Dagens inlägg blir ett filmtips. Det rör sig om en film från avkolonialiseringens era, 1960-talet, då fruktansvärda scener utspelade sig över hela Afrika. Avkolonialiseringen var allt annat än human, men detta är något våra skötare noggrant har sett till att vi inte känner till. Vi har matats med filmer och dokumentärer om våldsamma och hatiska (vita) tyska kommendanter och (vita) amerikanska skinnskallar till leda, men filmer där svarta är förövare och vita offer är av någon outgrundlig anledning inte lika vanliga. Vår teori här på webblogg Oskorei är att detta beror på att svarta är bättre människor än vita, alltså både moraliskt och intellektuellt överlägsna. Det kan nämligen inte vara ett led i en medveten etnomasochistisk hjärntvätt, eller outtalade regler för film och media.
Hur som helst, 1966 kom det en film som visade de mörkare delarna av avkolonialiseringen, där svarta milt sagt inte bara framställdes som oskuldsfulla och martyrlika offer. Detta gjorde den antirasistiska och antikolonialistiska vänstern rasande. Rasande nog att på många håll stoppa filmen. Det rör sig om den italienska Africa Addio.
Africa Addio går att se i sin helhet på videogoogle här: Africa Addio (det finns engelsk text om man trycker på CC nere till höger)
Filmen är ett effektivt motgift om man drabbats av etnomasochism, och ser historien som ett ”Grand Narrative”, en Stor Berättelse där de vita är onda och de svarta är goda, och historiens ”mening” är det glada mångkulturella samhället. För i Africa Addio finns det inga ”goda”, och det är tveksamt om historien har en ”mening”.
Vi får se hur de svarta Mau Maurebellerna i Kenya torterar djur i sina mandomsriter. Vi får se hur de skär av hälsenorna på de vita böndernas kor i mängder, och hur bönderna tvingas avliva dem. Vi följer rättegångar där vita bondefamiljer slaktats eller drivits från sina hem där de bott i generationer. I början av filmen kan man som etnomasochist förmodligen bita ihop och tänka saker i stil med ”ja, men dom svarta var ju så förtryckta” eller ”borgarklassen måste bekämpas med alla medel”, men om man inte faller för frestelsen att stänga av filmen så kommer ens förmåga till medkänsla med de egna gradvis att väckas till liv. Man kommer då sannolikt att bli ganska förbannad på de krafter som hjärntvättade en till att bli etnomasochist till att börja med.
Än värre blir det en bit in i filmen, där det är djurplågeriet som står i centrum. Kolonialisterna hade inrättat nationalparker för att skydda olika vilda djur, men när de dragit sig tillbaka så vidtog en era av massiva massakrer på djuren. Detta är kanske den mest motbjudande delen av filmen. Vi nordeuropéer är sannolikt unika globalt sett för vår medkänsla med djur, och att se ”jakt”-scenerna gör ont inombords.
Därefter fortsätter filmen med att beskriva olika folkmord som ägde rum efter avkolonialiseringen. Vi får följa de svartas folkmord på Zanzibars araber, och på muslimerna i Dar es Salaam. Vi får följa folkmord i Kongo och Rwanda (ja, det ägde rum sådana både på 60- och 90-talen).
Vi får också följa inbördeskrigen i olika afrikanska länder, såsom Kongo och Mozambique, med inslag av både kannibalism och annat. Bland annat får vi en bild av muletistrebellerna som inte är lika positiv som i den gamla vänsterinriktade situationistbibeln The Revolution of Everyday Life… För visst, de hade en plan på att invadera USA, men de hade också en otäck ovana att skära ut levern på alla i sin väg och äta upp den.
Det är svårt att bilda sig en verkligt klar uppfattning om vad Africa Addio egentligen har för budskap. I någon mån var väl huvudsaken också snarare att göra en chockerande dokumentär än att komma med ett entydligt budskap (det är trots allt männen bakom Mondo-filmerna, som gjort Addio). Men det framgår tydligt att de menar att Europa övergav Afrika innan det var redo för det. De menar också att det fanns (finns?) en afrikansk rasism mot vita, som tog sig omänskliga uttryck bland annat i det England i miniatyr som man byggt upp i det kenyanska höglandet (och som idag tar sig omänskliga uttryck i Sydafrika?). De ger en inte odelat negativ bild av det koloniala systemet, med sina djurparker och sina försök att hålla olika stammar åtskilda. Förmodligen menar de att de afrikanska samhällena alltid varit indelade i stammar, och att den vita stammen var bättre på att styra än vad de svarta blev. För den vita stammen ersattes ju av nya stammar som härskare efter avkolonialiseringen, och svaga stammar var lika dominerade som innan.
Vidare menar filmmakarna att det bygger på rasistiskt tänkande att säga att boer eller kenyanska engelsmän, som bott där i tre generationer, hade mindre rätt till landet än svarta, enbart på grund av sin hudfärg (i många fall var det obebyggda områden som boerna bosatte sig i, för att ta ett exempel). Det är ett tydligt tecken på etnomasochism när samma människor hävdar att vita inte har rätt till Afrika, men samtidigt menar att icke-vita har rätt till Sverige. Addio målar upp en bild av en kontinent där de vita är på reträtt. Idag kan man med rätta säga att de är på reträtt även i sitt eget urhem, vilket gör att filmen känns väldigt aktuell och djupt sorglig. Efter att ha sett den vill man i varje fall inte att vårt folk ska hamna i samma situation som jordbrukarna i det kenyanska höglandet.
Det är alltså generellt en sevärd film, som väcker många frågor och visar en del av verkligheten som vänstern inte vill att vi ska se. Men det kan vara värt att påpeka att det också är en film från 1966, så den är väldigt lång (över 2 timmar) och ibland väldigt långsam i sitt berättande. Man kan också fråga sig om dess budskap inte är att de svarta borde bli som västerlänningar, och i så fall så bygger den ju trots allt på samma universalistiska kulturimperialism som vänstern. Någon historisk bakgrund får vi inte heller (vilket innebär att kopplingarna mellan kapitalismen och kolonialismen inte utforskas det minsta).
Hur som helst: 1966 kunde vänstern stoppa Africa Addio på många håll. Idag är den tillgänglig för alla som vill se den genom internet.
Om skribenten: Joakim Andersen
