För en tid sedan togs olika former av anti-amerikanism upp på bloggen. Det påpekades då att det dels finns en mer eller mindre förvirrad vänsterkritik av USA, dels en antiliberal kritik grundad i europeisk världsbild och tradition. Av dessa är den europeiska att föredra framför den vänsterinriktade, eftersom europeisk vänster på många vis är en tvillingideologi till amerikansk världsåskådning.
När man kritiserar någon som egentligen är väldigt lik en själv, finns det en tendens att kritiken blir extra känslomässig och hätsk. Detta är ofta fallet i vänsterns antiamerikanism, som är minst sagt onyanserad och moraliserande, kanske just eftersom skillnaderna mellan vänstern och USA egentligen inte är så stora. Vill man däremot förstå den antiliberala kritiken av USA är den italienske traditionalisten och ”superfascisten” Julius Evola en god utgångspunkt.
American ”Civilization”
Evolas gamla text American ”Civilization” fanns tidigare på den ypperliga resursen Integral Tradition, men det tycks ha blivit något fel där eftersom länken istället numera leder till en artikel om Thulesällskapet och SS.
Man tvingas därför att leta annorstädes, och hittar den på internetsidan Feast of Hate and Fear, en typiskt amerikansk sida där man samlat alla ”extrema” texter man hittat. Detta innebär att bra texter av Evola och Marinetti trängs med texter av seriemördare och mentalfall. Men som traditionalist vänjer man sig snart vid att saker av värde kan dölja sig på de mest oväntade platser. Artikeln återfinns hur som helst här: American ”Civilization”.
Amerika och individualismen
Evola börjar med att beskriva den amerikanska självbilden, som bygger på att vem som helst kan bli vad som helst. Det är alltså ett mycket egalitärt och individualistiskt ideal. Vid första anblicken kan detta tyckas sympatiskt, för varför ska någon förhindras att bli det den vill? Men Evola påpekar att det inte är fullt så enkelt, och att man måste ställa det liberala begreppet individ mot det traditionella begreppet person, om man vill undvika ett formlöst samhälle utan distinktioner och verklig mångfald.
Den amerikanska världsbilden kan här jämföras med den europeiska radikalkonservativa. Radikala konservativa som Strindberg och Pareto var inte fientliga till social rörlighet och eliternas rotation, tvärtom ansåg de att man måste underlätta för de bästa i folkstammen att ta plats i eliten (och i vår tid kan man bara instämma i detta. Vid en radikal samhällsomvandling måste större delen av våra ”eliter” bytas ut).
Den traditionellt europeiska världsbilden är dock personalistisk snarare än individualistisk. Detta innebär att vi som personer inte är vare sig utbytbara eller likadana. Vem som helst kan inte bli vad som helst, oavsett vilken utbildning eller träning han/hon får. Inte heller är det önskvärt med sådana likriktande projekt, utan en person är det han/hon är just på grund av var han/hon vuxit upp, på grund av sin etnicitet, sina traditioner, sin karaktär (det som kallats kast) och så vidare. Evola skriver om skillnaderna mellan amerikansk individualism och traditionell europeisk personalism:
This is obviously the case with the ’self-made man’; in a society which has lost all sense of tradition the notion of personal aggrandisement will extend into every aspect of human existence, reinforcing the egalitarian doctrine of pure democracy. If the basis of such ideas is accepted, then all natural diversity has to be abandoned. Each person can presume to possess the potential of everyone else and the terms ’superior’ and ’inferior’ lose their meaning; every notion of distance and respect loses meaning; all life-styles are open to all. To all organic conceptions of life Americans oppose a mechanistic conception. In a society which has ’started from scratch’, everything has the characteristic of being fabricated. In American society appearances are masks not faces. At the same time, proponents of the American way of life are hostile to personality.
The Americans’ ’open-mindedness’, which is sometimes cited in their favour, is the other side of their interior formlessness. The same goes for their ’individualism’. Individualism and personality are not the same: the one belongs to the formless world of quantity, the other to the world of quality and hierarchy. The Americans are the living refutation of the Cartesian axiom, ”I think, therefore I am”: Americans do not think, yet they are. The American ’mind’, puerile and primitive, lacks characteristic form and is therefore open to every kind of standardisation.
In a superior civilisation, as, for example, that of the Indo-Aryans, the being who is without a characteristic form or caste (in the original meaning of the word), not even that of servant or shudra, would emerge as a pariah. In this respect America is a society of pariahs. There is a role for pariahs. It is to be subjected to beings whose form and internal laws are precisely defined. Instead the modern pariahs seek to become dominant themselves and to exercise their dominion over all the world.
