Med jämna mellanrum kan man i media läsa braskande rubriker om hundar som gjort saker som hundar inte bör göra. Det kan vara att de slitit loss någons näsa, bitit ihjäl andra hundar, och liknande. Dessa braskande rubriker kan i sig tyckas harmlösa, men de kan också användas för att belysa hur makt utövas i det senmoderna samhället (”Skådespelets samhälle” som det ibland kallats).
Det senaste exemplet på detta är en artikel med titeln ”Hundarna åt sin ägare” i Aftonbladet. Som vanligt triggar löpsedeln en sensationslysten nyfikenhet som nyheten sedan inte tillfredsställer. Det visar sig nämligen att de mentala bilder man får av rubriken/löpsedeln, av hundar som biter ihjäl och äter upp sin ägare, inte riktigt är vad som skett. Det rör sig istället om hundar vars ägare avlidit av naturliga orsaker, och där hundarna sedan tvingats göra något som för dem är djupt onaturligt, och sedan avlivats. Det är alltså en verklig tragedi på flera sätt.
Det intressanta i sammanhanget är den ”hundrasism” som artikeln ger prov på. Tydligen var hundarna av rasen engelsk staffordshire bullterrier, och har det typiska ”kamphundsutseendet”. Detta borde vara fullständigt ointressant, svältande hundar av alla raser skulle nog kunna äta av en död husse. Men ändå finns det med i artikeln, och ändå finns det med en bild på en sådan bullterrier.
Något man snabbt lägger märke till under en medieanalys är att media nästan alltid har med bilder på ”kamphundsraser” i samband med sådana här artiklar. Vad detta betyder är att i Skådespelets ständiga flöde av bilder, löpsedlar, undermedvetna stimuli, och så vidare, så kommer det att uppstå en undermedveten koppling mellan dessa hundraser och negativa saker. Det kan kallas ”guilt by association”, men det innebär att journalisternas negativa, eller bara sensationslystna, syn på dessa hundar kommer att spridas till resten av folket. Förmodligen är detta en viktig form av maktutövande i Skådespelets samhälle (om än ofta omedvetet från journalisternas sida).
”Guilt by association” genom denna koppling mellan negativa rubriker och ord, och bilder av något, är något som drabbar grupper som journalisterna undermedvetet eller medvetet ogillar eller är rädda för. Det drabbar vissa hundraser, det drabbar nationalister, och det drabbar förmodligen fler grupper än så.
Ett av de största privilegier en grupp kan få i Skådespelssamhället är då att få immunitet mot denna association. Man kan föreställa sig hur det skulle vara om journalisterna i en artikel om någon gruppvåldtäkt visade en bild på, till exempel, en afrikan, med samma informativa text som de hade om engelsk staffordshire terrier. Nu gör media aldrig detta, det är ett medvetet val från deras sida, och det är ett privilegium för de etniska grupper de därigenom skyddar. På samma sätt skyddar de vänsterradikala grupper genom att kalla dem ”aktivister” eller ”ungdomar”, medan nationalister konsekvent beskrivs som ”högerextremister”. Sannolikt beror detta på att de flesta journalister är småborgare av sämsta sort, med en världsbild som hämtad från 1968, och en del av den Nya klassen. Att de har en syn på samhället som ett stort dagis, där å ena sidan allt som är farligt eller innebär konflikt måste tas bort, och å andra sidan vissa grupper måste skyddas och favoriseras, blir då nationalisters och ”kamphundars” smala olycka.
Detta är samtidigt en av de främsta källorna till mitt förakt för så gott som hela den moderna vänstern, och särskilt då dess ”intellektuella” gren. Den moderna vänstern har tillgång till en teoretisk guldgruva när det gäller att förstå det senmoderna samhället. De har tillgång till situationisternas teorier om Skådespelets samhälle, de har tillgång till Foucaults teorier om ”diskursens ordning” och granskning och kategorisering som maktutövande, de har tillgång till Gramsci och Nietzsche. Men trots detta lyckas de aldrig använda dessa teorier för att kritiskt analysera sådant som etnomasochismen, den Nya klassens olika, och nygamla, sätt att utöva makt, media som makthavare. När media verkligen är en makthavare, vilket de är när de använder hela sin repertoir av maktmedel mot nationalister, så sitter den intellektuella vänstern tyst och inser inte ens vad det är som sker. De lever mentalt kvar på 1800-talet, och idisslar frågor som inte längre står i centrum för systemet. Detta innebär att den moderna vänstern kan inte förstå Skådespelets samhälle, eftersom de egentligen är en del av det. Den franske filosofen och identitären Guillaume Faye har sagt att ”We now have the monopoly on rebel thinking”, och han har i detta helt rätt. Den moderna vänstern sitter i alla viktigare frågor i maktens knä, och är i många fall en del av makten, och då är det omöjligt att förstå makten. Det är idag bara den sanna oppositionen, den identitära, som kan föra det subversiva tänkandets arv vidare.
Gamla inlägg:
Hundrasism och dagissamhälle
Situationism och nihilism
Tradition och skådespel
Etnomasochismen
Kaviarvänsterns svek
OQ och den Nya Klassen
Om skribenten: Joakim Andersen
