Mel Gibson är en av de mindre politiskt korrekta personerna i Hollywood. Hans far är katolsk traditionalist, och Mel själv fick en del kritik när han producerade Passion of the Christ, om Jesu sista timmar i livet. Dels ansågs filmen vara för blodig, dels ansågs den utmåla judar på ett negativt sätt. Jag såg aldrig Passion of the Christ, och jag är egentligen hedning, men det går ändå att sympatisera med Gibsons försök att få tillbaka en dos verklighet i vår tids kristendom. Vår tids kristna ”tro” har ofta urvattnats till en livlös variant på liberalismen (särskilt tydligt när det gäller Svenska kyrkan), och Gibsons avsikt med filmen torde då ha varit att visa hur blodigt och plågsamt Jesu offer faktiskt var, för att på så vis återge det dess mening. ”Han dog för våran skull” är normalt bara ord, och man reflekterar sällan över hur obehagligt det kan vara att dö, särskilt när det tar flera timmar. Detta rådde Gibsons film bot på, så som en kristen film får den ses som tämligen effektiv.
Hur som helst, Gibson har även valt att producera och spela huvudrollen i den tämligen patriotiska filmen Braveheart (förmodligen mest känd för citatet ”…tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take… OUR FREEDOM!”, uttalat på bred skotska). Nyligen hamnade han också i blåsväder för att ha kört rattfull och yttrat antisemitiska åsikter när han greps (exakt vad han sa vet jag inte, men någonstans har någon mediafigur suttit och bestämt att det var ”antisemitiska åsikter” och vem vore då jag att ifrågasätta det som mediafigurer bestämt). Många trodde då att nu var Mels karriär slut.
Apocalypto
Men han har nu återkommit till biograferna, med en milt sagt oväntad film. Bland de första filmerna Gibson spelade i var filmerna om Mad Max, en vägkrigare efter civilisationens fall. På sitt sätt återvänder Gibson till temat från Mad Max, men nu är det en forntida civilisations undergång han följer istället för vår egen. Man kan misstänka att Apocalypto är en kommentar till vår tid, och att Gibson med en Spenglers blick urskiljer förfallstendenserna i vår egen civilisation. Den börjar i alla fall med ett citat som varje spenglerian kan känna igen sig i:
”A great civilization is not conquered from without until it has destroyed itself from within”
– W. Durant
Apocalypto följer en ung indianjägare, Jaguar Paw, under tiden strax före eller under spanjorernas ankomst till Centralamerika. Gibson har ansträngt sig för att göra den historiskt trovärdig, vilket innebär att all dialog i filmen sker på indianspråk. Genom en ganska lång inledning så lyckas dock filmen att få huvudpersonerna att framstå som riktiga människor. Det är lätt att identifiera sig med dem, och förstå hur de tänker, vilket är något av en bedrift med tanke på hur främmande deras liv och kultur var jämfört med vår.
Av olika skäl som inte kan avslöjas utan att förstöra handlingen, så kommer Jaguar Paw i kontakt med mayahögkulturen under dess sista tid. Här firar filmen triumfer, genom att den så levande lyckas beskriva en blodig och urspårad högkultur. Mayastaten har drabbats av epidemier och missväxt, och dess tragedi är att den försöker blidka gudarna genom att offra en aldrig sinande ström av människor till dem. Gibson lyckas här med konststycket att framställa mayastaten som lika främmande som en kultur av aliens, och samtidigt få med det allmänmänskliga hos dess invånare. Mayakrigarna är också på sitt sätt ett exempel på en krigarkast, på gott och ont.
Som film betraktat är Apocalypto riktigt bra. Den är bitvis ganska blodig, men det fyller sin funktion i handlingen och blir aldrig omotiverat. Gibson har lagt in en profetia i handlingen som fungerar bra, och fångar också den ganska idylliska jägarstammen i filmens början på ett bra sätt (inledningen torde vara en högtidsstund för gröna anarkister). Det är också en bitvis väldigt vacker film, både i scenerna från regnskogen och mayastaden. Men det är inte en film som rör sig i samma division som Lord of the Rings, det är alltså inte en film som stannar kvar hos en under flera dagar efter att man sett den. De rena kommentarerna till vår egen tid är också tämligen få, så man blir besviken om man tror att Gibson gjort en ”nationell film” (att hans samarbetspartner heter Farhad antyder också att så inte är fallet). Men som en stunds underhållning är det en både vacker och bra film, med bra skådespelarinsatser och en del tänkvärda inslag.
Den får därför tre stora indo-europeiska trollkarlshattar som betyg. Om man inte har väldigt svårt för filmer med enbart indianer i rollerna, så är den värd att se.
Om skribenten: Joakim Andersen
