Det teoretiskt kanske tyngsta kapitlet i Michael O’Mearas bok om den kontinentala idéströmningen Nya Högern, New Culture, New Right, är samtidigt det kanske mest givande. När man läser det serveras man insikt efter insikt, argument efter argument, mot den liberalism och socialism som dominerar vår samtid. Naturligtvis är det avsnittet Liberalism’s Reign of Quantity som åsyftas, och som idag kommer att recenseras.
O’Meara tar där upp några av de mest djupgående skillnaderna mellan den Nya Högern och vår tids dominerande ideologier. Det gäller synen på kvantitet och kvalitet, och i den frågan visar sig den Nya Högern vara starkt influerad av traditionalister som René Guènon, Hossein Nasr och Julius Evola.
Cartesianismen och bourgeisien
Den Nya Högern slår fast att vår nuvarande civilisation är rationalistisk, alltså att förnuftet har en mycket stark position i den. Detta behöver inte vara negativt, förnuftet har många användningsområden, men problemet för oss är att det gått till överdrift och trängt undan andra kunskapsformer (estetiska, emotionella, transcendenta, mytiska, och så vidare). I början av praktiska skäl, men sedan mer och mer medvetet.
O’Meara spårar detta tillbaka till 1600-talsfilosofen René Descartes, som indelade världen i en materiell del, som var kvantifierbar (mätbar), homogen och utbredd i rummet, samt en del som var medvetande (och som då var motsatsen till den materiella delen). Medvetandet kunde då studera den materiella världen och lära känna dess lagar. O’Meara spårar sedan hur denna världsbild steg för steg förändrades och utvecklades, genom både Hume, Locke och Kant. Men grundsynen fanns kvar, nämligen att den materiella världen kunde utforskas genom att man räknade och mätte dess beståndsdelar. Detta var av naturliga skäl en grundsyn som lämpade sig väl för att naturvetenskapen skulle göra snabba framsteg.
Men det är också en kvantitativ världsbild, där man bara uppmärksammar det som kan räknas och mätas (motsatsen är en kvalitativ världsbild). Detta innebär också att allt i grunden är likadant, eftersom allt kan mätas med samma måttstockar. Både traditionalisterna och den Nya Högern menar att denna kvantitativa världsbild har tagit ifrån både människan och naturen deras själ, och fått dem att som ses som mekaniska maskiner och resurser. Varken det vackra eller det goda kan egentligen mätas, och enligt Guènon är det mätbara ofta det mest ointressanta och ytliga hos en företeelse.
Den Nya Högern påpekar att denna världsbild uppstod och utvecklades ungefär samtidigt som den moderna borgarklassen, som också ville mäta och räkna (fast i deras fall främst pengar). Detta var knappast någon slump. Liberalismen blev den framväxande borgarklassens ideologi, som tillämpade cartesianismen på samhället.
Individualismen och homo economicus
Ur en kvantitativ och förnuftsinriktad världsbild föds naturligt den moderna individualismen. När man skalar bort de kvalitativa egenskaperna från en person (ras, kön, IQ, kultur, personlighetstyp et cetera), återstår det en individ som är utrustad med ett förnuft.
Detta leder naturligt till en fientlig inställning mot traditioner, som ses som gamla fördomar som hindrar individen att nå sina mål. På samma sätt ser man på gemenskaper, som ses som slumpmässiga eller negativa. Den Nya Högern menar att detta är en osund inställning, då det är de gemenskaper som format oss som också ger oss de värden och symboler som gör det möjligt för oss att göra våra liv meningsfulla. Men den kvantitativa världsbilden leder naturligt till en negativ syn på kvalitativa gemenskaper. O’Meara påpekar här att de folk som fört det individualistiska projektet längst, engelsmännen och amerikanarna, rentav har förlorat det ord som beskriver ett folk (peuple, populo, Volk), och bara har people (som beskriver en ansamling av individer).
Individualismen leder också naturligt till idealet homo economicus, den ekonomiska, nyttomaximerande människan. Detta i sin tur leder till att marknaden ses som den naturliga mötesplatsen för ett samhälles medlemmar. Den Nya Högern är inte negativ till marknadsekonomi i sig, och deras antikapitalism är alltså ingen kommunism. Men de är motståndare till att låta ekonomin löpa amok, och överordnas allt annat. deBenoist har om detta sagt:
”I would like to see a society with a market, but not a market society”.
Universalismen och jämlikhetsideologin
Den kvantitativa världsbilden leder också naturligt till universalism. Individer är sig lika överallt, och deras förnuft likaså, om man skalar bort allt det som gör dem till människor. Och att skala bort allt sådant är den moderna liberalismens och socialismens projekt. Problemet är att det alla människor delar samtidigt är det rent biologiska, och alltså den verkligt lägsta gemensamma nämnaren. De flesta människor kan fås att ”skaka rumpa” till hiphop eller att dregla över en porrtidning, men alla kan inte uppskatta klassisk musik eller avancerad japansk teaterkonst. För detta krävs en viss kulturell bakgrund eller rentav medfödda egenskaper.
