Paul Edward Gottfried är professor i humaniora vid Elizabethtown College, amerikan av österrikisk-judisk härkomst, och har skrivit böcker om både statsvetaren Carl Schmitt och hur demokratin i vår tid urartat till en sorts ”mjuk totalitarism”. I den egenskapen är han författare till den lilla skriften After Liberalism – Mass Democracy in the Managerial State. After Liberalism är en mycket värdefull bok för både klassiska liberaler, ärligt menande socialister och regionalister, och identitärer och nationalister. Den beskriver nämligen hur den liberala staten från 1800-talet ersatts av en liberal-demokratisk och terapeutisk stat. Gottfried beskriver egentligen samma utveckling som Kevin MacDonald gör i Culture of Critique, men skillnaden är att han kan koppla den till förändringar i ekonomi och politik, och alltså inte bara som ett verk av en viss etnisk grupp i den ideologiska och vetenskapliga överbyggnaden. Att nyttja Gottfrieds argumentation är därför inte lika stigmatiserande och förenklande som att nyttja MacDonalds, utan de kompletterar varandra (Gottfried har också på ett intellektuellt hederligt sätt kommenterat MacDonalds teorier, som han inte instämmer i).
Nattväktarstat och liberal-demokratisk stat, från liberalism till ”liberalism”
1800-talsliberalismen var i första hand en ekonomisk liberalism, och den kompletterades av en bourgeoisins moral, där självdisciplin, kristendom och en del rent aristokratiska värderingar ännu kvarlevde. Ekonomisk frihet var centralt för denna liberalism, och ett fritt civilt samhälle som inte kvävdes av staten. Nattväktarstaten var den stat som dessa klassiska liberaler kunde leva med. En del av dem insåg att en gemensam kultur var livsnödvändig för att en oreglerad ekonomi skulle kunna fungera, de som inte insåg det skulle tids nog få se det.
För det fanns också en politisk liberalism, där demokratin ingick som ett krav. En del liberaler trodde att den allmänna rösträtten skulle bli ett vapen mot de gamla överklasserna och för den fria marknaden. Men de kom att ha fel, och de klassiska liberaler som varnat för att allmän rösträtt skulle leda till socialism kom att ha mer rätt. För när demokrati gradvis infördes, kom krav på omfördelning och statlig planering av ekonomin att ställas, som stod i konflikt till den ekonomiska liberalismen. Detta eftersom den breda massan av väljare inte nödvändigtvis ville försvara en bourgeoisieminoritets ekonomiska friheter/privilegier. Gottfried beskriver denna utveckling som närmast oundviklig. Karl Polanyi gjorde på sin tid detsamma, och beskrev hur den ekonomiska liberalismen/otyglade marknaden orsakade sådana problem på olika områden i samhället att de styrande var tvingade att stifta lagar mot den (oavsett om dessa styrande sedan var socialister, konservativa, liberaler eller fascister). Den självreglerande marknaden kanske själv hade lyckats lösa dessa problem så småningom, men samhället hade i så fall hunnit gå under dessförinnan (vilket gör den klassiska liberalismen något verklighetsfrämmande).
Det var en helt ny typ av stat som växte fram, helt olik nattväktarstaten. Gottfried kallar den ”managerial state”, alltså en stat som har ett mycket bredare ansvarsområde och som lägger sig i ekonomin för att planera och omfördela. Denna stat kom att anställa en hel klass av byråkrater och administratörer.
Gottfried beskriver hur tre olika strömningar växte fram som gjorde anspråk på att kunna administrera och planera den nya typen av stat (”the managerial state”). Det rörde sig om fascister, kommunister och ”liberaler”. Dessa ”liberaler” var inte sällan socialister som valt att lägga sig till med namnet liberaler eftersom det hade en bättre klang i USA. De var ofta imponerade av vad statlig planering kunnat åstadkomma i Mussolinis Italien och Stalins Sovjet. Just att med modern vetenskap och staten som verktyg kunna skapa ett nytt och bättre samhälle, var något som inspirerade dem. Man delade fortfarande mycket av den klassiska liberalismens ideal, bland annat var målet fria individer med ”self-governance”. Men för att uppnå detta mål kunde man använda staten för att exempelvis ge alla utbildning och undanröja ekonomiska hinder för människors fria utveckling.
Man kan påpeka att trenden mot ökad social trygghet inte nödvändigtvis hade behövt genomföras av staten. Men i praktiken kom det att bli så, och det hade djupgående effekter på samhället.
