Europas folk, både i urhemmet och på de nya kontinenterna, har kommit att se på sig själva med skepsis, misstänksamhet och skam. Denna grundläggande känsla av värdelöshet och historisk skuld har lett till att de stillatigande accepterar att deras länder gradvis tas över av andra folk, att deras svagaste medlemmar utsätts för diverse övergrepp, och att de själva framställs på ett negativt sätt i media. Det yttrar sig också genom att väldigt många européer tycks vara ”förprogrammerade” att säga något negativt om det egna folket så snart de ska uttala sig om det (Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt är bara två exempel). Listan kan göras lång på vad det lett till, men de flesta av oss är redan väldigt väl medvetna om det. Därför kan det vara av större intresse att försöka sig på en beskrivning och en analys av denna negativa syn på det egna folket som idag är så utbredd i Europa. Dagens inlägg gör inte anspråk på någon som helst vetenskaplighet, utan är bara avsett att inleda en mer teoretisk diskussion om vad denna negativa syn egentligen är för något. Den negativa grundsynen på de egna (vita) folken har av den franske tänkaren Guillaume Faye kallats etnomasochism, och det är också namnet som kommer att användas här. Eftersom etnomasochismen sällan är något människor är fullt medvetna om, utan snarare ett känsloläge, så kan det vara svårt att definiera den, men följande text är i varje fall ett försök att identifiera några återkommande teman. Det är en hel världsbild som ska beskrivas och kartläggas, vilket alltid är svårt. Texten kommer garanterat att missa viktiga sidor av saken och viktiga sammanhang, så tips och konstruktiv kritik är välkommet.
Historiesyn
Etnomasochismen utgår från att det finns urskiljbara etniska och rasliga grupper av människor, som är historiens huvudaktörer. En vanlig indelning är att dessa grupper är Vita och Färgade (alltså alla som inte är Vita, och dit räknar etnomasochisten även araber, turkar, judar och liknande). Etnomasochismen kan alltså definieras som en variant av rasistiskt tänkande, men en avvikande sådan. Det är alltså inte en individualistisk världssyn.
Etnomasochismen utgår också från en föreställning om kollektiv skuld. Det är svårt att avgöra om denna kollektiva skuld är en primär eller sekundär del av etnomasochismen, eftersom dess företrädare ofta blir upprörda när tanken om kollektiv skuld tillämpas på Färgade. Kollektiv skuld tillämpas alltså först och främst på Vita.
Etnomasochismens beskrivning av historien är vad som av de postmoderna kallas en Stor Berättelse, alltså en berättelse med en handling och en mening. Handlingen i historien tolkas av etnomasochisten som att de Vita begått ett antal omänskliga övergrepp på de Färgade. Detta bygger på ett mycket selektivt urval av historiska händelser. Man väljer konsekvent ut övergrepp med Vita förövare och Färgade offer, medan Färgade förövare och Vita offer konsekvent ignoreras. Detta innebär att bland annat Förintelsen av judar, Korstågen mot muslimer, den europeiska Kolonialismen, det nordamerikanska Slaveriet och den nutida Diskrimineringen och Nazismen har en så central plats i vår gemensamma mytvärld idag. Det innebär däremot att den muslimska invasionen av Europa och Indien under många hundra år, judars roll i slavhandeln, den urgamla slavhandeln i Afrika och afrikaners roll i både kolonialism och slavhandel, ses som ointressanta och att det inte görs några filmer om dessa fenomen. Tvärtom ser etnomasochisten det som suspekt om någon väljer att ta upp dessa fenomen. För varför väljer denne någon att göra det, vilken dold agenda finns?
Samtidigt innehåller etnomasochismen en dold rasism, eftersom det är de Vita som ses som historiens subjekt, som de enda som verkligen handlat i historien. Andra raser har mest blivit passivt utsatta för olika saker.
Etnomasochismen har ett etniskt och rasligt perspektiv. Det innebär att klassperspektiv blir ointressanta. De Vita ses som kollektivt ansvariga för slavhandeln, inte slavhandlare och kapitalister. Offren beskrivs också i första hand som Färgade, och de många Vita slavarna ses som oviktiga och ointressanta. Det innebär också att den Vita arbetarklassen blir något av en anomali, ett märkligt undantag, i den etnomasochistiska världsbilden. För om Vita är så priviligierade, hur kan det då komma sig att det finns underpriviligierade Vita? Etnomasochisten löser denna fråga på olika vis, antingen med teorier om ”white privilege” och strukturell rasism, eller med underförstått förakt för Vita arbetare, som beskrivs som, trots allt, priviligierade, rasistiska och/eller genetiskt underlägsna. Detta innebär att egentligen är etnomasochismen oförenlig med en klassisk vänstersyn på historien, ändå är det i vänstern den har de flesta av sina anhängare.
