Dagens inlägg blir en översättning av en äldre text om den amerikanske författaren Jim Goads bok Redneck Manifesto, där han studerar den dubbelmoral, den etnomasochism och de klassfördomar som ligger bakom bilden av fattiga vita jämfört med fattiga svarta. Detta känns extra aktuellt då Nordiska Förlaget nyligen fått in boken (och vill man inte handla där så finns den också på adlibris.se). Nåväl, här kommer översättningen:

Jag är säkert inte den enda som fascinerats av hur rasliga, sociala och kulturella stereotyper tillåts frodas i populärkulturen när det gäller en grupp, och bara en grupp, nämligen amerikanska ”poor whites”. Att de har dålig tandhygien ses som lustigt (medan ingen skrattar åt nyanlända flyktingfamiljer som haft lika dålig tillgång till tandvård), att de är feta och analfabeter skylls alltid på dem själva och aldrig på den amerikanska oligarki-kapitalismen, deras politiska och religiösa världsbild är så gott som alltid illegitim, och så vidare. De som vältrar sig i detta klassförakt ser dessutom ofta sig själva som vänster, vilket gör det hela än märkligare.

Det har skrivits en intressant bok om detta faktum, dess författare är Jim Goad och den heter The Redneck Manifesto. Följande är ett försök till sammanfattning och recension av Redneck Manifesto från min sida.

The Redneck Manifesto, av författaren och konstnären Jim Goad är en av de mer intressanta och värdefulla böcker jag läst. Den gjorde ett stort intryck på mig när jag först läste den, och jag kommer att försöka dela med mig av det intrycket, och dess centrala insikter, här. Genomgången kommer att bygga på Goads egen kapitelindelning.

1. White N*ggers have Feelings, too

Goad inleder sin bok med en närmare titt på vårt samhälles dubbelmoral (och särskilt då det amerikanska, å andra sidan är vårt samhälle så amerikaniserat att deras dubbelmoral har en tendens att förr eller senare också bli vår dubbelmoral). Varför är det ok att hata ”white trash”, men inte ok att hysa samma känslor mot svarta? Goad skriver: ”The trailer park has become the media’s cultural toilet, the only acceptable place to dump one’s racist inclinations”. Goads grundläggande tes är att idag så är fattiga vita den enda gruppen som det är tillåtet att stereotypisera och förakta, i en skruvad blandning av klassförakt, anti-rasism och vulgär eugenik (vi ”vet” ju alla att fattiga vita är inavlade rasister, inte sant…). Han menar också att de flesta människor behöver en syndabock, en grupp de kan projicera allt sitt hat och förakt på, och riskfritt se ner på (”everybody needs a n*gger”, som Goad uttrycker det hela).

Goad studerar också orden ”redneck” och ”n*gger” i en ordbok, och hur de används i pressen. Hans upptäckter torde vara uppenbara för oss som identitärer, men det är ändå intressant läsning.

2. Feudal Existence – The Roots of Eurogarbage

Goad fortsätter sedan med en liten historisk introduktion till fenomenet fattiga vita, en introduktion som är förvånansvärt ”marxistisk”, där klasskrig och giriga eliter spelar en stor roll. Goad skriver: ”The Redneck as commonly understood is an American entity, but the paradigm, the archetype, the blueprint, the model, the freakin’ socially evolutionary antecedent to the American redneck was the European peasant in all his costume changes throughout the Dark and Middle Ages.”

3. A Quick History of the White American Underclass

Sedan följer en liten historisk beskrivning, där Goad nämner sådant som existensen av många vita slavar och tjänare, svarta slavägare och annat som är otänkbart i den liberala mytvärlden.

4. A View from the Outside – How Rednecks became Aliens

”Any way you slice the liverwurst, it still seems like bigotry. But the ’neck-negaters, the trash-compactors, the hill-bullies, excuse their fire-breathing with an inventive alibi – ”WE can’t be bigoted – REDNECKS are the bigots”. It’s like, ”He hit me FIRST, mom!” They deflect attention from their own prejudices by hating the haters, all in the name of love”.

Sedan följer ett kapitel där Goad följer hur bilden av rednecks förändrats genom den amerikanska historien. De var aldrig särskilt populära hos makthavarna, oavsett hudfärgen hos dessa makthavare. En viktig händelse när det gäller skapandet av ”rednecken” som social typ var Inbördeskriget. Goad skriver:

”Whereas antebellum comical character sketches had prepared the country to mock a social type, the Civil War had given America a whole f*king place to hate. The South has become America’s cultural n*gger rendered in geographical terms.”

Därefter går Goad igenom olika hillbillyskräckfilmer. Dessa skulle vara otänkbara om det var svarta som var degenererade monster, men med vita i huvudrollerna går det alldeles utmärkt. Deliverance, Scum of the Earth, Moonshine Mountain och Gods Bloody Acre (och sedan boken skrevs även filmer som Without a Paddle, och Bad Boys 2. Eller varför inte Knockaround Guys, där vi får ”nöjet” att se Vin Diesel med en Davidsstjärna tatuerad på armen spöa skiten ur en redneck?)

Goad avslutar kapitlet med en träffsäker analys av varför den vita eliten hatar och fruktar rednecken:

”To the white elite, white trash must seem like a disease in remission inside all whites, one that might flare up again given the right circumstances. When white blue bloods are repulsed by white trash, they are uncomfortably reminded both of what they used to be and what they may yet become”.

