I dagarna har en synnerligen politiserad ”journalist” skrivit en osaklig debattartikel om Metapedia och Nationell Media i Göteborgs-Posten, och haft ett radioprogram om det även i Sveriges Radio.

Debattartikeln är fylld av fel, fel som vem som helst lätt kan upptäcka.

1. Andersson skriver för det första att man i en video från Nationell Media lätt kan se hur ultrahögern ser på funktionshindrade. Andersson uttrycker sig på följande vis: ”I Nationell medias förvanskade TV4-inslag ges också en bild av hur ultrahögern ser på handikappade.”

Här inser vi snabbt för det första att Andersson borde ha skrivit ”hur delar av ultrahögern ser på handikappade”. Många högerradikala tänkare och debattörer har en syn på funktionshindrade som en del av folkgemenskapen som har samma rätt till respekt och liv som alla andra. Jag har själv skrivit om detta i artikeln Funktionshinder och folkgemenskap, där också den svenska ”fascismens grand old man” Per Engdahls syn på saken beskrivs.

För det andra borde Andersson ha gett oss sammanhanget, ”kontexten” som det med fint språk heter, i vilket Nationell Media ”förlöjligar” en CP-skadad ungdom. I Sverige har det under de senaste åren blivit kutym att beskriva (svenska) nationalister som ”feta”, ”fula”, ”efterblivna” och ”bönder”. När Nationell Media gör sig lustiga över en politisk motståndare (för den funktionshindrade gästen ifråga råkar vara inbjuden för att försvara det våldsamma angreppet mot SD förra året), bör det kanske ses som något liknande, snarare än ett generellt fördömande av funktionshindrade. Denna tolkning styrks också av Nationell Medias egna pressmeddelande.

2. För det andra skriver Andersson att Nationell Media och Metapedia är ”systersidor”. Även detta är ett faktafel, och man undrar hur Andersson kommit till den slutsatsen. Nationell Media och Metapedia är inte ”syskon”. Jag som person, som varit aktiv på Metapedia, kan tycka att Nationell Media fyller en viktig funktion, men det är en annan sak.

3. För det tredje skriver Andersson att Metapedia är en dödslista, med ”måltavlor”. Han uttrycker sig på följande vis: ”På systersajten Metapedia listas fler måltavlor upp: Antirasister, judar och journalister som granskar ultrahögern. En av de registrerade är jag själv, klassad som antirasist och medarbetare på Sveriges Radio.” Det borde vara uppenbart även för ett litet barn att detta inte är sant. På dödslistor brukar man hänga ut människor med adress och liknande, och man brukar inte ha långa artiklar om sina egna (det går nämligen ett flertal artiklar om nationalister på varje artikel om ”antirasister” som Andersson).

Metapedia är nämligen ett interaktivt uppslagsverk, precis som det mer kända Wikipedia. Wikipedia har också artiklar om nationalister (vem som helst som vill kan själv undersöka saken), frågan är om det ska ses som en dödslista för det?

Tanken bakom Metapedias artiklar om sådana ”journalister” som Andersson är nämligen inte att de ska drabbas av våld eller hot. Däremot fyller det en uppenbar funktion att information om dessa individers beteende finns samlat på internet, lätt åtkomligt. Exempelvis hade det varit praktiskt om Anderssons debattartikel i GP fanns nämnd där, liksom våra svar på den. I framtiden skulle då potentiella intervjuoffer och arbetsgivare kunna kolla upp wikiartikeln ifråga och säga till Andersson ”tyvärr, vi är inte intresserade av att ha med dig att göra. Vi har läst om dig på internet, och du är inte en riktig journalist”. Detsamma gäller människor som konfronteras med hans artiklar i debatter och liknande. Sådana informationsresurser är redan vanliga i Sverige, man kan nämna tidskriften Expo i sammanhanget. Såvitt känt ser inte Andersson Expo som en dödslista.

