Om man har som mål här i livet att ersätta det egna landets urbefolkning med så många immigranter som möjligt, på så kort tid som möjligt, så kommer man oundvikligen att stöta på en lång rad problem (helt bortsett från att det onekligen är ett något udda livsmål, kanske rentav en aning osunt). Detta har nu myndigheterna i Storbritannien tvingats inse, då det visar sig att många östeuropeiska invandrare har en negativ inställning till icke-europeiska invandrare. Den utopi, med klara likheter med ett överdimensionerat dagis, där människor med olika hudfärg och efternamn sjunger ”we shall overcome” tillsammans, tycks alltså vägra att infinna sig. Till och med de omhuldade immigranterna envisas med att sätta käppar i hjulen, och vill inte se det mångkulturalistiska ljuset. Faktum är istället att i mångetniska stater och städer så är konflikter mellan etniska grupper, även mellan minoriteter, något återkommande. För en försmak av vart mångkulturalismen leder, bör man alltså snarare studera ett fenomen som de judisk-svarta konflikterna i Frankrike än tanka ner en Justin Timberlakevideo och imponeras av den fredliga samexistens över diverse gränser som där förekommer.

Talande är även att det är endast immigrantrasism riktad mot icke-européer som oroar den brittiska maktapparaten, rasism mot urbefolkningen ses knappast som ett problem ens när det leder till att man bränner brittiska 15-åringar levande bara på grund av deras hudfärg och nationalitet.

Meanwhile, there were claims that the veil row could inflame inner city violence and risk a repeat of the riots in northern towns.

Dewsbury Labour MP Shahid Malik said: ”If we don’t take a grip of this debate now, it will have serious social consequences, and politicians need to act more responsibly.” He added: ”The basic ingredients for conflict are out there. It takes only one spark to set things off.”

En artikel om detta finns att läsa här.

Euronationalism och den svenska situationen
Fenomenet är i sig intressant, och har redan nått Sverige, om än i liten skala. Att europeiska immigranter känner mer lojalitet mot det svenska etnos än mot icke-européer blir dock mer och mer vanligt. Och om det inte går till överdrift, så är det heller inget nytt under solen. Goterna absorberade exempelvis spillrorna av flera närbesläktade germanerfolk under sina vandringar, ihop med en del romare och sarmater. Som europeisk nationalist bör man därför vara öppen för att individer från våra europeiska brödrafolk väljer att ta del i svenskarnas försvar av sin framtid.

För att kunna ta ställning till fenomenet, och bilda sig en personlig uppfattning om i vilka proportioner vårt land kan absorbera andra européer, är det då viktigt att man har klart för sig vad man menar med begreppet ”svensk”. För det första är svensk inte en ras (det finns heller inte i egentlig mening någon ”arisk ras”), utan dagens svenskar utgörs till överväldigande delen av ett antal nordeuropeiska rastyper (vilket i sig gör att man inte behöver besöka internetforum och ställa frågor i stil med ”min morfar var norrman, kan jag ändå vara svensk nationalist? Är jag arier fast min morfar var norrman eller är jag en rasfrämling?” Många människor ryser enligt uppgift av olust varje gång de stöter på dessa frågor, men de har trots detta en imponerande förmåga att återkomma). Dessa nordeuropeiska rastyper dominerar även i våra grannländer, och övergår sedan gradvis i närbesläktade europida typer.

För det andra är svensk en kulturell gemenskap, som i sin tur är en del av den större europeiska biokulturen (den faustiska högkulturen enligt Spengler). Och för det tredje är det en politisk och språklig gemenskap, men det är i nuläget kanske den minst intressanta aspekten av det hela. Utifrån den rasliga och kulturella definitionen ser man i varje fall att det svenska etnos är en del av en större europeisk metaidentitet, vilket i sin tur innebär att individer från andra europeiska etnos historiskt kunnat bli en del av det. Vilket på sikt kommer att bli allt vanligare, och därför kan vara värt att fundera över och förtydliga sin egen inställning till.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.