I dagarna har den borgerliga tidskriften Axess utkommit med sitt första nummer 2007. Axess är på många sätt ett intressant initiativ, eftersom det försiktigt utmanar diverse politiskt korrekta förgivettaganden och illusioner. I det nya numret finns det till exempel en recension av boken Occidentalism. De av oss som haft oturen att stöta på den ideologi eller vetenskap som kallas ”post-kolonial”, vet att de post-koloniala anser att västerlänningarna har bildat sig en bild av orientaler som är rasistisk, som reducerar orientalen till ”den Andre” och så vidare. Västerlänningar framställs alltså av de post-koloniala som arroganta, som kulturimperialister, och liknande. Denna fördomsfulla bild av orientaler som vi anses ha, kallas ”orientalism”. Var och en som inte är etnomasochist inser dock att man kan säga precis samma sak om icke-européers bild av västerlänningar, och då kalla det ”occidentalism” istället för orientalism. Denna insikt, att icke-européer kan ha en förenklad och fördomsfull bild även av européer, är ett litet steg men ändå ett steg på vägen mot ett mindre självhatande Europa. Därför fyller boken Occidentalism en både intellektuell och strategisk funktion.
Nummer 1 2007 tar också upp framtidsvisioner, och hur de påverkas av sin samtid (en science fictionnovell eller ”vetenskaplig” framtidsprognos säger ofta mer om sin egen tids bekymmer, förhoppningar och orosmoment än om framtiden).
Axess, högern och kulturkampen
Så långt är alltså Axess en intressant tidning. Samtidigt får man inte vara blind för att vi faktiskt för ett kulturellt tvåfrontskrig. På den ena sidan bekämpar vi en etnomasochistisk ”vänster”, som byggt upp en imponerande djungel av institutioner, universitetskurser i genusvetenskap och postkolonial teori, och så vidare. Detta är väl känt, och därför kan man bli glad över att Axess finns och för en egen kamp mot vänsterns illusioner. Problemet är att man då lätt missar att den andra motståndaren i vår kulturkamp är en etnonihilistisk och marknadsliberal ”höger”, med enorma ekonomiska resurser. Och den högern är Axess en del av. Man märker det inte minst genom att den lösning på massinvandringens följder som ständigt skymtar fram i tidningens ämnesval är ”integration”. Framtidshoppet i Axess är normalt en högskoleutbildad och västvänlig kvinna, en kvinnlig och liberal imam, och liknande. Den annars intressanta artikeln om occidentalismen innehåller också ett diskret angrepp på radikala nationalister som just västfientliga ”occidentalister”, som lika primitiva och osäkra som islamisterna. Denna vinkling bör man vara medveten om ifall man vill läsa Axess. Det är inte Europas folk och deras etniska identiteter som försvaras av människor som de bakom Axess, utan det är liberalism, yttrandefrihet, marknadsekonomi och andra ”västliga” påfund. Och även om vissa av dessa påfund är värdefulla, så är det inte deras bevarande som ytterst driver oss i vår kamp. Vi är identitärer, inte liberaler.
Edgar Julius Jung
Denna liberala tendens kommer inte lika starkt till uttryck i det som är Axessnumrets mest intressanta artikel, nämligen den om Edgar Julius Jung. Jung var en av Tysklands främsta radikalkonservativa under mellankrigstiden och det tidiga Tredje Riket, och en av de Långa Knivarnas Natts offer.
Artikelförfattaren Per Landin gör Jung någorlunda rättvisa som tänkare, och visar hur han ingick i den grupp av tänkare man kan kalla konservativa revolutionärer. Jung var motståndare till det han kallade ”de mindervärdigas tyranni”, till massornas växande inflytande (här påminner hans tänkande om andra radikalkonservativa och antidemokrater, från Nietzsche och Weininger till Evola och Guenon). Hans egen framtidsvision beskrev ett kristet rike, med en andlig-kristen elit. Jungs ideal var ett rike som tog formen av en federal förbundstat av fria riksstäder (alltså ungefär som Evolas eller Nya Högerns begrepp Imperium, samtidigt genomsyrat av gemensamma ideal och med långt gången regional autonomi. Det har också hävdats att Ordenstaten var hans ideal).
