Utifrån ett metapolitiskt perspektiv var Sverigedemokraternas goda valresultat något kluvet. Å ena sidan är partiet inte längre särskilt nationalistiskt i någon egentlig mening, och riskerar därför att fylla samma funktion som Folkpartiet (det vill säga att en massa människor som är kritiska mot det ”mångkulturella samhället” slösar bort sina röster på ett parti som aldrig för den politik deras väljare önskade). Å andra sidan öppnade det för möjligheten att det blir något mer acceptabelt och mindre tabu att ha åsikter om massinvandring som avviker från Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts.

I dagarna har vi sett två tecken på det senare. Dels hade man planerat att hålla en demonstration i Karlskrona med högstadieelever mot förintelsen, där man även skulle passa på att demonstrera mot Sverigedemokraternas valresultat i kommunen. För en utomstående är det milt sagt fascinerande att rektorer kan använda sina elever på det sättet, och det blir inte mindre fascinerande av den ansvariga rektorns historiesyn:

– Det är inte så stor skillnad mellan sverigedemokraterna och nazismen, åtminstone i nazismens inledningsskede. Sverigedemokraterna är främlingsfientliga, det är inget snack.

Att skolan redan politiserats på ett sätt som skulle väckt stora rubriker om det skett i utlandet, är dock inget nytt. Våra elever får förvisso inte lära sig att vara patrioter, som man får i Japan, utan de får istället grundliga genomgångar i europeiskt självhat och skuldkomplex, vilket kanske gör det hela mer acceptabelt. Men det intressanta med Karlskronaaffären är att rektorerna tvingades att backa, och att det ”nazistiska” partiet Sverigedemokraterna tilläts att kommentera det inträffade.

Skolmanifestation mot Sverigedemokraterna

Men det är inte bara skolan som politiserats i Sverige. Det är också TV. Förmodligen utgör det politiskt korrekta blockets grepp om dessa två institutioner, utbildning och media, deras starkaste kort och det som möjliggör för dem att fortsätta med sin politik av hjärntvätt. Men även politiseringen av media ifrågasätts nu. Det är den avhoppade SVT-profilen Lars Adaktusson som i en debattartikel i DN skriver att Sveriges Television har trovärdighetsproblem. Detta är en hård anklagelse mot det SVT som tidigare gjorde narr av den ”styrda” televisionen i Berlusconis Italien, och framställde sig själva som ”fri” television.

Adaktusson tar upp händelserna 2002, då man bjöd in sverigedemokraten Sten Andersson för att debattera med folkpartisten Leijonborg. Detta gjorde tydligen statsministern så oroad att man ringde direkt till Adaktusson:

Det ringde på telefonen under förberedelserna för söndagskvällens direktsändning av ”Agenda”. Den dåvarande statsministerns närmaste man, Jan Larsson, hörde av sig för att meddela att regeringen var oroad över innehållet i det program som jag och mina kolleger arbetade med.

Göran Persson och hans medarbetare ansåg att ”Agenda” genom att arrangera TV-debatten bidrog till att ”legitimera främlingsfientligheten”. Som ansvarig utgivare uppmanades jag av Jan Larsson att tänka igenom konsekvenserna av det upplägg som vi planerade och offentligt hade annonserat.

Sådan politisk styrning av ”fri” television är onekligen något vi kanske mest väntat oss att se i den onde Berlusconis Italien, men tydligen var verkligheten mer komplex än ett genomsnittligt SVT-inslag. Hur som helst är det talande att Adaktusson väntat länge med att avslöja detta, och att han väntat till efter att det framgått att en betydande opinion, 3% av folket, är så less på den förda politiken att de kan tänka sig att rösta på SD.

Sveriges Television har trovärdighetsproblem

Dessa båda händelser antyder alltså att den massneuros som länge rått i Sverige vad gäller (svensk) nationalism kan vara på väg att sakta, sakta avta. Ännu ett tecken på detta är den självinsikt med vilken Svenska Dagbladet beskriver hur de lurades att skriva en snyftartikel om en invandrarfamilj som höll på att förlora livet som följd av onda svenska sociala myndigheter:

Historien med sexbarnsfamiljen som levde i en jordhåla i Gävle hade allt som medierna vill ha: dramatik samt en strid mellan en invandrarfamilj och sociala myndigheter. Det enda felet var att historien inte var sann.

Historien om familjen i jordkällaren var bluff

Det finns alltså skäl för optimism, för sakta men säkert så går utvecklingen åt rätt håll när det gäller media och allmän opinion. Om man ska klaga på något så är det att det går på tok för långsamt, och där är medveten politisk handling den enda lösningen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.