Varje samhälle, varje ideologi, har ett moralsystem. Detta moralsystem beskriver vad som är rätt och vad som är fel. Kopplat till detta moralsystem har varje samhällsideologi också en samling tabun, förbjudna handlingar. Varje samhällsideologi har också något som kanske kan kallas en demonologi, alltså en beskrivning av en samling figurer som representerar brott och utmaningar mot den rådande ideologin. Dessa demoner måste vara så negativt beskrivna att de avskräcker människor från att bryta mot samhällets tabun. Under medeltiden var denna demonologi närmast en vetenskap, och det skrevs tjocka och detaljerade böcker om både demoner och häxor. Idag kan vi skratta åt dessa böcker, eftersom de stod så långt ifrån verkligheten. Vi kan också rysa över dem, eftersom dessa verklighetsfrämmande böcker ledde till stort lidande för människor som pekades ut som ”häxor”.
De flesta kan hålla med om beskrivningen av det medeltida samhället och dess demonologi. Däremot är det svårare att inse att samma sak gäller vårt nuvarande, politiskt korrekta, samhälle. Även det har ett moralsystem, en uppsättning tabun, och en verklighetsfrämmande demonologi. Vårt samhälle har också ett antal normer och tabun som med sociologiskt språkbruk kan kallas ”det heliga”. Vårt samhälle har också ett flertal ”demoner”. En del av dem är ganska tidlösa, och har hatats i långa tider i vår kultur, såsom Pedofilen och Våldtäktsmannen, men en del av de demoniska gestalterna är betydligt yngre och står i en särskild relation till den etnomasochistiska ideologin. Främst bland dessa står etnomasochismens demonfurste; Rasisten.
Mårre antydde nyligen detta i en diskussion om andra saker, genom att beskriva ”antifascister” som subkulturella ”vampyrjägare”, och Nothung sammanfattade den gängse bilden av nationalister i texten till låten Fördomsfull. Det finns alltså en bild av nationalister i det politiskt korrekta undermedvetna, som är ganska verklighetsfrämmande, men som kan driva unga människor som tar den på allvar till att begå tämligen grova övergrepp mot dessa det etnomasochistiska samhällets ”vampyrer”. Efter att ha försökt kartlägga den etnomasochistiska världsbilden, kan det därför vara intressant att försöka kartlägga en särskild del av dess demonologi, nämligen bilden av överdemonen, ärkekättaren , Lucifer himself, kort sagt; Rasisten. Vi kommer att finna att den etnomasochistiska demonologin övertagit flera av de sämsta inslagen i den kristna världsåskådningen, utan att behålla särskilt många av de bättre inslagen. Den uppmärksamme läsaren kommer att finna att dagens inlägg bygger en del både på Nietzsches och Foucaults genealogiska metod, och på den moderna satanismens tankar om Satan som en symbol för allt det som är förbjudet i ett samhälle. Dagens inlägg kommer av naturliga skäl inte att servera några definitiva svar, men förhoppningsvis utforska frågan om etnomasochismen och dess syn på nationalister ur flera olika infallsvinklar. Vissa av dessa infallsvinklar kommer att visa sig oanvändbara, men vissa har förhoppningsvis någon sanning i sig.
Att ta avstånd från den rätta läran, och Skuldens ideologi
Etnomasochismens kärna är den religiösa tron på den Vita rasens historiska Skuld, som ses som så självklar att det är moraliskt misstänkt att ens ifrågasätta den. Om detta är kärnan i den rena läran, kommer de grupper och individer som tar avstånd från den att framstå som obegripliga och svårförklarliga. De kommer kort sagt att vara vår tids kättare.
Med hatet som drivkraft
Etnomasochismen har svårt att förklara varför någon skulle kunna ta avstånd från läran om Vitas Skuld. Att det skulle kunna bero på att man anser att den är felaktig, eller har en alternativ världsbild, är för etnomasochisten en långsökt förklaring. Återstår då främst två förklaringar: hat och dumhet.
De som inte underkastar sig etnomasochismens världs- och historiesyn, anses därför göra detta val på grund av hat, eller i vissa fall dumhet. Riktigheten i etnomasochismen ifrågasätts däremot inte, utan det är kättarens val som ses som obegripligt och oriktigt. Någon rationell diskussion kring detta val görs inte, då det heliga per definition är pre-rationellt.
Misstankens hermeneutik, förklädda kättare i gård och stuga
Eftersom det anses vara hat som driver den som inte underordnar sig etnomasochismen, blir det svårt att skilja på olika typer av utmanare mot den. Den främsta skillnaden blir då hur väl de lyckas dölja sin egentliga drivkraft, hatet. Detta förklarar etnomasochistens inställning även till rena kulturnationalister och invandringsmotståndare. Etnomasochisten är övertygad om att de drivs av hat, oavsett vad de säger, och det rör sig då om att ”avslöja” dem som de hatare de innerst inne är.
