Det sägs ibland att höger och vänster är begrepp som hör det förgångna till, men i praktiken brukar de som framför detta påstående vara lätta att kategorisera som just höger eller vänster. Det finns dock några tänkare som verkligen brutit med höger-vänsterdikotomin, och bland dessa finner vi italien-amerikanen Paul Piccone (1940-2004). Piccone var en av grundarna och eldsjälarna bakom tidskriften Telos, som länge var den amerikanska Nya Vänsterns ledande teoretiska språkrör. Genom Telos introducerades mängder av spännande europeiska tänkare för en amerikansk vänsterpublik, från Michel Foucault och Norberto Bobbio till Alain de Benoist och Carl Schmitt. Från början var Telos starkt influerad av den marxistiska Frankfurtskolan, med namn som Adorno, Horkheimer, Benjamin och Marcuse. Från dessa gamla marxister inspirerades Piccones analys av det moderna samhället som en produkt av Upplysningen och en abstrakt universalism, som är fientlig mot det lokala och det unika (vi ser redan här en likhet med centrala tankar hos den Nya Högern).
Men Piccone nöjde sig aldrig med några färdiga sanningar, utan var alltid redo att ifrågasätta och att studera nya tankar. Han tog också skarpt avstånd från de grupper som använder våld som vapen mot dem som tänker ”fel”. Telos tog också avstånd från Sovjetkommunismen, men det var en tidskrift som befann sig i en tydlig vänstertradition.
Populismen
Piccones analys av den senmoderna kapitalismen utvecklades hela tiden. Kritiken av Sovjet innebar att man hade fått upp ögonen för det som kallas den Nya Klassen, och som finns i västerländska samhällen i lika hög grad som i det gamla Sovjet. Man kom att se ett alternativ till en stat och en kapitalism som inte lämnar någon del av våra liv ifred, i federalismen (Piccone lyfter bland annat fram de schweiziska kantonerna som en förebild). I samband med detta omvärderade man också traditioner och organiska samhällen. Normalt är ju vänstern kritisk mot traditioner och lokala gemenskaper, eftersom de stänger ute andra individer och kan innehålla fördomar. Piccone och hans krets såg dock den organiska gemenskapen som ett försvar mot teknokratiska och ansiktslösa strukturer som nationalstat och konsumtionskapitalism. Han skriver till exempel:
The concrete existence of organic communities in remote comers of the mid-west or in mountainous Swiss cantons only means that in these places it is probably be much easier to lead a satisfying life within a viable political organization free of the pathologies of modernity: homelessness, criminality, irresponsibility, decadence and ultimately self-destruction.
Detta innebar att Piccones krets hittade tillbaka till en inhemsk amerikansk politisk tradition, som faktiskt är ”bortom höger och vänster”, nämligen populismen. Denna inhemska tradition har alltid betonat lokalsamhället och delstaternas frihet och oberoende. Det har inneburit att populister kämpade mot kapitalistisk utsugning och utslagning av lokalsamhällen, men det har också inneburit att de kämpat mot federala försök att tvinga på delstaterna diverse integrationspolitik. Detta gör att med typiskt svenska glasögon framstår de gärna som ”högerextrema”, trots att det alltså är en tradition som inte passar in i den europeiska höger-vänsterskalan.
