Idag är det den internationella kvinnodagen. Det kan då vara lämpligt att ta upp några kvinnofrågor som den etablerade feminismen ytterst sällan, eller aldrig, tar upp. Naturligtvis gäller det de svenska tanternas och gummornas situation.

De reellt existerande feministerna får ibland anfall av självinsikt och påpekar att ”vi måste föra fram nya röster, nya berättelser. Feminismen har kommit att handla om vita, heterosexuella medelklasskvinnor. Vi måste släppa in andra kvinnor nu”. Detta kan naturligtvis vara vettigt, problemet är bara att dessa vita medelklasskvinnor inte lyckas ta sig bortom etnomasochismen och framstegsoptimismen, vilket innebär att de har en tendens att missa en stor grupp kvinnor. Så medan de anstränger sig för att ”föra fram” lesbiska mulatter och dessas ”historier” och ”kamp”, eller att hetsa upp sig för att några hundra överklasskvinnor ännu inte kvoterats in i företagsstyrelserna, så fortsätter de små gummorna och deras historier och öden att lysa med sin frånvaro i media och samtidsdebatter. Den reellt existerande feminismen missar åldersperspektivet, i sin fixering vid ”spännande” minoriteter och ”HBT-frågor”.

De grundläggande mänskliga behoven av trygghet, fysisk säkerhet och värdighet
Våra äldre förnekas ofta de allra mest grundläggande mänskliga behoven. Med jämna mellanrum ser vi hur besparingar lett till att de gamla på ålderdomshem tvingats leva under ovärdiga former. Detta borde inte vara någon överraskning. Varje samhälle har begränsat med resurser, och väljer man att lägga ett antal miljarder på massinvandring varje år så blir det mindre pengar över till äldrevård, pensioner och sjukvård.

Inte minst är de återkommande åldringsrånen, som idag är så regelbundet återkommande att de bör ses som en struktur snarare än slumpvisa händelser, ett exempel på de gamlas låga ställning i den dominerande diskursen/ideologin. Man skulle kunna påpeka de etniska sammanhangen bakom detta, där det normalt är väldigt unga, gamla, fulla, ensamma eller på annat sätt hjälplösa medlemmar av det svenska etnos som rånas av ungdomar som inte tillhör det svenska etnos. Det är alltså ett asymmetriskt utbyte av våld/förnedring och pengar mellan två olika etnos, vilket ytterligare förstärker hypotesen att det är något strukturellt vi har att göra med.

I ett normalt samhälle vore detta en stor politisk fråga. Att de gamla förnekas sin rent fysiska säkerhet borde vara allvarligare än att några mörkhyade juridikstudenter inte släpps in på en krog, men Sverige är inget normalt samhälle. Ett samhälle som stillatigande låter denna asymmetriska etniska relation fortgå, som inte med krafttag skyddar sina gamla (och då ingår det att man talar öppet om alla sidor av problemet), bör heller inte betraktas som särskilt ”främlingsfientligt”.

Etnomasochism och framstegsoptimism
Personligen skulle jag föredra att nekas inträde på en krog framför att ligga ensam, förvirrad och bortglömd i avföring i ett par dagar, men feministerna missar alltså att de gamlas situation också är en kvinnofråga. Detta har givetvis flera skäl, men jag misstänker att det mycket beror på att det är etnomasochismen som sätter ramarna för vad som anses vara ”inne” och ”viktigt”. Lesbiska mulatter anses vara viktiga och inne, förortstjejer/”kids” som skapar ungdomskultur ”trots sina svåra villkor” anses vara viktigt och inne. Gamla tanter som arbetat i mer än 50 år, och som varit med och byggt det land som just nu förfaller, anses inte vara vare sig intressanta, viktiga, eller inne. Etnomasochismen har en historiesyn/stor berättelse, där det viktiga anses vara de Färgade gruppernas stegvisa kamp och framgångar. Händelser och kamper som inte kan tolkas som en del av denna kamp ses då som ointressanta eller reaktionära (reaktionära då de tar utrymme och energi från den viktigare kampen. Varje tidningsartikel om de gamlas situation tar ju faktiskt utrymme, som kunnat användas till en artikel om ”nazister”).

Detta ointresse för de äldre beror också på en annan sida av moderniteten, nämligen framstegstron. Om man utgår ifrån att allt hela tiden blir bättre, så är det naturligt att en 20-åring anses vara mer intressant än en 70-åring. 70-åringen står ju nämligen för värderingar och händelser som historien sprungit förbi, utifrån ett sådant synsätt. Våra äldres tragedi är därför att de varken är mörkhyade eller unga, och därför ointressanta för media. Om en grupp förortsungdomar hamnar i konflikt med staten så anses deras ”kamp” och ”motstånd” vara intressant, och på något metafysiskt vis ”i fas med Historien”. Men om de äldre startar ett pensionärsparti för att föra sin egen kamp, så anses det vara en anakronism (och om de påpekar att massinvandring kostar pengar, så ses de som förhatliga reaktionärer). Våra gamla är helt enkelt osynliggjorda. Detta är orsaken till att ett nystartat miniatyrparti som Feministiskt Initiativ fick massiv mediabevakning redan från början, medan Sveriges Pensionärers Intresseparti brukar få noll sådan. Radikal feminism passade in i journalisternas bild av samtidshistorien och dess ”handling”, pensionärer som gnäller gjorde det däremot inte.

Traditionellt nordisk världsåskådning och tantfrågan
I takt med att mer traditionellt nordiska värderingar åter kommer till heders, så kommer dock synen på våra äldre att förändras till det bättre. Moderniteten bygger på att det nya är bättre än det gamla, den traditionella inställningen är att det finnns värden som är eviga och som kan uttryckas mer eller mindre väl både då och nu (traditionalismen innebär alltså inte automatiskt att något är bättre för att det är gammalt, även om det ofta är så). Värden som moral, erfarenhet, ärlighet och decennier av strävsamt slit för folk och familj kommer då att ses som överlägsna förmågan att ”skaka lite rumpa” eller ”get jiggy with it”. Detta kommer automatiskt att leda till en bättre syn på våra gamla, och samtidigt kommer traditionellt nordiska värden som respekt för sina anor och sina släktingar att vinna mark. Och med tanke på att händelser i vårt land och vår omvärld obönhörligen tvingar fram en traditionellt nordisk världsbild hos vårt folk, så ser framtiden inte ljus ut för åldringsrånare och liknande pariafigurer.

Det skadar alltså inte att på kvinnodagen skänka de miljoner svenska kvinnor som byggt vårt land en tanke av tacksamhet och respekt, och att i vardagen visa denna tacksamhet genom ett vänligt ord, en tårta eller bara genom att lämna en plats på spårvagnen. Det skadar alltså inte att erövra kvinnodagen från etnomasochisterna.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.