I SvD kan man läsa om de östeuropeiska grupper av tiggare som tar sig till vårt land för att tigga ihop pengar. Rent spontant reagerar de flesta av oss med skepsis, blandat med ilska, över detta fenomen. Om man har råd att ta sig hela vägen till Sverige kanske man inte är rätt person att tigga om bidrag. På ett annat plan kan man naturligtvis se dessa herrar som entreprenörer som utnyttjar en resurs (svensk altruism). Fenomenet är dock mer intressant än så, och säger en hel del om vårt senmoderna samhälle.

Medkänslan som en ändlig resurs
I nationalekonomin talas det ibland om ändliga och förnyelsebara resurser. En skog är en förnyelsebar resurs. Man kan hugga ner ett antal träd, vänta några decennier, och sedan hugga ner fler träd. Resursen förnyas alltså om man inte skövlar den. Men om man exploaterar och överutnyttjar en resurs så tar den slut, ibland för alltid.

Detta synsätt kan med fördel användas även på icke-materiella ”resurser”. Vi har tidigare på bloggen tagit upp hur ett samhälles moraliska gemenskap är en sådan resurs, och hur media använder denna för att kunna sälja lösnummer. Det finns alltså en delad moral i vårt land som gör att vi blir förfärade första gången vi ser en löpsedel där det står ”så mördade pedofilerna barnen”. Förfärade nog att köpa ett lösnummer. Men andra gången vi ser samma löpsedel bryr vi oss lite mindre, och resultatet av att media ständigt försöker reta vår känsla för moral är att vi blir mer cyniska. Kort sagt att resursen moralisk gemenskap blir mindre och mindre, eftersom vi inser att det finns andra som försöker att utnyttja oss.

Det gamla blogginlägget om moral som en ändlig resurs som media skövlar, återfinns här: Tankar om manlighet och subkulturer

Kärnan var då följande:

Fallet demonstrerar även hur media undergräver den moraliska gemenskap som krävs för att samhället ska fungera, och som både liberalismen och socialismen förutsätter för att inte urarta. Media exploaterar nämligen denna moraliska gemenskap genom att rikta sig till våra gemensamma värderingar för att sälja lösnummer. Man vet att människor blir upprörda av pedofili och man vet att de blir berörda av natur- eller svältkatastrofer, eller av djurplågeri. Man kan på så vis se samhällets moral som en sorts naturresurs som media använder för att tjäna mer pengar. Problemet är att detta eviga retande av moralen, på sikt förändrar och urvattnar den. Det krävs mer och mer stötande, extrema och tragiska nyheter för att retningen ska vara stor nog att leda till sålda lösnummer. Samtidigt innebär detta att mer och mer sjuka beteenden normaliseras, genom att man skrivit om dem till leda. På så vis både exploaterar och förstör media den gemensamma moralen.

På samma sätt är vår förmåga till medkänsla en icke-materiell resurs. När någon ber oss om hjälp så reagerar vi normalt spontant genom att vilja hjälpa denna person. Problemet är att dessa tiggarligor utnyttjar detta, och vi är normalt inte för dumma för att förstå det. Det är alltså återigen ett exempel på en girig grupp som medvetet exploaterar en viktig icke-materiell resurs, och som just därigenom gör att den minskar. Vi blir mer cyniska när vi väl vant oss vid dessa tiggare, som inte sällan för in den rena lögnen i relationen (jag har alltså mage att betvivla att alla dessa dörrknackare med sjuka barn ens har några barn), vi tvingar oss själva att se åt ett annat håll. Detta drabbar inte minst de som faktiskt är i verkligt behov av hjälp.

Detta framgår med all önskvärd tydlighet i SvD:s artikel:

Men det finns utländska grupper som de senaste åren dykt upp i Stockholm i mars-april och stannat ett halvår. De lider ingen direkt nöd, menar polisen. Det gör däremot många av de tiggare som lever i Stockholm året runt.

Det är alltså därför vi borde bli riktigt arga när vi konfronteras med tiggande östeuropéer och giriga media. De gör oss avtrubbade, och kräver en medkänsla och en moralisk reaktion som normalt inte är deras att göra anspråk på. Det finns betydligt viktigare saker här i världen, betydligt mer ömmande behövande än att Britney Spears glömt trosorna hemma. Men dessa viktiga frågor blir i vårt samhälle bara en i mängden. En sådan fråga är till exempel sälungarna som faller offer för klimatförändringar. Och det är de som drabbas när snikna media och tiggarturister gör oss cyniska genom att manipulera vår moral och våra känslor.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.