Det har flera gånger sagts att en traditionalism i Julius Evolas efterföljd rent politiskt riskerar att bli en återvändsgränd. Det motstånd mot den moderna världen som Evola representerar skall då helt enkelt vara för kompromisslöst, för totalt, för att kunna vinna anhängare i den mängd som krävs för att påverka samtiden politiskt.

I någon mån finns det sanning i detta, det går knappast att bygga en framgångsrik politisk rörelse på exempelvis Revolt Against the Modern World, och den som oavbrutet påpekar hur mindervärdig massan är kan sannolikt inte skapa en massrörelse. Samtidigt är detta bara en del av sanningen. Evola skrev Men Among the Ruins för efterkrigstidens ”nyfascister”, och där är traditionalismen anpassad för att fungera i vår tid (det organiska och korporativa samhällsidealet betonas snarare än kastsamhället, för att bara ta ett exempel). Han beskrev även något som närmast kan jämföras med den Nya Högerns metapolitiska strategier, när han i Ride the Tiger utvecklade hur traditionalister kunde tjäna som fasta riktpunkter och förebilder i en tid av förfall. Dessa förebilder kan verka i icke-politiska sfärer (till exempel musiker, hedningar och författare), och där sprida sunda och traditionella tankar och ideal.

Att man kan ha stor nytta av Evola även som politisk teoretiker demonstrerar Nigel Jackson i den långa essän Julius Evola’s Political Testament, och även att en förutsättning för detta är att man utvecklar en någorlunda självständig relation till ”il magico barone”. Jacksons projekt är nämligen inget mindre än att se vilken praktisk nytta den australiska radikala högern kan ha av Men Among the Ruins.

Jackson börjar med en läsvärd biografi över Evola, och en liten sammanfattning av hans världsbild (där dennas förhållande till både Heidegger och Spengler tas upp). Han beskriver hur Evola som ung man i det fascistiska Italien försökte få fascismen att bli mer traditionalistisk. För Evola var fascismen det minst onda alternativet, och det som hade bäst möjligheter att leda till något bättre. Intressant är att hans analys av varför detta misslyckades påminner om rumänen Codreanus insikt att det även behövdes en ny sorts män, snarare än bara nya program.

He saw Fascism as ”a degenerate child of Tradition.” It appeared to him as ”the last chance of the West.” From his standpoint, the visible alternatives were much worse, explains Hansen.

”did not have enough men on the necessary plane of certain higher qualifications and symbols […], capable of further developing the positive possibilities that could have been contained in the system.”

…………….

Evola defined the legionary spirit as ”the attitude of him who can choose the hardest life, who is able to continue fighting even when he knows that the battle is materially lost, who holds to the ancient precept that ’loyalty is mightier than fire’ and who carries the traditional idea of honour and dishonour within.”

Konservativ revolution
Jackson går sedan vidare med att beskriva Evolas relation till de konservativa revolutionärerna, och insikten att en sann konservatism ser mer till innehållet bakom diverse yttre former (såsom flaggor, titlar och yttre seder), och alltså radikalt och revolutionärt kan omvandla samhället för att återuppväcka detta innehåll. När det gäller Australien menar Jackson att de nationalistiska och oppositionella rörelserna ofta fastnat i försvaret av just yttre former, såsom en viss kyrka, snarare än att urskilja detta verkliga innehåll (som för Jackson är det brittiska arvet). Jackson skriver:

Thus our history extends back to the foundations of Britain itself, and its four kingdoms of England, Scotland, Wales and Ireland (the best Irish tradition is that of Tara and the High Kings). Our supports will be found from a period of two millennia.

Man kan med fördel ställa sig samma fråga när det gäller Sverige (om man nu ens ska se Sverige som en sann konservatisms naturliga enhet, istället för exempelvis Norden). Vilka är våra verkliga traditioner, och vad är egentligen bara döda former, enbart intressanta för sverige- och kristdemokrater?

Suveränitetens grunder
Jackson återger också Evolas syn på staten och dess suveränitet som är ett fast centrum, och en förbindelse till högre ideal. För Evola är alltså inte demokratiska val något som ger en viss politiker egentlig auktoritet, utan det beror på hur väl denne representerar dessa högre ideal (spontant inser de flesta av oss att han har en poäng här, särskilt om man använder extrema exempel. En ledare som börjar mörda småbarn saknar verklig auktoritet, oavsett hur folkvald han/hon sedan månde vara).

