Enligt den amerikanske samhällsvetaren Paul Edward Gottfried lever vi politiskt i en ny era, som inte fungerar på samma sätt som under 1800-talet. Den som försöker förstå hur samhället fungerar, och inte minst hur dess maktrelationer ser ut, kommer därför inte att förstå särskilt mycket om han/hon fortfarande använder teorier och begrepp från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
En vanlig syn på fenomenet makt är att folket väljer politiker, som stiftar lagar och på så vis utövar makt. En annan ganska vanlig syn på det hela är att det finns en klass som äger produktionsmedlen och en annan klass som lönearbetar åt dessa (som därför har makt över de egendomslösa arbetarna).
Gottfried påstår inte att det inte alls är på det viset längre, men han påpekar att det numera bara är en del av det hela. Nya former av makt har uppkommit, och nya relationer mellan ”klasser” har blivit alltmer viktiga. Problemet är att det offentliga samtalet språkligt och begreppsligt fortfarande bygger på situationen som den såg ut under tidigt 1900-tal, och att människor i gemen saknar de begrepp som krävs för att kunna sätta ord på den nya situationen och de nya former av ”förtryck” som de idag utsätts för.
Detta blir tydligt när det gäller medias rapportering de senaste dagarna om det oproportionerligt stora antalet sjukpensionärer (”bidragstagare”) inom partiet Sverigedemokraterna (till exempel denna artikel: SD-politiker får bidrag för miljoner). Spontant känner de flesta som kan tänka själva en svårdefinierbar olust inför dessa artiklar, det är något med dem som inte stämmer, något som är fel.
Med hjälp av professor Gottfried kan vi då i punktform slå fast vad dessa artiklar egentligen uttrycker om vårt samhälle:
1. Journalisterna som kollektiv utgör enligt Gottfried en del av den Nya Klassen. De bör ses som makthavare genom sin kontroll över det råmateriel utifrån vilket människor bildar sin världsbild, och sin kontroll över det offentliga samtalet (de medierar det mesta som händer, skulle man kunna säga om man ville nyttja sociologisk vokabulär).
2. Som alla makthavare har journalistkollektivet mer eller mindre gemensamma normer, världsbild och grundläggande attityder och tabun (sociologen Bourdieu skulle tala om habitus här). Dessa attityder är i princip diametralt motsatta till den genomsnittliga sverigedemokratens normer, världsbild och attityder.
3. Att journalister så flitigt gör ”avslöjande” reportage om just SD-politiker måste alltså tolkas som en makthavande grupp som använder sina resurser för att svärta ner en annan grupp. Det är alltså lika mycket utövande av makt som journalistik, mer politik än något annat. Men är man fast i situationen från början av 1900-talet kan man inte se journalister som makthavare.
Intressant är också att sverigedemokrater ofta utlämnas med namn och bild när de gjort något dåligt. Men övriga partiers medlemmar kan begå anmärkningsvärt grova och motbjudande brott utan att det dyker upp namn och bild i media.
4. Det underförstådda misstänkliggörandet av just sjukpensionärer avslöjar också journalistklassens klassförakt. Normalt, när sjuka och gamla människor gör som de ska och håller tyst, bemöts de med välvilligt överseende av den Nya Klassen. Men när de vågar trotsa den Nya Klassens invandringspolitik, blir det plötsligt suspekt att vara sjukpensionär. För den Nya Klassen är det just SD:s folklighet som är kärnan i problemet. Vanliga arbetare och sjukpensionärer ska helt enkelt inte försöka ägna sig åt det som monopoliserats av den Nya Klassens olika grenar, nämligen politik, eftersom de saknar de gemensamma normer och utbildning som garanterar att de delar synen på invandringspolitik, genusfrågor, och så vidare. Vanliga medborgare är kort sagt potentiellt farliga i den Nya Klassens ögon.
Detta är vad vi lär oss av medias ständiga sökande efter ogynnsam PR i det lilla populistiska partiet SD, och det i sig är också av värde att inse.
Om skribenten: Joakim Andersen
