Media har en betydande makt i vårt samhälle, men denna makt utövas ofta på ett subtilt och omärkligt sätt vilket gör att många människor har svårt att inse hur stor den är. Exempelvis står det ju var och en fritt att starta en egen tidning, eller att sluta köpa tidningar han/hon inte uppskattar, vilket används som argument av vissa för att media inte alls kan ses som en makthavare. Inte heller säger ju journalisterna rakt ut vad vi ska tycka och tänka, och den enskilde journalisten är normalt ganska obetydlig (för att inte säga patetisk) om man betraktar honom/henne isolerat, vilket också används som argument för att de inte kan ses som makthavare. Men då förväxlar man yta med innehåll, form med substans.

Ett exempel på medias sätt att utöva subtil makt är naturligtvis hur de beskriver olika grupper och individer. Vissa ska alltid ha epitetet ”främlingsfientliga” eller ”kontroversiella”, medan andra ska beskrivas som ”aktivister” även när de egentligen begår uppenbara brott. Likaså är medias val av när signalement ska utlämnas så komplext att det är en hel vetenskap (huvudregeln är ju att signalement utlämnas på svenskar, men även östeuropéer får normalt sitt signalement utlämnat när de är blonda). Men detta torde vara ganska välkänt vid det här laget.

Mer intressant är då hur de framhäver, respektive inte framhäver, olika gruppers reaktioner på olika nyheter/händelser. I ett starkt individualiserat samhälle har beskrivningen av sådana kollektiva reaktioner sannolikt en märkbar betydelse. När man efter någon händelse får läsa att en massa olika grupper ”rasar” eller ”kräver en ursäkt” så får man intrycket att detta är en händelse som stora grupper är fientliga mot, och att de makthavare som ligger bakom den är kontroversiella. Kort sagt blir händelsen politisk.

Om medias beskrivning av en händelse däremot inte inkluderar sådana återgivanden av kollektiv som ”rasar” så framstår den snarare som något naturligt, något vi inte kan göra så mycket åt.

Denna distinktion blev väldigt tydlig tidigare i nyhetsflödet. Dels hade vi en nyhet där några tyska befäl under skjutövningar rått soldaterna att låtsas att de sköt på afro-amerikaner. Förvisso något barnsligt, men egentligen ingen stor nyhet. Medias bevakning av den innehöll dock just sådana kollektiva kampanjer som visar för läsaren att ”detta är inte ok” och att ”många är mot detta” samt ”dessa befäl är hatade av alla/många, undvik att försätta dig i samma sits som dem”. Kort sagt var budskapet att detta var en politisk händelse och att det inträffade var hemskt, förbjudet och hörde en förgången tid till.

Ser man detta isolerat blir det ganska ointressant. Men ungefär samtidigt ägde en av de numera återkommande gruppvåldtäkterna sannolikt rum i vårt eget land. Medias beskrivning av detta saknar normalt beskrivningar av intressegrupper som ”rasar”, vilket innebär att budskapet är att detta är något naturligt, som vi inte kan göra något åt.

Funderar man djupare över detta är det inte alls en slump, utan det är ett exempel på en subtil form av makt som ändå styr hur våra samtida ser på världen och samhället, vad de ser som politiskt och vad de ser som naturligt (med den gamle postmodernisten Michel Foucalt kan man här tala om ”diskursens ordning”, men det är inte obligatoriskt). Man kan alltså fråga sig varför det inte är någon som ”rasar” i samband med ett betydligt grövre övergrepp som barn- och gruppvåldtäkter, jämfört med de kampanjer som alltid dras igång när en officer sagt något klumpigt eller en glass döpts till något hatiskt och ohyggligt. Varför får vi aldrig se rubriker i stil med ”Oskorei rasar mot gruppvåldtäkterna” eller ”arga nationalister kräver krafttag mot sjuk kvinnosyn”? Att ställa denna fråga är samtidigt att besvara den, då det belyser maktförhållanden, politiskt korrekta hierarkier och media som utövare av makt.

Detta i sin tur innebär naturligtvis att den makt media besitter är av intresse för den som vill förändra samhället. Det kan här finnas flera strategier att erövra sådan makt, från att man går journalistlinjen för att förändra systemet inifrån eller delar ut flygblad som ger alternativa förklaringar till nyheterna, till att man stödjer alternativa media eller att vi gör det till en vana att dra igång kampanjer där vi ”rasar” mot media som inte sköter sitt jobb.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.