I dagens SvD recenserar Nicklas Lundblad boken ”What is your dangerous idea? Today‘s leading thinkers on the unthinkable”, där ett antal av vår tids ledande tänkare försöker hitta idéer som är lika omvälvande och farliga som Darwins var på sin tid.
Föga förvånande lyckas de inte hitta några verkligt farliga idéer, och Lundblads sammanfattande recension har därför överskriften ”De farliga idéerna har tagit slut”. Detta demonstrerar två viktiga insikter om vår samtid. För det första är etablissemangets interna dialog med sig självt ofta tämligen tråkig, och detta gäller då också det akademiska etablissemanget. Det finns ett flertal farliga idéer som skulle kunna innebära omvälvningar av det moderna samhället. Om vi för en stund leker med tanken att den gamle individualanarkisten Max Stirner skulle återkomma till världen, 150 år efter sin död, kan vi fråga oss vad han skulle urskilja för ”hjul i huvudet” på våra samtida. Stirner var en mästare på att genomskåda sin tids samhällsbärande myter, men frågan är vilka motsvarigheter vår tid har (och nej, kära vänsterläsare, det är inte kristendom eller ”rasism”. Ni är några decennier för sent ute om man säger så).
Vi kan misstänka att Stirner återigen skulle angripa universalismen och tron på begreppet Människan. Här skulle han ha stöd i modern vetenskap, för bland vår tids ”farliga sanningar” finns intelligensforskningen med dess synnerligen obekväma sanningar om skillnaderna mellan olika grupper av människor. Det är en farlig idé av rang, då universalismen och humanismen utgör vårt samhälles själva ideologiska grundpelare och slår man undan dem vore det milt sagt omvälvande.
Vi kan också misstänka att Stirner skulle intressera sig för historierevisionism, eftersom dess utgångspunkt är att makthavarna medvetet hållit krigspropaganda och lögner vid liv i 60 år av politiska skäl. Det är alltså också en farlig teori, vars följder vore milt sagt omvälvande för den politiska strukturens legitimitet.
Var och en kan säkert komma på fler farliga idéer, som åtminstone är farliga nog för att man ska riskera frihetsberövande om man framför dem offentligt.
Båda dessa farliga teorier demonstrerar i alla fall den andra viktiga insikten, och det är att både essäsamlingen och Lundblad tycks röra sig inom modernitetens linjära och progressiva tidsuppfattning (även om en av författarna föreslår att ”tiden finns inte” vore en farlig sanning). ”Förr i tiden fanns det en förmodern världsbild, med Gud, Skapelsen och så vidare, men steg för steg har denna monterats ner efter diverse ”farliga sanningar” som reducerat människan till en apa och Gud till en freudiansk mytfigur”, är denna tidsuppfattnings själva kärna. Och om man utgår från den så är det ganska självklart att det inte längre finns så många ”farliga sanningar” kvar, eftersom det inte finns så mycket kvar av den förmoderna världsbilden att utmana längre.
För att kunna identifiera farliga idéer i vår egen tid är det därför mer givande att studera de områden som moderniteten missar. Det kan vara det mytiska, det irrationella, det arkaiska. Den franske samhällsfilosofen Guillaume Faye gör detta i sin skrift Archeo-Futurisme. Dess grundtanke är att moderniteten nu uttömt sina möjligheter, och själv orsakar de krafter och utvecklingar som kommer att leda till dess undergång. Den egalitära modernitetens tro på att alla människor i grunden är likadana leder till exempel till en massinvandring som för in miljontals anti-moderna människor i modernitetens geografiska hjärta, Europa och USA, vilket kommer att leda till dess undergång (man känner igen resonemanget från Hegel och Marx, och för den delen från många konservativa tänkare. När det går för bra för någonting, så leder det på sikt till dess undergång. Om man vinner en miljon på lotto, kan det sluta med att man super ihjäl sig, och ett rike som blir för starkt kommer att gå under i hybris, korruption och massinvandring).
Så det finns fortfarande många farliga idéer. Man måste bara veta var man ska leta.
Om skribenten: Joakim Andersen