Bortom höger och vänster
Piccone och hans krets kom att se ”höger” och ”vänster” som en falsk åtskillnad, som döljer viktigare frågor, som döljer maktrelationer. I praktiken fungerar ju exempelvis förolämpningen ”högerextrem” som ett redskap för en politiskt korrekt elit att avsluta diskussioner med företrädare för olika folkliga traditioner och gemenskaper. Ibland har makthavarna ifråga lyckats hjärntvätta lättpåverkade och idealistiska 14-åringar så mycket att dessa framför förolämpningen åt eliten, men det förändrar egentligen inte det hela. Piccone påpekade därför att skillnaderna mellan olika grupper inom ”högern” idag är större än skillnaderna mellan ”höger” och ”vänster”, och att det därför är närmast värdelösa begrepp. Vi lever inte på 1800- eller 1930-talet, och därför är det i ett lite större perspektiv ganska ointressant vem som är ”nazist” eller inte. Vår tids viktiga frågor är en kulturindustri som är patologisk, en Ny Klass som är totalitär, och ansiktslösa strukturer som global kapitalism och byråkratier. Mot dessa står en bred skara gemenskaper och historiska och organiska samhällen, som är betydligt bättre på att skapa trygga individer än vad MTV och CSN är. Piccone skriver:
As Hegel originally described in The Philosophy of Right — one of the earliest attempts to transcend Enlightenment social philosophy –organic communities providing meaning and identity are necessary conditions for the development of an autonomous individuality (made possible only through the successful internalization of collective cultural forms) and, subsequently, self-determining ”civil societies” of free citizens. … Unless these communal frameworks are already given, social life is impossible other than as it obtains in Brave New World: a gulag of guards (or administrators) and amoral subindividuals (or clients) operating in a context of contradictory rules and regulations, whose sheer number and complexity make compliance increasingly difficult.
Detta innebar att avståndet mellan Piccones Nya Vänster och Alain de Benoists Nya Höger inte var så stort. Båda försvarade det lokala samhällets traditioner och organiska gemenskap mot de ansiktslösa krafter som hotar det. Båda menade att dessa samhällen har bättre förutsättningar att skapa trygga och bra personer, än vad konsumtionsindustrin har. Dessa likheter ledde till att de Benoist kom att skriva artiklar för Telos, något som retade många vänstermänniskor till vansinne och sågs som ett tecken på att Piccone var en ”renegat”.
Samtidigt fanns det skillnader. Piccone försvarade visserligen att länder och samhällen har en invandringspolitik, snarare än att de ”måste” släppa invandringen fri, men han kunde också lyfta fram invandrargrupper som ett exempel på de organiska gemenskaper som ett federalt samhälle kan bestå av. Detta skiljer honom från de flesta inom den Nya Högern.
Hur som helst, oavsett vad man tycker om sådana aspekter av Piccones åsikter, så var han en klarsynt man som kunde urskilja de viktiga tendenserna i samtidshistorien och som var beredd att göra sitt för att bekämpa de trender han såg som negativa.
Man kan därför utan tvekan instämma i Alain de Benoists ord om sin vän, efter att Piccone gått bort 2004:
Paul Piccone was a free spirit, a great man, an original and profound thinker. We salute his memory.
Många av webblogg Oskoreis läsare skyr ”rödingar” som pesten, men Piccone var definitivt ingen genomsnitts”röding” utan en man med intellektuell och personlig heder, driven av en ständig vilja att lära och tänka nytt utan hänsyn till etiketter och tabun. Man kan därför beklaga att hans likar saknas i den svenska vänstern. De skulle behövas.
Det finns ett flertal artiklar av och om Piccone på sidan Nouvelle Droite:
Alain de Benoist beskriver Piccone i denna artikel: Our American Friend Paul Piccone was a Free Thinker and a Loud Talker
En intressant artikel där Piccone tar upp olika moderna ideologier (han räknar liberalism, socialism och nationalsocialism som sådana, vilket kanske antyder hur främmande för ”vanlig” svensk debatt hans världsbild var), hur begreppen höger och vänster idag inte är relevanta, och hur de ersatts av en konflikt mellan liberalism och, en gryende, kommunitarianism istället: 21st Century Politics
En artikel där Piccone tar upp situationen efter World Trade Center och global politik i en era av nationalstatens kris, i tydligt Schmittianska temer: So, This is the Brave New World Order!
En läsvärd artikel där Piccone tar upp sådant som förhållandet mellan ”mänskliga rättigheter”, universalism, och intellektuella eliter: ”Human Rights” as ”Historical Universals”?
Piccones kritiska, men i det stora hela rättvisa, analys av den franska Nya Högern och de Benoist kommer att bli föremål för ett framtida inlägg: Confronting the French New Right: old prejudices or a new political paradigm?
En läsvärd artikel där Piccone dels kritiserar dagens vänster, och dels beskriver sitt eget alternativ mer i detalj: The tribulations of left social criticism
Mer av intresse:
Om skribenten: Joakim Andersen
