrig ”passerad”. Varken asar, karoliner eller det tidiga 1900-talets arbetarkämpar kan på så sätt någonsin ”dö”, eftersom de ständigt är möjliga förebilder för oss både som individer och som samhälle. Och framtiden är ständigt närvarande i nuet om vi har en vision av framtiden som vi kämpar för. På så sätt är den eviga återkomsten alltid en möjlighet, när vi genom en viljehandling bestämmer oss för att hitta tillbaka till det bästa hos våra förfäder (och dessa de bästa förebilderna kan steg för steg spåras tillbaka till grundarna av vårt folk och vår kultur. Arbetarkämparna påminde i sin beslutsamhet och idealism om karolinerna, som i sin tur delade drag med vikingarna, och så vidare tillbaka till ursprunget).
Från Heidegger hämtar den Nya Högern liknande tankar, och här anknyter man inte minst till Heideggers begrepp Dasein och autenticitet. Detta innebär att vi aldrig är ”individer”, utan att vi faktiskt föds in i en viss kultur och att det är denna kulturs historia, kultur och värderingar som gör världen och livet meningsfullt för oss. Vi kan låtsas att det inte är så, och låtsas att vi kan välja fritt från andra kulturers symboler och värden, men i så fall är vi inte sanna mot oss själva och det får vi på sikt äta upp, både som individer och som samhälle. Att vara sann mot sig själv är det som menas med begreppet autenticitet, medan Dasein har en mer komplex betydelse (mina Heideggerkunskaper är för begränsade för att gå in mer på det).
Den Nya Högern identifierar en särskild inställning till ödet både hos Nietzsche och Heidegger, då det är i mötet med ödet som man har möjlighet att fullfölja sin autenticitet eller ”eviga återkomst”. Utmaningar och kamp blir på det sättet inte en förbannelse eller något att begråta, utan snarare en möjlighet att bli allt det man kan vara. Denna inställning kan förövrigt spåras även i de äldre indo-europeiska traditionerna.
På samma sätt menar man att historien har ingen gemensam ”handling”, utan historien påminner mer om ett slagfält där olika viljor möts, konfronteras och förhandlar. Inte heller är historien förutbestämd, utan inom vissa ramar kan vi påverka den.
Arkeofuturismen
O’Meara kallar den Nya Högerns syn på historien och tiden för arkeofuturism, eftersom de menar att våra folk inte har någon framtid om de inte kan återupptäcka sina ”längsta minnen”. Benoist uttrycker denna inställning som att vara ”nostalgisk för det som skall komma”, och det innebär att våra folk kommer att återvinna sin kreativitet och sin vilja till liv när de blir sanna mot sig själva och de förebilder och värderingar som vi kan hitta i vår historia. Kort sagt när vi slutar att se oss själva som ”individer” utan egentlig historia eller framtid, och istället ser oss som en länk i en kedja av många generationer. Länkar i en kedja som kan finna inspiration och förebilder hos våra förfäder, och som samtidigt kämpar för att våra ättlingar kommer att bevara det bästa och det ädlaste hos förfäderna.
Ett antal gamla blogginlägg om Guillaume Fayes arkeofuturistiska världsbild har samlats på en separat blogg: Archeofuturist
Några äldre inlägg om historiesyn återfinns här:
Äldre inlägg i genomgången av O’Mearas bok hittar vi här:
Den Nya Högern och gudarnas skymning
Den som är intresserad av våra indo-europeiska förfäder och deras historia rekommenderas även att använda sökfunktionen på Motpol.nu och söka efter Dumezil eller Eliade.
Om skribenten: Joakim Andersen
