I en debattartikel i Dagens Nyheter påstår ”journalisten” Christoph Andersson att det interaktiva och internetbaserade uppslagsverket Metapedia i själva verket är ett ”register” över judiska personer och företag. Det är uppenbart att Christoph Andersson utvecklat en besatthet av Metapedia, och fixeringar kan få en att göra saker som en vanlig människa, eller journalist, skulle skämmas för. Egentligen bör man undvika kontakt med besatta människor, men när de sprider rena lögner har man inget val. Dagens inlägg kommer därför att ägnas åt en genomgång i punktform över de lögner, halvsanningar och andra former av dålig journalistik som Christophs senaste debattinlägg innehåller. Var och en har själv möjlighet att jämföra Christophs debattartikel med Metapedia för att bilda sig en uppfattning av hans journalistiska metoder.

1. Lögnerna börjar i det här fallet faktiskt redan med rubriken; Judeförföljelser på internet. Läser man noggrant inser man snabbt att det i själva artikeln bara nämns ett enda exempel på sådant, nämligen att Robert Aschberg hängs ut på en estnisk internetsida. Detta har alltså inte någon koppling till Metapedia, och den korrekta rubriken borde också snarare vara ”judeförföljelse” än ”judeförföljelser”.

2. Oförmågan att skilja på singular och plural är dock inte det enda som skiljer debattartikeln från normal journalistik. Christoph hävdar att Metapedia är ett ”register” över judar. Den som har lust att själv kontrollera hur det ligger till bör besöka Metapedia, och han/hon kommer att upptäcka att artiklar om judar utgör en mycket begränsad andel av den totala mängden artiklar. Christoph väljer dock ändå att sammanfatta Metapedia med orden: ”Deras senaste affärsidé är ett elektroniskt uppslagsverk om judar och oliktänkande på Internet.”

3. Vad gäller Metapedias karaktär av ”register” över judar måste man också konstatera att det inte fyller sin funktion särskilt väl. Den som vill söka efter judar i registret kommer sannolikt att ge upp ganska snabbt. Det finns ingen samlad portal om ”judar”, och än mindre någon information om individuella judars bostadsort eller liknande. I ärlighetens namn kan man också fråga sig om ”förföljelse” och ”omnämnande på ett internetbaserat uppslagsverk” är samma sak.

4. Christoph gör även gällande att han är synsk, han vet nämligen den ideologiska hemvisten på varenda person som skrivit på Metapedia. ”Hittills har uppskattningsvis 120 högerextremister hjälpt NFSE Media AB att skapa registret.” Här kan man inte med säkerhet bevisa att han har fel, eftersom vi inte delar hans övernaturliga förmågor, men det mesta talar för att Christoph är ungefär lika synsk som du och jag. Det vill säga inte alls.

5. Även i sitt urval av exempel är Christoph synnerligen tendentiös. Han skriver: ”Någon använder ett alias som ”Nazistkillen”, en annan använder ”Siegfried”.” Jag har följt Metapedia under ett bra tag, och dessa båda har inte varit särskilt aktiva (milt sagt). Däremot tjänar de Christophs syfte, vilket är att skapa en moralpanik.

6. Christoph upprepar också att Nationell Media skulle ha orden ”Vi tror på väpnad revolution” i sin programförklaring. Den som inte blint väljer att tro på hans påståenden, bör dock gå till källorna.

Listan skulle kunna göras ännu längre, men vi avslutar med det som är mest absurt i debattartikeln. Christoph avslutar nämligen med att skriva:

Dessutom finns inget krav på att NFSE Media AB måste följa det pressetiska regelverket.

Nazitidningen Den svenske har redan skaffat sig skyddet och struntar helt i pressetiken.

Efter vad vi just sett när det gäller hans egna inställning till det han skriver om, så blir man bara förvirrad av att läsa om ”pressetik” i en debattartikel undertecknad Christoph Andersson. Det är uppenbart att han vinklar det han skriver om i så extrem omfattning att det inte längre är en fråga om journalistik utan ren och skär propaganda och politik. Detta tillåts han för tillfället fortsätta med, eftersom nationalister i dagens Sverige inte omfattas av samma pressetiska skydd som många andra grupper. Men ändå, om jag arbetade på Dagens Nyheter och hade släppt igenom en sådan här debattartikel, så skulle jag skämmas. Och om jag vore det minsta intresserad av yttrandefrihetens framtid i Sverige, så skulle jag inse att sådana som Christoph Andersson, som använder den maktställning en position inom media trots allt innebär, är ett betydligt större hot mot vår demokrati än ett internetbaserat uppslagsverk. Det sägs att ”varje generation måste erövra demokratin på nytt”, men det borde tilläggas att hoten mot demokratin och ett civiliserat debattklimat tar sig nya former varje gång. Och det är dags att vi inser att idag är det självutnämnda åsiktspoliser som med lögnen och halvsanningen som vapen är det verkliga hotet.

Tidigare artiklar om Christoph Anderssons besatthet vid Metapedia här:
Nazistiska dödslistor avslöjade
Metapolitik och journalistik
Demokratins dödgrävare

En förutsättning för att Christoph och hans likar (fast hans likar är ärligt talat ganska få) ska kunna bedriva sin kampanj mot svensk åsiktsfrihet är att de får stå oemotsagda, och alltså aldrig riskerar att behöva försvara sina lögner i en öppen debatt. I väntan på en tid då en sådan debatt kan föras, kan det därför vara av värde om just Du, kära läsare, ser till att sprida denna och andra texter om hans lögner på internet och bland vänner och bekanta.

Edit: Då artikeln om ”högerextremister skapar eget uppslagsverk på nätet” just nu är den tredje mest lästa på SvD, så länkar jag till den och använder mig av tjänsten Twingly för att se om detta blogg inlägg automatiskt länkas från SvD-artikeln. Spänningen är olidlig.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.