Fallna änglar
Samtidigt som den etnomasochistiska världsbilden predikar Vitas historiska skuld, och därmed moraliska underlägsenhet, så finns det också ett outtalat inslag av Vit överlägensehet. Vita har historiskt varit den drivande och handlande rasen i den etnomasochistiska världsbilden, och det är de Vita som har fått uppgiften att rätta till historiska orättvisor. Färgade raser är alltså utvalda Vitas skyddslingar, utan egentlig egen förmåga till någonting.
Detta innebär att man med lite god vilja kan spåra inslag av myten om de fallna änglarna i den etnomasochistiska synen på nationalister/”Rasister”. Det är alltså medlemmar av en överlägsen ras som väljer att vända etnomasochismen ryggen, vilket kan förklara en del av den bestörtning etnomasochisterna känner inför sådana personer. När Färgade blir rashatare, så är etnomasochisterna innerst inne inte lika förvånade.
Med helvetiska krafter
Samtidigt som ”Rasister” gärna beskrivs i avhumaniserande termer, och som djur (allt från ”löss” till ”svin”), så ses de ofta som i besittning av mer än mänskliga krafter. Även detta kan vara spår från den medeltida demonologin, eller världsbilden. De som valde att vända kyrkan ryggen, kom nämligen i åtnjutande av olika helvetiska krafter, allt från att byta skepnad eller flyga på kvastar, till att få en katt som kunde stjäla grannens mjölk. Man får visserligen inte sådana krafter av att sälja sin själ till Hitler, men principen är snarlik i den etnomasochistiska världsbilden. Intressant är att det finns moderna satanister som insett detta, som insett att det moderna samhällets verkliga helgerån är att häda mot etnomasochismen och att hylla vår tids Inferno; det Tredje Riket. Det antyder något om den känslomässiga styrkan hos den etablerade myten, även om det kanske inte är något man behöver ägna sig åt på fritiden.
Det etnomasochistiska samhället har därför en fascination för ”Rasism” som påminner om dess fascination för sex och porr. I populärkulturella beskrivningar av ”Rasister” beskrivs de därför konsekvent som direkt livsfarliga.
Den aura av farlighet och kraft som den etnomasochistiska diskursen/ideologin ger ”Rasisten” innebär dock även en ständig möjlighet för unga nationalister att få ökad respekt och uppmärksamhet. Detta innebär att det finns en ständig lockelse för våra unga att ta till sig varenda bokstavskombination och subkulturellt attribut som de kan hitta, för att på det sättet ”leva etnomasochisternas myt” och befinna sig i centrum för samhällets uppmärksamhet som ”nazisten”, ”skinnskallen” eller vad det nu kan vara. Normalt är detta dock bara en fas.
”Rasism” ses också, precis som häxeri och kätteri, som en mycket smittsam företeelse. Ibland får man närmast intrycket att det kan räcka med att sitta jämte en ”Rasist” på bussen för att man ska börja fradga och göra icke lagstadgade rörelser med högerhanden. Detta beror på att varje etnomasochist innerst inne anar att hans/hennes världsbild är onaturlig och felaktig, men att han/hon tolkar detta som frestelser från Hin Håle himself. Sannolikt finns det också en hel del hat hos den enskilde etnomasochisten, som denne väljer att projicera på ”Rasisten”.
Man kan också misstänka att när etnomasochisterna beskriver vår tids kättare som ”efterblivna”, ”barn med y-namn”, ”mobboffer”, ”feta”, ”bönder” och liknande, så är det främst sig själva man försöker övertyga om kättarens svaghet och låga förmåga.
Behovet av en Inkvisition
Då ”Rasisterna” har sådana infernaliska superkrafter, och då det för en lekman är väldigt svårt att avgöra vem som egentligen är ”Rasist”, så finns det ett behov av en professionell klass av yrkesmän, experter i ”Rasism”, som kan spåra upp dem och avslöja dem. Detta innebär att många med grundläggande historiekunskaper ser tidningen Expo som en sentida, och tristare, variant på samma tema som de gamla inkvisitorernas manual Malleus Maleficarum.
Detta kan kanske också förklara den centrala roll som ”ursäkten” och ”avståndstagandet” fått i vårt samhälle, och som man kan identifiera som modell redan i inkvisitionsrättegångarna (där det handlade mycket om att rädda häxornas själ genom att få dem att erkänna och ta avstånd). Detta sker under närmast rituella former, och om etnomasochismen, Förintelsen och de vitas Skuld är vår tids ”det heliga”, så är detta nödvändigt för att man ska kunna bevara dessa centrala inslag i vårt samhälle ohotade.
Förmodligen rör det sig också om det man ser i USA idag, med ”kriget mot terrorismen”. Alltså att härska genom Skräck, att intala sina undersåtar att de lever under ett ständigt hot. Om detta hot sedan kommer från islamister eller ”nazister” som registrerar judiska, handikappade journalister spelar mindre roll i sammanhanget.
Om skribenten: Joakim Andersen
