Idag är det Europadagen, och det kan då vara ett bra tillfälle att ta upp det alternativ till ett byråkratiskt och rotlöst EU, och en maktlös nationalstat, som den Nya Högern står för med sitt slagord de hundra flaggornas Europa. Som vanligt finns det alltså mer än två alternativ, och även om man inte sväljer den Nya högerns tredje väg till fullo så kan det ändå ge upphov till en del sunda funderingar kring svenskarnas och Europas framtid.
Den Nya Högern påpekar inte sällan att dagens Europeiska Union är en byråkratisk koloss, som bygger på ekonomiska intressen. Dess koppling till Europas folk och historia är också mycket nedtonad, och det tycks som om många EU-förespråkare rentav skäms när de påminns om att det faktiskt finns europeiska folk, europeisk historia, och europeiska värderingar.
Istället för att vara ett redskap för de europeiska folkens samarbete och vilja till liv, fungerar därför ofta EU som ett hot mot dem.
Samtidigt är dock den Nya Högern skeptisk till den ”gamla” formen av EU-motstånd, som tycks tro att om bara nationalstaten isolerar sig från omvärlden så kommer allt att bli bra. Det finns två skäl till detta. Det första är att det inte är realistiskt. En stat med 5-10 miljoner invånare kan inte ensam lösa de globala problemen, vare sig vad gäller ekonomi, migrationsströmmar, försvar, eller liknande. Geopolitiskt sett är den mycket utsatt för USA:s påtryckningar. Det andra skälet är att även nationalstaten idag är en byråkratisk och likriktande mekanism, som tömts på det mesta av sitt reella innehåll. Att vara ”svensk” i nationalstatens ögon är att ha ett pass, att betala skatt och att rösta inom en viss geografisk yta. Nationalstaten är idag inte sällan de globala krafternas mellanhand när det gäller att bryta ner lokala traditioner och identiteter, att tvinga på lokalsamhällen massinvandring eller att ”fostra” grupper som tänker fel. Nationalstaten har också historiskt ofta försökt utplåna lokala och regionala folk, traditioner och gemenskaper, med mer eller mindre brutala metoder (i norra Sverige exempelvis tornedalsfinskan, eller varför inte det särpräglade älvdalsmålet), vilket i sig också skapat konflikter. Sådana konflikter om nationalstatens gränser och innehåll ser vi idag i både Nordirland, Baskien, Korsika, och Flandern.
De hundra flaggornas Europa
Mot dessa båda politiska modeller ställer därför den Nya högern ett tredje alternativ. Detta är ett folkens Europa, de hundra flaggornas Europa, där vi binds samman av gemensamma ideal och öde på europeisk nivå, men där den verkliga makten ligger på så lokal nivå som möjligt. Det är också ett Europa där man inte upphör att vara svensk, sorb eller fris bara för att man samtidigt har europé som en gemensam överidentitet (det är förmodligen nödvändigt att tillägga att detta inte behöver innebära fri migration mellan Europas länder). Det är också den Nya högerns förhoppning att en sådan federal lösning kan innebära ett slut på brödramorden i Ulster/Nordirland, Kosovo/Metohija, Baskien, Korsika, och så vidare.
Vid första anblicken kan ”de hundra flaggornas Europa” framstå som ett splittrande motto. Man frågar sig då om det innebär att Sverige ska splittras upp i små maktlösa landskap, eller vad som egentligen är tanken. Detta är dock inte avsikten, och nutidshistorien ger många exempel på att det går att kombinera regional, nationell och europeisk identitet. Skåne har till exempel haft flera lokala partier som försvarat regionens intressen mot byråkrati och massiv demografisk förändring, men dessa har samtidigt kunnat se till hela nationens väl och uppgått i SD (om detta sedan är till hela nationens väl kan naturligtvis diskuteras, men det är då istället en strategisk diskussion). Vi ser också redan idag hur regionalistiska och nationalistiska partier samverkar över nationsgränserna, inte minst i Europaparlamentet.
Det är alltså ett ideal som kan vara värt att studera närmare, även om man inte övertar det fullständigt (hur politisk en sådan europeisk gemenskap ska vara kan till exempel diskuteras). Några artiklar som introducerar synsättet bakom slagordet återfinns nedan:
Evola om förutsättningarna för ett enat Europa
Om skribenten: Joakim Andersen