Från managerial state till terapeutisk stat
Dessa ”liberaler” kom i samband med Andra Världskriget att bli rädda för fascismen och kommunismen. Det tycktes som om folk i gemen kunde hitta på att stödja sådana rörelser, och på så vis hota allt det som var gott i liberalismen och demokratin, och ”liberalerna” kom därför fram till att det behövdes en militant demokrati. Man var tvungen att undervisa människor till att bli demokratiska medborgare. Särskilt tydligt blir detta i ex-marxisten Teodor Adornos studie Authoritarian Personality, där man studerade psykologiska drag och anti-semitism, rasism, et cetera. Adorno kom fram till att den amerikanska arbetarklassen hade psykologiska drag som gjorde den benägen att falla för anti-semitiska budskap. Dessa drag berodde bland annat på egenskaper hos den amerikanska familjestrukturen. Liknande slutsatser drogs om tyskarna, ”taskig barndom” gjorde att de var auktoritära. Man var därför tvungen att ”resocialisera” både tyskar och amerikaner, för att göra dem till goda medborgare. Man hade också tagit de första stegen på vägen till den terapeutiska staten, där vissa ideologiska budskap ses som resultat av mental sjukdom.
Gottfried påpekar hur dehumaniserande detta är, när den terapeutiska statens socialpsykologer till exempel försöker spåra antisemitism och taskig barndom bakom medborgares kritik av en alltför stark stat (något som redan Adorno ägnade sig åt, trots att han själv bara några decennier tidigare riktat samma kritik mot staten).
Det fanns redan från början en antinationalistisk kärna i den terapeutiska staten. Dess ideer sågs som sanna och goda oavsett nation och kultur, och måste därför spridas över världen. Och lokala kulturer som var ivägen sågs som tecken på ”fördomar” eller sinnessjukdom, som måste planeras bort genom utbildning och senare även genom lagar. På så vis förlorade den terapeutiska statens företrädare gradvis all anständighet och började använda lagar mot dem som inte höll med dem (nu kan man givetvis invända att kommunismen och fascismen hade nog också utvecklat terapeutiska inslag om de fått leva längre än de gjorde. Detta är värt att hålla i åtanke för de av oss som både vill se en fascistisk eller kommunistisk stat, och försvara individens autonomi. Decentraliserade lösningar kan då kanske vara en motvikt mot den moderna staten).
Gottfried beskriver även hur en ideologi han kallar pluralism växte fram i den terapeutiska staten. Det handlar i korthet om att dess ideologer menar att vissa grupper missgynnats historiskt, och att det därför är upp till administratörerna att identifiera/välja ut dessa och priviligiera dem positivt. Tanken är att detta ska vara ett steg på vägen mot en sann gemenskap, men det resulterar i sådant som en massinvandring som i inget land har folkligt stöd, en mångkultur som baseras på rena fantasier om hur olika kulturer fungerar, et cetera. Enligt Gottfried visar detta att den pluralisterna i regering och byråkrati drivs av övertygelse snarare än rationellt egenintresse, annars skulle de ju inte föra en politik som deras väljare ogillar.
Under den senaste tiden har pluralismen enligt Gottfried alltmer lämnat verkligheten, och man försvarar den med ord som ”healing” och ”caring”, alltså snarare psykobabbel än egentlig psykologi. Gottfried anknyter också till begreppet Nya Klassen, som används mycket i USA för att beskriva de administratör-, journalist- och näringslivsgrupper som förvaltar den terapeutiska staten och sprider dess psykobabbel. Inte sällan är det sydstatare, kristna, abortmotståndare, förespråkare för lokal och delstatligt självbestämmande odyl som använder begreppet för att beskriva en kosmopolitisk och urban klass. Gottfried påminner i sitt resonemang om den Nya Klassen en hel del om en annan amerikansk samhällsfilosof, Christopher Lasch. Det finns också likheter med den Nya Högerns tankar.
Den populistiska reaktionen
Reaktionen mot koncentrationen av makt till staten, mot individens och lokalsamhällets förlust av autonomi och ”self-governance”, och mot den antikulturella och antihistoriska politik som den terapeutiska staten för, har i många länder tagit formen dels av ett försvar för regionala, lokala och nationella särarter (exempelvis Lega Nord i Italien, Front National i Frankrike, försvarare för delstaternas självbestämmande i USA), och dels genom klassisk liberalism (främst libertarianerna i USA). Något som Gottfried påpekar är att även ”främlingsfientliga” grupper som Front National till stor del försvarar klassiskt liberala, marknadsvänliga och företagarvänliga traditioner (något diffust dock, eftersom de även har många arbetarväljare). Detta faktum når aldrig oss i Sverige, eftersom våra medier nöjer sig med att kategorisera Le Pen som ”främlingsfientlig”.