Etnomasochismen anser också att historien har ett Mål. Detta mål är det mångkulturella samhället. Det finns etnomasochister som går längre, och ser den egna rasens utplåning som målet, men dessa tycks vara en minoritet.
Människosyn
Etnomasochismens människosyn är rasistisk, kollektiv och hierarkisk, eftersom den bygger på tron på kollektiv skuld. Det centrala begreppet i etnomasochismen är Skuld. Skuld är den hårdvaluta som etnomaschismen rör sig kring, och kärnan i relationen mellan Vita och Färgade. Men samtidigt är det tveksamt om detta är hela sanningen, eftersom vi redan sett att etnomasochisten blundar för skulder från Färgade till Vita. Kanske är skuldtänkandet därför en efterrrationalisering, och det ursprungliga är en negativ syn på Vita?
Etnomasochismen menar att de Vita är underlägsna på grund av sina handlingar. Detta yttrar sig också i synen på Vitas kollektiva självmedvetande (nationalism). Sådan nationalism ses med stor misstänksamhet, eftersom bilden av Vita är negativ. Vit nationalism, eller kollektivt självmedvetande och identitet i någon annan form än den kollektiva skammen, ses därför som oacceptablet. Synen på de Vita är så negativ att Vit identitet ses som ett försteg till folkmord. Så snart den Vita slutar att skämmas, så börjar han att mörda, våldta och förslava. Därför ses Vit identitet som något farligt, som något de Vita inte har rätt till med tanke på vad de gjort, och som något som måste förhindras. Vit nationalism är därför föbjuden och definitionsmässigt ond, medan Färgad nationalism accepteras. Detta är kanske det tydligaste exemplet på etnomasochismens dubbla moraliska regler.
Etnomasochismen står i ett problematiskt förhållande till rasnihilismen (tron att det inte finns några människoraser, eller att dessa saknar värde). I normalfallet dominerar etnomasochismen, genom att det kan hävas att det inte finns några ”svenskar”, men samma förnekanden drabbar inte somalier eller kineser. Rasnihilismen framstår alltså som ett vapen som kan riktas mot Vita grupper vid behov, men samtidigt som något som man kanske som etnomasochist egentligen inte tror på själv.
Etnomasochismens tro på kollektiv skuld innebär också att etnomasochisten inte bara kan leva med att Vita drabbas av Färgade övergrepp idag, utan det är snarast något förväntat och positivt. Normalt menar etnomasochisten att de Vitas Skuld ska betalas genom statliga program, genom massinvandring, kvotering, bistånd, och liknande, men individuella övergrepp ses som acceptabelt. Viktigast är i varje fall att dessa övergrepp inte blir kända av en större allmänhet, eftersom det då kan leda till bakslag för den etnomasochistiska planeringen. Många etnomasochister tycks i varje fall känna tillfredsställelse, både moralisk och känslomässig, när Vita missgynnas på olika vis. I extremfallen även när de skadas. Detta eftersom det ses som något rättvist, som en betalning av Skulden.
Quo bono?
Samtidigt som etnomasochismen tycks proklamera Vit underlägsenhet, finns det ett inslag av Färgad underlägsenhet i dess historiebeskrivning. Dels eftersom de Färgade uppenbarligen inte lyckades försvara sig mot Vita övergrepp, men också eftersom det fortfarande anses vara så. Färgade anses nämligen vara i behov av skydd och ledning av utvalda Vita grupper för att den historiska Skulden ska kunna betalas. Detta är en elitistisk sida av etnomasochismen som sällan genomskådas, och som kan förklaras endast utifrån en maktanalys. De Vita kan alltså indelas i en invigd grupp, som förstått och tagit till sig etnomasochismen, och en icke-invigd grupp.