Blod och Guld
En populär distinktion bland tyska filosofer i synnerhet har varit den mellan Blod och Guld, där bland annat anglo-saxarna (engelsmän och amerikaner) beskrivits som en kosmopolitisk kultur av krämare och köpmän, i motsats till tyskar och andra folk som beskrivits som allt från hjältar till etiska socialister (Sombart och Wagner kan vara värda att studera närmare här). Evola är inne på detta också, men som man kan vänta sig så begränsar han sig inte till Blod utan för också in en Andlig och Politisk aspekt i det hela (Evola var ju trots allt ”superfascist”). Han karaktäriserar den amerikanska civilisationen som kapitalistisk, alltså ett system där ekonomin är överordnad politiken:
In his classic study of capitalism Werner Sombart summarised the late capitalist phase in the adage Fiat producto, pareat homo. In its extreme form capitalism is a system in which a man’s value is estimated solely in terms of the production of merchandise and the invention of the means of production. Socialist doctrines grew out of a reaction to the lack of human consideration in this system.
Evola tar också upp den amerikanska demokratins dilemma, nämligen att verkligheten och ideologin inte stämmer överens. Enligt ideologin, ”den amerikanska drömmen”, så kan vem som helst bli rik, och möjligheterna är obegränsade. Evola påpekar att sådan är inte verkligheten. Intressant är att han är inne på Burnhams teori om ”managerial elites”, alltså tankar som påminner om analyser av det terapeutiska samhället och den Nya Klassen som Lasch, Piccone, Galbraith och Gottfried senare utförde. Det är ingalunda en verklig individualism som Evola ser i USA, knappast ens en verklig fri marknad, utan konkurrerande jätteföretag som slåss om monopolvinster och som administreras av byråkrater:
They constitute at the top an articulate hierarchy. The big businesses are run in the same way as government ministries and are organised along similar lines. They have co-ordinating and controlling bodies which separate the business leaders from the mass of employees. Rather than becoming more flexible in a social sense the ”managerial elite” (Burnham) is becoming more autocratic than ever – something not unrelated to American foreign policy.
Evola tar också upp hur arbetspsykologer, sociologer och så vidare i USA används för att få arbetskraften att ”må bra” och att fungera i ett omänskligt system. Men inte genom att låta människan leva ett fullständigt och meningsfullt liv, utan genom olika sorters terapi som minskar symptomen av ett sjukt samhälle:
On the other side of the Iron Curtain man is treated as a beast of burden and his obedience is maintained by terror and famine. In the United States man is also seen as just a factor of labour and consumption, and no aspect of his interior life is neglected and every factor of his existence is drawn to the same end. In the ’Land of the Free’, through every medium, man is told he has reached a degree of happiness hitherto undreamed of. He forgets who he is, where he came from, and basks in the present.
Jämförelsen med Nietzsches ”Last men” kommer automatiskt.
Evola tar också upp relationen mellan könen i USA, och hur Europa koloniserats av USA. Särskilt temat med det koloniserade Europa återkommer flitigt hos antiliberala tänkare, och det är minst sagt framträdande hos Francis Parker Yockey och hos den Nya Högern. Evola ägnar också ett helt kapitel i Men Among the Ruins åt att beskriva en väg ut ur denna situation, genom en absolut europeisk solidaritet, ett gemensamt ideal och politiskt samarbete i form av ett europeiskt imperium.
Det enda man kanske kan sakna i Evolas korta text om USA är frågan om vilka grupper och traditioner som kan finnas i USA som kan vara våra allierade och bröder. Den amerikanska ideologin är ju i våra dagar av amerikansk kolonisation heller inget som kan begränsas geografiskt till ett land, utan det finns individer i Europa (till exempel genusteoretiker) som är minst lika amerikaniserade som individer som geografiskt lever i USA. Denna fråga har dock tagits upp många gånger sedan hans tid, av bland annat den Nya Högern. Bortsett från detta är den korta artikeln dock en ren guldgruva av korta och glasklara insikter i amerikansk kultur, samhälle, ideologi och politik som är lika användbara idag som då de skrevs. Mycket av Evolas kritik av USA går även att återfinna till exempel hos Frankfurtskolans gamla marxister, men dessa saknar den glasklara analys som Evola genomför, och den förankring i en helgjuten världsåskådning som han innehar.
Mer om Evolas analys av USA och det moderna samhället som gynaecokratiskt (alltså dominerat av feminina värderingar och ideal): Do We Live in a Gynaecocratic Society?
Mer om Evolas syn på europeisk enhet: Presuppositions of the European Union
Om skribenten: Joakim Andersen
