När man intresserar sig för politisk teori kommer man förr eller senare att ställa sig frågan vad det är som gör att det politiskt korrekta etablissemanget så länge suttit tryggt vid makten, trots att deras politik i många sakfrågor överensstämmer dåligt med folkets åsikter.
Man kan då ha nytta av sådana teoretiker som Gustave Le Bon och hans tankar om massans psykologi, distinktionen mellan legalitet och legitimitet, och den Nya Högerns användande av Antonio Gramscis tankar kring hegemoni, organiska intellektuella och historiska block. Förr eller senare kommer man också att upptäcka den amerikanske samhällsvetaren Paul Edward Gottfried. Gottfried har skrivit flera värdefulla böcker om hur den liberala staten förvandlats till en terapeutisk stat, hur denna terapeutiska stat behärskas av en Ny Klass, och hur motståndet mot denna utveckling ofta tar sig populistiska former (inte sällan nationalistiska eller regionalistiska).
Han använder också ett begrepp som borde vara av intresse för varje samhällsvetare och politisk teoretiker, och som befinner sig nära Michel Foucaults gamla begrepp biopolitik, Pierre Bourdieus begrepp habitus, och situationisternas begrepp Skådespelet. Det begrepp som åsyftas är naturligtvis sensitisering (engelska sensitization), vilket väl närmast kan översättas till vanlig svenska som ”skapandet av bestämda känsligheter”.
Vad Gottfried menar är att makthavarna i den Nya Klassen manipulerar våra känsloliv, genom en strid ström av bilder och intryck som påverkar oss på ett för-rationellt plan. Från tidig ålder utsätts vi för pedagogiska barnprogram som exempelvis ska lära oss att det är helt naturligt att leka med varandra över de etniska gränserna, eller att det är normalt som liten kille att sminka sig. I det skedet är det genom sin makt över utbildningsväsendet som den Nya Klassen verkar, dels genom rent politiska beslut men minst lika betydelsefullt är det faktum att så många dagisfröknar och lärarinnor genomgått politiserade utbildningar och delar den Nya Klassens vision (man kan se dem som en underordnad del av den Nya Klassen).
Detta skapande av en bestämd känslighet fortsätter sedan genom media och genom det Skådespel av reklam, film, nyhetssnuttar, och så vidare, som upptar en så omfattande del av våra liv (man kan utan att överdriva säga att Skådespelet till sin natur är totalitärt). Även på denna nivå är det svårt att hitta en enskild aktör som sitter och fattar beslut, man lär knappast hitta några konspiratörer som drar i alla dessa trådar och det gör att många människor har svårt att överhuvudtaget identifiera detta som en form av makt. Situationisterna beskrev det moderna samhället som cybernetiskt, och menade då att vi alla är utrustade med en liten mängd makt som vi använder för att förtrycka varandra och se till att systemet fungerar som det ”ska” (begreppet politisk korrekthet kan knappast analyseras utan denna insikt).
Hur som helst, det finns en mängd olika känsligheter som kan finnas i ett samhälle (alla samhällen har ju vissa sådana delade för-rationella attityder). Den Nya Klassen har dock en tendens att skapa en mycket bestämd variant, oavsett om dess medlemmar sedan råkar sitta och skapa barnprogram, reklamfilm eller nyhetsinslag. Gottfried går i sina texter inte minst in på den negativa sidan av denna känslighet, alltså de negativa känslor av avsmak, olust, hat, skam, skuld och skräck som ingår i den. Här är den Nya Klassens tillvägagångssätt att arbeta genom hemska bilder, som sedan associeras till bestämda åsikter och figurer. Detta förklarar till exempel varför Adolf Hitler upptar mer mediautrymme idag än för 20 år sedan, medan Josef Stalin inte upptar något utrymme alls. På så vis skapas en mycket bestämd sorts känslighet. Ser vi en svastika, en svensk flagga, eller en sverigedemokrat ska vi, på ett för-rationellt plan, genast associera det till de bilder av massgravar och utmärglade lägerfångar vi med jämna mellanrum matas med. Ser vi Lars Ohly ska vi däremot inte associera till gulag. Eftersom detta inte sker på ett rationellt plan blir dess effekt starkare. Det är också svårare att identifiera denna typ av maktutövande utan att förlöjligas, då man knappast kan lyfta fram en enskild del av den mängd av bilder vi matas med. Vi såg detta i Polen, där man protesterade mot den moderna barnkulturens homofila tendens genom att lyfta fram Teletubbies som exempel. Problemet var att det då inte sågs som ett exempel, utan som att de trodde att Teletubbien ifråga var gay, vilket ju var ganska lätt att förlöjliga. Men problemet med Skådespelet är inte de enskilda exemplen, utan det är deras samlade effekt.
Detta för oss över till sensitiseringens andra sida, som man kan kalla dess ”positiva” eftersom den bygger på bilder och intryck som vi ska associera med positiva känslor som uppmärksamhet, respekt, accepterande, lycka, omtanke och liknande. Det kan till exempel vara bilder på söta invandrarbarn, eller att invandrarkillar framställs som mer exotiska på olika vis. Att en ”kosmopolitisk” livsstil framställs som mer meningsfull i både offentlig och privat propaganda torde i varje fall vara uppenbart.
Sammantaget innebär den mängd av bilder och intryck som vi överöses med att man manipulerar med våra känslor, bygger om våra känsloliv utan att vi ens är medvetna om det.
Dessa skapade känsligheter förklarar också det diffusa och svårgripbara obehag som många känner inför att rösta på exempelvis SD, trots att de in i minsta detalj delar partiets ståndpunkter. På samma sätt kan man knappast förstå den mycket känsloladdade ”antirasism” som vissa människor uttrycker, om man inte ser det som resultatet av en sensitisering sedan tidig ålder. Nu kan man naturligtvis invända att varje samhälle har en viss känslighet, eller rentav anse att den Nya Klassens känslighet är riktigt bra. Men i vilket fall som helst torde det vara ett minimikrav för varje ”demokrat” att om det sitter en Ny Klass och manipulerar våra känsloliv så borde det föras en diskussion om det.
En lika viktig fråga är naturligtvis hur man som oppositionell bekämpar en för-rationell känslighet, då den sannolikt inte går att bemöta med argument. Skapar man en ny känslighet och hoppas att den gradvis sprider sig, eller hoppas man att man med argument ändå kan nå en elit som sedan i sin tur kan påverka andra. Gottfried tycks själv pendla mellan den senare lösningen, och en ren pessimism.
Professor Gottfried tar upp relationen mellan amerikansk utrikespolitik och sensitisering i följande text, där också skillnaden i hur Tyskland och Sovjet tas upp beskrivs:
Om skribenten: Joakim Andersen