Dessa utvalda Vita grupper betraktas nämligen som invigda i etnomasochismens mysterier och gnosis, och har därför en historisk uppgift. En möjlig tolkning blir därför att etnomasochismen för dem är ett sätt att förhindra Vita från att protestera mot den politik de vill föra, samtidigt som de kan ge symboliska gåvor till Färgade grupper som i gengäld blir lojala mot dem. Etnomasochistiska uttalanden blir då ett sätt att styra över Färgade befolkningar, ett sätt att hålla dem lugna. I så fall är även etnomasochismen ett uttryck för Vilja till Makt, från denna lilla grupps sida. Men situationen är komplex.
Fortsatt läsning och andra perspektiv
Det bestående intrycket efter försöket att kartlägga etnomasochismen blir alltså att det är mycket svårt. Rasnihilismen, skuldtänkandet, rasismen, allt verkar mer vara vapen riktade mot de vita, än något genomtänkt. Så snart de kan riktas mot de färgade istället, så läggs de nämligen åt sidan. Grunden i etnomasochismen är alltså en negativ syn på vita, allt annat är sekundärt, ursäkter för att kunna försvara den negativa självsynen. Det är en känsla, inte en genomtänkt och konsekvent världsbild. Men hur har den då uppstått? Hur uppstod den patologiska, sjukliga, situation där européerna började hata sig själva? Det finns några givna tänkare man kan ha nytta av, men man får själv ta ställning till vad man väljer att ta till sig av det de skriver.
Vill man förstå etnomasochismen bör man först och främst läsa Nietzsche, och då inte minst den Nietzschetolkning som Deleuze gjort. Begreppen ”det dåliga samvetet”, ”den judiske prästen” och ”den kristne prästen” kommer att berika ens syn på etnomasochisterna. En artikel om Deleuzes Nietzsche finns här, och tar även upp just ”antirasismen” ur ett nietzscheanskt perspektiv: Deleuzes Nietzsche
En artikel som försökte att tillämpa Deleuzes Nietzschetolkning på etnomasochism, Nya Klassen, och ”antirasister”: Nya Klassen och Viljan till makt
Professor Kevin MacDonald har också studerat liknande områden, nämligen hur grupper av främst judisk börd underminerade de västerländska samhällenas moral, sammanhållning och traditioner. Han utforskar detta på djupet i Kritikkulturen. Även här blir det alltså en fråga om Vilja till Makt som ligger bakom etnomasochismen (även om MacDonald inte använder det ordet, och även om det bör understrykas att han ser det som ett verk av judiska minoriteter, inte ”judarna” som grupp). En artikel om MacDonalds perspektiv, med en länk till en MacDonaldsresurs på slutet: Memetisk krigföring
Det tycks i varje fall som om etnomasochismen är intimt knuten till den nya, vänsterinriktade härskande klass som tog över både den akademiska världen, media, och många myndigheter efter 1968. Ett par herrar som studerat dem noga är Christopher Lasch och professor Gottfried. Några gamla inlägg om dessa herrar:
Christopher Lasch och familjens kris
Occidental Quarterly och den Nya Klassen
Paul Gottfried och marxismens märkliga död
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Om man utgår från en traditionalistisk raslära, exempelvis den som Frithjof Schuon utvecklar i Races and Castes, så finner man också att den vita rasen är mest sårbar för etnomasochistiska ideologier. Anledningen till detta är att det är den ras som tänker mest ”externaliserat”, alltså som tänker objektivt och opartiskt.
Det finns säkert också psykologiska teorier som kan vara användbara för att förstå etnomasochismen bättre. Anarkisten Hakim Beys gamla artikel om hur mångkulturalismen är ett redskap för att hålla befolkningar lugna och underordnade kan säkert också användas som utgångspunkt i en maktanalys av de verkliga intressena bakom denna märkliga masspsykos. Skillnaderna mellan vår ståndpunkt och Beys är stora, men artikeln kan ändå tjäna som en utgångspunkt.
Eftersom etnomasochismen blir en naturlig och omedveten del av våra samtidas världsbild genom media och utbildning, så borde också en mediaanalys kunna ge mycket när man vill förklara den. Det finns en hel del likheter mellan etnomasochismen och den moderna, mer primitiva, varianten av feminismen som också den kretsar kring självhat och Skuld. En jämförelse skulle därför antagligen kunna vara givande. Även likheterna med det heterosexuella självhatet och talet om ”homofobi” och ”heterosexism” skulle förmodligen kunna vara givande, även om detta är den mindre framträdande av självhatets och skuldtänkandets ideologier i det moderna Västerlandet.
Om skribenten: Joakim Andersen