Gottfried är dock osäker på populisternas möjligheter att på allvar utmana den terapeutiska staten och den Nya Klass som administrerar den. Detta eftersom folket dels vant sig vid den omfördelning och ekonomiska trygghet som de levererar, och inte röstar på dem som tar avstånd från detta. Dels eftersom folk i gemen inte är särskilt politiskt medvetna.
Slutsats
Gottfried slår fast att den liberaldemokratiska staten, och de allra flesta moderna ”liberaler”, inte är liberala alls i ordets ursprungliga mening (han skriver i USA, där ordet liberal har övertagits mer av ”progressiva” grupper än i Sverige, kanske ska tilläggas). De hatar den gamla bourgeoisins värderingar, de ser ingen mening med att det ska finnas delar av det civila samhället eller medborgarnas privatliv där staten inte äger tillträde, och även det demokratiska idealet har för dem förlorat mycket av sin innebörd vilket blir tydligt när folket tänker eller röstar ”fel”.
Detta har lett till att det finns grupper av missnöjda klassiska liberaler, nyliberaler och liknande, som sörjer sin ideologis tid vid köttgrytorna. Det Gottfried påpekar att dessa missat, är att de aldrig kommer att kunna få något större väljarstöd. Under- och medelklasserna har till stor del kommit att förvänta sig ekonomiskt stöd och trygghet från den liberaldemokratiska staten, och även gamla högerpartier har accepterat detta. Det är därför Reagan och Thatcher, trots arga beskyllningar från vänstern, i praktiken inte monterade ner den liberaldemokratiska staten. De klassiska liberalerna befinner sig därför i den tragiska situationen att de är utopister och reaktionärer på samma gång. De längtar tillbaka till en svunnen era, men saknar metoder för att komma dit. Väljarna har valt att acceptera den terapeutiska statens ingrepp i deras frihet, så länge den levererar bidrag och trygghet. Och i likhet med ”ortodoxa” stalinister, trotskister och nynazister får därför de sista av de klassiska liberalerna leva i en tillvaro där tron på att om de bara kämpar hårt nog kommer folk till slut att inse hur rätt deras argument är, är det som håller dem uppe. Men den liberaldemokratiska staten kommer de inte att kunna hota.
Det är därför bara en tidsfråga innan den terapeutiska staten till exempel förbjuder könsrocken och tar ifrån oss Vrävarna och Kristet Utseende eftersom de ”förmedlar en kränkande stereotyp av homosexuella som grupp”. Det är bara en tidsfråga innan barn till nationalister tvångsomhändertas. Och under denna process kommer sådana ”radikaler” som Zack de la Rocha att stå i bakgrunden och med pipig röst gnälla saker i stil med ”This is for the people of the sun”. Och ”antifascister” kommer att trakassera dem som försöker försvara regional och historisk kultur. Duktiga små produkter, skapade och hjärntvättade av den terapeutiska statens skötare…
En verkligt radikal världsåskådning skulle då istället ta till sig den intellektuella och politiska dynamit som Gottfried står för, och den kritik av vår tids totalitarianism som han företräder. Det skulle kanske innebära att man insåg att ”nazismen” är en ganska underordnad fråga idag, medan den Nya Klassens angrepp på lokala samhällens och kulturers särarter och solidaritet däremot är en verklig ödesfråga idag (kort sagt: att en medlem av den Nya Klassen som Christoph Andersson är ett de facto större hot mot yttrande- och åsiktsfrihet än Björn Björkqvist). Det skulle kanske också kunna ge en välbehövlig injektion av nytt liv i en annars tämligen trist och livlös vänster. Men det är förmodligen för mycket att hoppas på, och den ”revolutionära” vänstern kommer även fortsättningsvis att vara en initieringsfas för morgondagens medlemmar av den Nya Klassen.
Mer Gottfried:
Occidental Quarterly och den Nya Klassen
Paul Gottfried och marxismens märkliga död
Anark: Sezession 14: Intervju med Paul Gottfried
(Dagens inlägg är en något omarbetad version av ett äldre inlägg)
Om skribenten: Joakim Andersen
