På Folkets Nyheters nätversion återfinns en intressant artikel om Fabian Månsson, en av de socialdemokrater från seklets början som samtidigt var svensk nationalist, anti-marxist, och anti-kapitalist. Det är en synnerligen intressant artikel Lars Redoubt skrivit, där man bland annat får ta del av Månssons samhällsideal. Detta ideal var det gamla germanska bondesamhället, ett samhälle Månsson menade fått dödsstöten av feodalismen och kristendomen, men vars ideal och innehåll han ville förverkliga i en ny era. Redoubt citerar Månsson:
Ty odalbondens hävstång till makt liksom hans försvar emot förfall hette gemensamhet och denna samegendom fick icke rubbas. […] Alla voro de fria män, vapenföra, intagna i häradets gemenskap, med de rättigheter och skyldigheter som av ålder utmärkt den frie mannen. De talade och beslöto vid tinget, deras samhälle var självrensande. Det behövde inga fjärdingslänsmän eller tyska knektar. Den som ärelöst förbröt sig emot gemensamheten dömdes ut ur häradet och kom icke gärna mer igen om han icke var en vettvilling.
Även traditionalisten Julius Evola förde fram det germanska samhället som ett ideal (om än med en mindre kollektivistisk betoning än Månsson) :
From a political perspective, the congenital ethos of the Germanic races conferred to the imperial reality a living, stable, and differentiated character. The life of the ancient Nordic-Germanic societies was based on the three principles of personality, freedom, and faithfulness. This life never knew the promiscuous sense of the community nor the inability of the individual to make the most of himself other than in the context of a given abstract institution; in these societies to be free was the measure of one’s nobility. And yet this freedom was not anarchical and individualistic, but it was capable of a dedication that went beyond the person, and it knew the transfiguring value that characterized the principle of faithfulness toward one who is worthy of obedience and to whom people willingly submit themselves. Thus, groups of devoted subjects rallied around leaders to whom the ancient saying did apply: “The supreme nobility of a Roman emperor does not consist in being a master of slaves, but in being a lord of free men, who loves freedom even in those who serve him.
Även anarkisten Krapotkin hade mycket positivt att säga om germanerna:
Far from acting with disregard to human life, the barbarians, moreover, knew nothing of the horrid punishments introduced at a later epoch by the laic and canonic laws under Roman and Byzantine influence. For, if the Saxon code admitted the death penalty rather freely even in cases of incendiarism and armed robbery, the other barbarian codes pronounced it exclusively in cases of betrayal of one’s kin, and sacrilege against the community’s gods, as the only means to appease the gods.
All this, as seen is very far from the supposed ”moral dissoluteness” of the barbarians. On the contrary, we cannot but admire the deeply moral principles elaborated within the early village communities which found their expression in Welsh triads, in legends about King Arthur, in Breton commentaries, in old German legends and so on, or find still their expression in the sayings of the modern barbarians.
(mer här: Kropotkin, germaner och skrån)
En frakturerad idétradition
Månssons framhävande av det gamla germanska samhället är alltså något han delar med både en traditionalist som Julius Evola, och en anarkist som Pjotr Krapotkin. Detta påminner oss om ett faktum som kan kallas för traditionens frakturering. Med detta avses att Europa en gång hade en integral och organisk världsbild, som var helgjuten och omfattade alla samhällets aspekter. I det germanska samhället fanns en betoning både av personlig frihet, av solidaritet med folk, stam och ätt, av respekt för gudarna och sederna. I samband med modernitetens era har denna idétradition frakturerats, alltså splittrats. Vänstern har fört vidare kravet på social rättvisa, liberalismen har fört vidare betoningen av personlig frihet. De konservativa har fört vidare vördnaden för tradition, nation och det heliga. Man hittar alltså olika delar av det som en gång var en helhet, i olika ideologier idag.
Denna splittring innebär att man som anhängare av någon av dessa olika ideologier alltid är en aning schizofren. Man ser alltså vissa sidor av världen, men missar, eller blundar för, andra. Exempelvis när socialisten framhäver behovet av solidaritet, men missar att detta förutsätter en stam eller ett folk.
Målet med ett identitärt och/eller traditionalistiskt projekt bör därför vara att återskapa den enhet som en gång funnits i den europeiska idétraditionen. Det innebär att man försöker se de arga liberalerna, socialisterna och konservativa uppifrån och utifrån, med objektiv blick. Man kan då urskilja de frågor där de har poänger, men man kan också identifiera vilka delar av verkligheten som de missar, och man kan se vilka fixeringar och missar som gör dem direkt farliga för vårt folks, Europas och världens framtid. Detta innebär naturligtvis också att man hamnar ”bortom höger och vänster”, då man kan plocka ingredienser från olika ideologier som man själv finner lämpligt.
Om skribenten: Joakim Andersen
