Equilibrium är inte bara en snyggt gjord film med bra handling och skådespelare (främst Christian Bale), det är även en film som kan ses som en kommentar till dagens samhälle. På så vis ingår den i en lång tradition av science fictiondystopier, från 1984 till Total Recall. Genom att driva vissa trender och fenomen i det moderna samhället till sin spets, till sin logiska konsekvens, har sci fi-genren en unik möjlighet att öppna våra ögon för osunda utvecklingsvägar.
Ytligt betraktat är det en ganska klassisk sci fi-action. I framtiden har man insett att det som orsakar krig och våld är de mänskliga känslorna, och därför ger man befolkningen drogen Prozium för att de inte ska känna. Det finns individer som låter bli att ta sin medicin, så kallade ”sense offenders”, och som därför måste bekämpas av poliser och en elitstyrka av ”prelater”, Tetragrammaton. Vår hjälte (spelad av Christian Bale) är en sådan lojal prelat, den bästa i Tetragrammaton, men en bit in i filmen händer det saker som gör att hans öde tar en oväntad vändning. Mer bör inte sägas om handlingen, eftersom det förstör filmupplevelsen.
Libria
Mer kan däremot sägas om den dystopi som utmålas i Equilibrium, eftersom den påminner en hel del om den sämsta och mest skrämmande utvecklingen i vårt eget samhälle. Under filmen nämns det uttryckligen att begreppet ”hate crime” var ett av de första stegen mot begreppet ”sense offense”, och det librianska samhället är vår egen politiskt korrekta terapeutiska stat driven till sin extrem. De är förbjudna att känna, eftersom det kan vara farligt (med Tredje Världskriget som exempel på vad det leder till). På samma sätt är vi förbjudna att ha en identitet, och att ha en historia som vi är stolta över, eftersom det kan vara farligt (med Tredje Riket som ständigt exempel, som ältats till leda under mer än 50 år, på vad det leder till när vi europeer är just europeer). Den librianska staten har förbjudit allt som kan få människor att känna, från musik och konst till husdjur. När man ser prelaterna bränna konst och musik med rötterna i vår europeiska historia, känner man samma sorg som man känner när våra egna skötare vill få oss att skämmas över samma historia här och nu. Jag vet inte om det är medvetet från regissören, men librianerna för samma krig mot samma kultur som våra skötare.
Det är även roligt att se de, medvetna eller omedvetna, referenser till vår natur som ett indo-europeiskt krigarfolk, som blir tydliga i en av huvudpersonernas uppvaknande och återfinnande av sig själv som en hel människa. Scenen där denna hälsar den uppstigande solen med utsträckt högerarm, är något indo-europeer gjort under tusentals år (även om det just nu anses vara ett ”sense offense” av skötarna), och man kan även nämna att den nära relationen till hunden är något som utmärker indo-europeerna (till den grad att Nation of Islam kallar oss ”dog-lovers”). Det är också roligt att ledaren för motståndsrörelsen är en blond tysk vid namn Jurgen.
Till skillnad från många andra dystopier ägnar Equilibrium inte någon tid åt Skådespelet, alltså den ökande virtualiseringen av livet (där vår världsbild och vårt liv formas mer av en låtsasvärld av reklam, tv och datorspel än IRL). Det man istället studerar är hur ett samhälle blir där man driver den terapeutiska staten till sin spets, och där människorna drogas för att sluta känna. Även prozium är ju ett växande inslag i vår tid, alltfler svenskar och europeer tvingas ta läkemedel (anti-depressiva, sömngivande, et cetera) för att överhuvudtaget kunna leva i vad som är ett patologiskt och dysfunktionellt samhälle totalt oanpassat till deras natur.
Wimmers film Ultraviolet recenseras här: Ultraviolet
Om skribenten: Joakim Andersen