Jämlikhetsideologin innebär i sin enkla form att man strävar efter lika möjligheter, alltså att alla ska ha samma utgångspunkt. Detta leder dock aldrig till lika resultat, just eftersom människor är så kvalitativt olika. I sin mer avancerade form kommer därför jämlikhetsideologin att sträva efter lika resultat. På samma vis kommer kvalitativt bättre rustade individers framgångar att tolkas som tecken på privilegier, och bekämpas. Och våldtäktsmän kommer att ses som de verkliga offren, då de ju antas ha varit födda likadana som alla andra måste ju förklaringen till deras beteende sökas i ett dåligt samhälle.
Staten
Den Nya Högern vänder sig också mot den moderna synen på staten, som ju bygger på individualismen och helst ser en stat som är så opolitisk som möjligt. Istället menar den Nya Högern att en verklig stat är den gemensamma representanten för ett folk och för deras värderingar och mål. De anknyter här tydligt till Carl Schmitt (som vi kan läsa mer om här: Carl Schmitt och det politiska).
Intressant är att den Nya Högern lyfter fram de östasiatiska ”tigerekonomierna” som goda exempel på den typ av stat som de vill se, alltså en stat med ett projekt, som sätter folkets väl och position i världen över marknaden. Sådana stater kan tillåta en fri marknad när det ses som mest praktiskt, men om den hotar att leda till massarbetslöshet, regionala obalanser, eller omoral, så inskränks den.
Feminismen
O’Meara beskriver den moderna feminismen som ännu en följd av den kvantitativa världsbilden, och individualismen. När man skalar bort biologiska, metafysiska och kulturella skillnader mellan könen kommer man till slutsatsen att det rör sig om ”individer”, och framförallt att eventuella skillnader mellan dem är orättvisa. Den Nya Högern påpekar här att den moderna feminismen i praktiken oftast ser kvinnor som ”fallna män”, och att deras mål är att kvinnorna ska arbeta, leva, och ha sex, som män. Det finns också feminister som istället vill förvandla män till feminiserade varelser, men gemensamt är att man inte mentalt kan hantera skillnader mellan människor utan vill att alla ska leva efter samma mall. Detta då alla ju är ”individer”, och medfödda och kulturella skillnader ses som slumpmässiga bihang snarare än som en del av den man är.
Mot detta ställer Nya Högern det den kallar en ”differentiell feminism”, vilket på svenska enklast översätts till särartsfeminism. Denna är komplementär, och de ser alltså inte det kvinnliga som underlägset det manliga eller vice versa. De ser heller inte könsroller som huggna i sten för evig tid, utan inser att de förändras historiskt. Däremot anser de att ett sunt samhälle behöver könsroller, och att dessa har en evolutionär bakgrund (det finns alltså evolutionära orsaker till att män är mer aggressiva och tävlingsbenägna, och kvinnor mer omvårdande). Samtidigt lyfter de med stolthet fram att de europeiska folken alltid varit globalt mycket ovanliga genom kvinnans höga status och genom att vi tillhör det fåtal folk som aldrig förslavat sina kvinnor.
Multikulturalismen
Den enligt O’Meara kanske mest dödliga följden av den kvantitativa världsbilden är dess inställning till den mångfald av folk, kulturer och raser som bebor vår värld. Även biokulturella skillnader behandlas som något ytligt och sekundärt, och detta har dels lett till positiva visioner om att man ska kunna respektera andra folk, men också negativa visioner om att de alla ska bosätta sig i Europa. Detta har lett till en massiv invandring som vissa demografer beskriver med begreppet ”kolonisation”, och som på sikt kommer att göra européerna till minoritet i sina egna urhem om den inte stoppas. O’Meara tar här upp sådant som att det idag finns 1400 zones de non-droit i Frankrike, att upplopp och kriminalitet ofta kan ses som uttryck för etniska konflikter, och så vidare. Hans synsätt kan sammanfattas i citatet: ”The immigrant who refuses to assimilate adopts the attitude of the conqueror”.
O’Meara tar här också upp den konflikt som idag finns inom den Nya Högern, mellan en mer akademisk grupp runt deBenoist som menar att folkens ”rätt till skillnad” ska gälla även immigrantgrupper inom Europa, och de mer politiskt inriktade som strävar efter en europeisk Reconquista. O’Meara menar att denna utveckling är en följd av att Nya Högern undvikit kopplingar till politiska grupper.
Däremot har gruppen runt deBenoist inte kompromissat i sitt motstånd mot begreppet ”mänskliga rättigheter”, som de ser som ett sätt att försöka sprida västeuropeiska ideal över hela världen, och som normalt används som verktyg av USA för att legitimera krig mot olydiga stater.
Kapitlet avslutas med ett intressant stycke om den nya formen av totalitarism som vi idag lever i, och hur vi lever i ett Skådespel av reklam, tv och annat overkligt. Här är det inte bara arvet från Guènon som framträder, utan man märker hur influerad den Nya Högern också är av situationisternas teorier i en era då dessa glömts bort av vänstern. deBenoist skriver till exempel om konsumtionssamhället att TV:n tillåter liberalismens ensamma individ att ”consume as spectacle all those things which real life now denies: sex, luxury, adventure, travel, etc.”
Äldre inlägg om O’Mearas bok:
Den Nya Högern – en introduktion
Den Nya Högern och Europas moderna historia
Den Nya Högern och postmodernismen
Den Nya Högern och metapolitiken
Om skribenten: Joakim Andersen