5. Workin’ Hard

Goad fortsätter sedan med lite arbetarklasshistoria, och upptäcker att ”lowbrow white rage” är fullständigt logiskt med tanke på hur överklasserna utnyttjat vita arbetare. Han skriver:

”While today’s young’uns are bound to know a lot about racism, they probably coundn’t tell you a thing about American labour history”. Goads tes är, åtminstone delvis, att nutidens ständiga tjatter om ”rasism” är avsett att rikta fokus bort från riktiga frågor, som klassförakt, företagsflytt, och ojämlikheten mellan de väldigt rika och de väldigt fattiga. Detta är en stark del av boken. Goad är visserligen inte marxist i egentlig mening, men han har ett tydligt arbetarklassperspektiv. Han är för den delen heller inte rasist eller ”nationell” på något egentligt vis, men det är i alla fall en bok som är späckad med insikter om det politiskt korrekta samhället och fattiga vitas plats i dess hierarkier.

6. Playin’ Hard

Goad studerar sedan den vita arbetarklassens fritidsnöjen. Det är sådant som alkoholnyttjande i mer än måttliga mängder, monstertruckar, och wrestling. Goads tes är att om du jobbar hårt fysiskt och är helt slut efter arbetsdagen, så får du inte så stort utbyte av Mozart. Istället kommer du att behöva en verkligt intensiv upplevelse, som att använda droger (inte för att han ser det som något positivt) eller gå på en högljudd monstertruckshow. Att priviligierade vita ”antirasister” i det läget kommer att se ner på dig för dina fritidsnöjen är inte så mycket att göra åt (i Sverige är det väl i och för sig snarare dansband och raggarbilar som gör en till en undermänniska i överklassernas ögon).

7. Prayin’ Hard

Goad tar därefter en närmare titt på de fattiga vitas andlighet och religion. Han utforskar den dubbelmoral som beskriver voodoo och santeria som häftigt och intressant, medan fattiga kristna som hanterar giftiga ormar i sina gudstjänster, tror på Big Foot och UFO:n eller väntar på Elvis beskrivs som mentalsjuka och löjliga.

”Elvis is that which is. Bigfoot is that which was. Space aliens are that which will be. The Holy Trinity of white-trash religion. And an honorable mention goes to snake-handling, which is miraculously able to breathe some life back into Christianity’s corpse. All of these belief system seem eminently more reasonable for a white working-class American than any major religion. These creeds haven’t had the life sucked out of them by overorganization. They’re still somewhat open to personal interpretation and direct emotional experience.”

Detta innebär kanske inte att vi ska bli Big Footister, eller att det inte finns märkliga inslag i amerikansk religion. Men det innebär att om man skrattar hånfullt åt fattiga vitas religiösa seder men inte åt fattiga svartas, så kanske man borde ägna sig åt lite funderingar kring hur detta kommer sig.

8. What’s so bad about Hatemongers, Gun Nuts, and Paranoid, Tax-Resisting Extremists?

Goad beskriver sedan hur milisrörelsen stämplades som galningar och ”hatare” av liberala media, för att tysta den. Han beskriver hur extremt välfinansierade organisationer som SPLC använder ”the race smear” för att tysta all opposition, och hur dom använder ett diffust begrepp som ”hat” för att ”förklara” komplexa sociala rörelser och fenomen. Det hela påminner lite om när svenska ljushuvuden beskriver SD som ”rasister”, eller webblogg Oskorei som ”högerextrem”.

9. Me and the Blacks

Sedan utforskar Goad dubbelmoralen igen. Särskilt sådant som att svarta får uttrycka ”black pride” hur de vill, medan White Pride är lika med ”hat”. Han har här med bra avsnitt om populisterna och Ku Klux Klan.

10. Several Compelling Arguments for the Enslavement of All White Liberals

Avslutningsvis kommer bokens höjdpunkt. Goad är en före-detta liberal, en liberal på bättringsvägen (en ”anonym liberal”?), och hans beskrivning av Liberalen dryper bildligt talat av förakt. Det är sanslöst rolig läsning. Goad utforskar motsägelserna, dubbelmoralen, de blinda fläckarna, och den moraliska bankrutten hos Liberaler, och det är ren konst. Hans slutsats är att dessa Liberaler borde förslavas, för sin egen skull, så att de slipper den hemska bördan av historisk slavhandel och liknande (och så att vi andra slipper deras gnäll). Det kan nämnas att det amerikanska begreppet ”liberal” inte riktigt betyder samma sak som det gör i Sverige (det betyder snarare vänster hos amerikanerna). Några höjdpunkter i Goads argumentation är de följande:

”I started losing faith in liberalism when I began noticing that every liberal who accused me of white privilege seemed to come from a more privileged socioeconomic background than I did”

”In hipster argot, ”white” has come to mean ”empty” in the same way that ”black” used to connote ”evil”. Standing on a street corner, the Guilty White Male loudly reminds everyone that whites HAVE no culture. He utters the word ”white” with more hatred than any black person does”

Det är hur som helst en klart läsvärd bok. Om man är marxist och/eller föraktar sitt eget folk, så är det obligatorisk självterapi att läsa Goads bok. Trots att det alltså är en mycket rolig bok, som firar triumfer i satir med jämna mellanrum, så är det också en stringent analys av relationen mellan klassförakt, ekonomiska privilegier och ”liberaler”/”antirasister”.

Mer Goad här:
Vitt slaveri – utdrag ur Redneck Manifesto

Jim Goad/Sh*t Magnet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.