De radikalkonservativa delade sin antidemokratiska världsbild med nationalsocialisterna, men Jung kom tidigt att bli motståndare till NSDAP. Hans aristokratiska och kristna världsbild hade svårt att förlika sig med det ofta folkliga masspartiet, dess ledarskikt och tydliga ”Vilja till makt”. En del aristokrater och radikalkonservativa trodde att man kunde utnyttja nationalsocialisterna i kampen mot kommunister, liberaler och utländska makter, men Jung insåg tidigt att partiet hade en egen agenda och inte så lätt skulle låta sig styras av andra.
Efter maktövertagandet blev Jung vicekansler von Papens personliga sekreterare och talskrivare. von Papen var en av de i statsapparaten som inte var nationalsocialister. Som talskrivare undertecknade Jung också sin egen dödsdom genom det kritiska tal som han skrev åt von Papen innan de Långa Knivarnas Natt. Jung skrev bland annat ”undertryckandet av den individuella tankefriheten visar att man inte kan skilja mellan vitalitet och brutalitet… permanent dynamism leder till att inga fasta grunder kan läggas…det är inte genom hotelser mot en hjälplös del av nationen utan bara genom en tillittsfull diskussion med människor som förtroende kan skapas. Historien väntar på oss – men endast om vi visar oss värdiga.”
I sitt ödesdigra tal kom alltså Jung att betona skillnaderna mellan den organiska staten och den totalitära, och eftersom detta sammanföll med en kritisk maktkamp i den tyska staten (där både SA-ledaren Röhm och de konservativa grupperna framstod som allvarliga hot) så kostade det honom livet.
Det är alltså en intressant artikel som Landin skrivit om en radikalkonservativ tänkare, även om den kanske kan vara förvirrande för den som tror att alla antidemokrater är ”nazister”. Men Axess’ liberala tendens är tydlig i den, trots allt. Detta märks inte minst genom att Jung mest tycks användas som ett argument mot nationalsocialismen, och mot samarbete mellan radikalkonservativa och radikala nationalister. Hans kritik mot liberalismen återges inte med ett enda citat, men hans kritik mot nationalsocialismen återges med ett flertal citat. Vad Jung egentligen trodde på, och ville, tonas alltså ner till förmån för en kritik av Tredje Riket som trots allt är ganska välbekant vid det här laget. Som läsare sitter man därför med en viss känsla av besvikelse när man läst färdigt artikeln. Man vill få veta mer om Jungs kritik av massamhället, man vill få veta mer om hans syn på ras, och om Ordenstaten. Men det får man inte.
Men trots detta är det positivt att en artikel om en radikalkonservativ får utrymme i en stor tidning, och lovar kanske en mer intressant politisk arena i vårt land framöver. Det kan avslutningsvis vara värt att påpeka att det idag är mer än 70 år sedan Jung dog för sina ideal. Det innebär att mycket förändrats, och att det inte är genomtänkt att rakt av överta, eller identifiera sig med, vare sig 1934 års radikalkonservatism eller 1934 års nationalsocialism. Samtidigt är det något av en självklarhet att alla ideologier har skamliga och mörka kapitel i sin historia, och behandlingen av Jung, bröderna Strasser och andra tillhör den historiska nationalsocialismens milt sagt problematiska kapitel. Som radikal nationalist kan det därför vara värt att fundera över vilka medel man anser är acceptabla i situationer av politisk konkurrens med folkfränder.
Tråden Conservative Revolution på Skadi Forum med flera texter och länkar om den konservativa revolutionen, och herrar som både Jünger, Evola och van den Bruck.
Jungs ödesdigra Marburgtal har funnits på internet, men jag hittar det inte nu. Tips och länkar vore därför välkomna.
Om skribenten: Joakim Andersen