Jackson menar att detta innebär att Australien bör förbli en brittisk monarki. Vad det innebär för Sverige är en svårare fråga, då vårt kungahus är både väldigt nytt och väldigt bourgeoisie. Vill man av outgrundliga skäl tvunget behålla det bör man alltså fundera över det som Evola kallar diarki.

Jackson tar också upp Evolas försvar av personen, snarare än liberalismens egalitära ”individ”, och hur den australiska radikala högern måste kunna visa vanliga australiensare vad de har att vinna på att ge upp jämlikhetsmyten. Han tar också upp skillnaden mellan den organiska och den totalitära staten, och hur en författare som Solsjenitsyn är bättre än Orwell PR-mässigt (båda varnar för den totalitära staten, men Solsjenitsyn gör det som traditionalist, och vet alltså i vilket namn han gör motstånd).

Han tar också upp den populistiska faran i vår tid av massans herravälde, nämligen en nationalism som nöjer sig med att vädja till ”folket”. Mot detta ställer Evola och Jackson det aristokratiska idealet. En sann ledare måste inte bara vara en ”son av folket”, utan måste även vara en högkvalitativ person, kort sagt en aristokrat. Återigen är det innehållet snarare än formen som står i centrum, en högkvalitativ person kan idag lika gärna vara född i arbetarklassen och de rena reaktionärernas kult av forna tiders adelsätter känns därför minst sagt som en form av historisk nekrofili. Här tar Jackson också upp Evolas hårda kritik av den borgerliga livssynen, mot vilken han ställer en heroisk livssyn. Jackson skriver:

It seems clear that in Australia an effective movement of the Right will need to honor the warrior lifestyle in both its deeds and its words. Ways must be found to rouse our manhood from ”the great Australian stupor” that has perhaps resulted primarily from the bourgeois atmosphere.

Detta är inte minst viktigt i dagens Sverige, där den största oppositionella rörelsen samtidigt är synnerligen borgerlig till sin framtoning. Inte sällan framhävs de rent ekonomiska och rent kriminalpolitiska problemen med massinvandringen, som om dessa vore de enda och som om svenskarna vore ett folk av snikna, fega och materialistiska offer. Det är fullt möjligt, och ganska troligt, att de just nu faktiskt är det, men då är en viktig del av en identitär praktik att man så ofta som möjligt för fram det heroiska idealet i både ord och handling.

Viktigt för dagens Sverige är också Jacksons genomgång av Evolas ekonomiska ideal, som hamnar mycket nära korporatismen och ett antidemokratiskt folkhemsideal.

Kritik av Evola
Intressant är också den konstruktiva kritik av Evola som Jackson ger. Han börjar med Evolas syn på det kvinnliga som underlägset det manliga, vilket han menar beror på att Evola bara ser kvinnlighetens lägre form. För liksom det finns lägre och högre former av det manliga, så menar Jackson att detsamma gäller det kvinnliga. Detta är ett ganska intressant avsnitt för oss som har svårt att förlika Evolas medelhavssyn på kvinnan med den nordeuropeiska synen.

Vidare tar han upp Evolas tendens att blanda ihop ”präster” och brahminer, vilket leder till att han anser att krigaren/kshatriyan är överlägsen brahminen. Detta tycks enligt Jackson bero på att Evola fokuserade för starkt på den medeltida situationen:

By nature, the brahmin is superior to the kshatriya. The latter needs the guidance of the former, not vice-versa. Unfortunately, the Church (as noted above) lost its brahminic capacity and thus forfeited any right to give directions to kings and emperors. Nevertheless, kshatriyas continue to need guidance; an Arthur needs his Merlin, an Aragorn his Gandalf.

Han tar också upp frågan om huruvida Evola, som betonade vikten av invigning, själv var initierad i någon traditionell religion, och kommer fram till att så nog inte var fallet.

Men Jacksons kritik blir aldrig negativ eller orättvis, utan vägleds hela tiden av en grundläggande respekt och en vilja att så tydligt som möjligt urskilja Evolas starka sidor likaväl som hans mindre starka. Och detta är en självklarhet, för den uppgift vi har framför oss är lika utmanande som den är betydelsefull. Vår uppgift är att hjälpa det moderna systemet på vägen mot historiens sophög, och det är då av största vikt att även våra intellektuella vapen är så skarpa som de kan bli. Evola kan där bistå med en rik arsenal, men det är också viktigt att man känner hans mindre starka sidor. För vi har varken tid eller råd att upprepa hans misstag.

Essän återfinns här:

Julius Evola’s Political Testament

Ett par andra Evolaresurser:

Julius Evola – A Philosopher in the Age of the Wolf

Julius Evolalänkar (en massiv samling med länkar)

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.