Dagens inlägg blir en liten fördjupning i ett tema från indo-europeisk historia, nämligen bärsärksraseriet. Detta raseri har haft många namn hos de olika indo-ariska folken under deras historia, men när det studeras av professor Bruce Lincoln så använder han det grekiska lyssa som rubrik (i kapitlet Homeric Lyssa: ”Wolfish Rage” i boken Death, War and Sacrifice).

Professor Lincoln tar upp hur ordet lyssa dyker upp i Iliaden, och hur det där är ett tillstånd av okontrollerbart stridsraseri som tar över de två mest framstående krigarna i Trojas belägring (Akilles och Hektor). När de är besatta av detta lyssa är de samtidigt mer eller mindre oslagbara, men också mindre rationella än vanligt (Hektor blir till exempel så övermodig att han är på väg att utmana den osårbare Akilles).

Liknande tillstånd av stridsraseri är kända från flera olika folk (Lincoln nämner den indianska kwakiutlstammens kannibaldansare och malajernas amok, som gett oss uttrycket ”löpa amok”), men det är särskilt väl dokumenterat bland indo-européerna.

De germanska folken kallade det Wut, och Lincoln citerar Ynglingasagan:

They went without shields, and were made as dogs or wolves, and bit on their shields, and were as strong as bears or bulls; men they slew, and neither fire nor steel would deal with them; and this is what is called the fury [wut] of the berserker.

Kelterna kallade stridsraseriet för Ferg, och det är tydligast hos hjälten Cüchulainn, ”Ulsters hund”. Lincoln citerar ett stycke från Táin Bó Cúailnge:

There´s a skilled Hound at the helm,
A fine chariot warrior,
A wild hawk hurrying his horses southward
Surely it is Cúchulainns
chariot horses coming.
Who says he is not coming to our defeath?
I had a dream last year:
Whoever at the time appointed
Opposes the Hound on the slope, let him beware.
The Hound of Emain Macha,
In all his different shapes,
The Hound of plunder and battle
– I hear him, and he hears.

Professor Lincoln spårar samma raseri hos iranierna under namnet aesma (ett stridsraseri som fördömdes redan av Zarathustra). Här kopplas det särskilt till guden Varadrayna (osäker stavning), som är inkarnationen av aggressiv seger och tar formen av ett rasande vildsvin.

Lincoln påpekar att gemensamt för dessa olika indo-europeiska traditioner är att krigaren ansågs inte bara påminna om ett vilt djur, utan det beskrivs som att han är ett. Hos de nordliga folken hittar vi bärsärkar och ulfhednar. Cúchulainn ”är” en hund, och så vidare. Populära djur i sammanhanget var björn, vildsvin, varg och hund, men även lejon, räv, bock och hingst tycks ha förekommit (eventuellt även tiger).

Vargen tycks dock ha varit djuret framför andra i detta sammanhang. Lincoln nämner att olika former av det gamla ordet för varg, wlko, återfinns i hundratals platsnamn, och att flera indo-europeiska folk och stammar tog namn efter detta djur (Luvier, Lycier, Hirpi, Lucere, Dacer, Hyrkaner och Saka Haumavarka).

Lincoln nämner också att sagor om lykantropi, alltså varulvar, är kända hos ett flertal indo-europeiska folk. Detta är ett minne från den tid då framstående krigare tog på sig vargpälsar och gav sig hän åt det stridsraseri som gjorde dem till mer rovdjur än människor. Kanske kan det också förklara något av det intresse som de nordliga indo-européerna ännu känner för varulvsfilmer, eller de starka känslor detta rovdjur ännu väcker.

En detalj i sammanhanget är att lyssa också betyder rabies. Men det användes bara för att beskriva när hundar och hästar smittats av den sjukdomen, aldrig om vargar. Detta berodde enligt Lincoln på att vargar är ”varglika” av naturen. Lyssa avsåg därför bara när hundar, hästar och människor kom att bli det.

Professor Lincoln är en i sammanhanget intressant forskare, som skrivit flera läsvärda och spännande artiklar och texter om indo-européerna. Man kan tycka att han är lite väl materialistisk och vänstersinnad i sina texter, men han väljer i varje fall spektakulära teman (vilket kanske antyds av boktitlen Death, War and Sacrifice). Man bör dock börja med Lincolns egen föregångare, och ”the grand old man of indo-europeana”, Georges Dumezil, om man är intresserad av vårt indo-europeiska förflutna. Därefter kan Lincoln vara av värde.

Fler texter som tar upp Lincolns böcker och teorier återfinns i dessa gamla inlägg:

Kerberos

Skyterna

Grottekvarnen och tyrannmordet

Pirates of the Caribbean och indo-europeana (ett kortare stycke om distinktionen land-hav)

Hednisk samhällsfilosofi: ättestupan

Professor Lincolns genomgång av kopplingen mellan sentida sagor om lykantropi och forna tiders vargkrigare är något kortfattad, och tar inte upp ämnet på djupet. Den hugade bör därför också läsa följande gamla inlägg, som tar upp Dumezil och Eliade:

Dumezils Mitra-Varuna

Mannaförbund och vargkrigare

Följande inlägg är däremot valfria:

Wotan – utdrag

Calusari – ett rumänskt Männerbund

Indo-europeiska bärsärkar

Lecouteux och europeisk häxtro

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.