Det finns alltså ett flertal faktafel i Anderssons debattartikel. Samtidigt är det fel som man som journalist borde ha upptäckt ganska snabbt under sin research. Vi tvingas alltså dra slutsatsen att Andersson antingen inte gjort någon research, eller att han medvetet förvrängt sitt material. Andersson skriver om Nationell Media att dessa ”förvrängt” en TV4-sändning. Medvetna förvrängningar tycks dock vara ett område där Andersson själv inte är en främling.

Journalistik som metapolitik – hur extremvänstern fick in en fot i riksmedia
Även om Andersson själv inte är lika framgångsrik som de flesta andra inom sitt område, så är hans artikel om Nationell Media och Metapedia på sitt sätt typisk.

Det är nämligen så att just ”granskningar” av svensk nationalism är ett specialområde inom media i vårt land. Där kan, snart sagt, vem som helst komma med vilka avslöjanden som helst, utan att offren får komma till tals. Detta har skapat en nisch som till stor del fyllts med gamla vänsterextremister. De kan därigenom få tillgång till etablerade media, en tillgång som annars varit svår för dem att få. Som exempel kan nämnas att Expo kan få in artiklar i riksmedia som ”nyheter” angående individuella sverigedemokraters handlingar många år tillbaka i tiden, medan samma riksmedia låter bli att ta in nyheter om individuella Expogrundares och -medarbetares beteende betydligt mer nyligen.

Detta är djupt problematiskt för den svenska demokratin, eftersom det skapar en situation där gamla kommunister kan sitta och bestämma hur svensk nationalism ska beskrivas. Normala regler inom media om rätten till genmäle gäller då ofta inte heller.

Det är också problematiskt ur ett metapolitiskt perspektiv, alltså för oss. En rörelse som enbart beskrivs i media av sina fiender har svårare att nå ut med sitt budskap. Det vore därför av stort värde om vi kunde få ut till folket, och till media, vilka krafter det är som de gjort till ”experter” på oss.

Vad bör göras?
Och det är här just Du kommer in, kära läsare (oavsett om du sedan är en liberal som är orolig över det svenska debattklimatets förfall, en socialist som vill se ”fair play”, eller en nationalist som vill ha mer äkta mediautrymme för oss). Det är viktigt att vi bankar in i det allmänna medvetandet på svenska folket att ”journalister” som Andersson har en väldigt märklig inställning till journalistik. Normalt brukar man som journalist se sin uppgift som att ge en heltäckande och sanningsenlig bild av det man skriver om. En politiserad journalist däremot ser det som sin uppgift att ”bekämpa” det han/hon skriver om, och ett givet medel är då att utelämna stora delar av sanningen. Det är viktigt att vårt folk blir medvetet om detta, och vi får aldrig tröttna när det gäller att informera dem. Vårt mål är att i framtiden så kommer människor i gemen att läsa Anderssons debattartiklar och stöna högt. ”Herregud, tröttnar dessa småpåvar aldrig?”, är redan reaktionen hos många svenskar inför sådana artiklar, men vårt mål måste vara att det blir den allmänna reaktionen.

Journalister som medvetet bekämpar de etniska svenskarna, och som använder fula metoder ska alltså ses med förakt i framtiden. Att åsiktsregistrera oliktänkande är ett föraktansvärt värv, och om man betalas av staten för det så är det ett än lägre beteende. Detta ska vara ryggmärgsreaktionen hos vårt folk varje gång makthavarna prackar på dem artiklar från Expo eller Andersson. Hur når vi då detta mål? Dels i privata diskussioner och samtal med vänner och bekanta, dels genom att vara aktiva på internet (det finns mängder av diskussionsforum, nättidningar med kommentarsfunktioner, och liknande man kan använda). Man kan också maila eller ringa tidningar som publicerar artiklar av anti-svenska krafter med ett flexibelt förhållande till sanningen, och fråga dem varför de publicerar sådan dynga.

Viktigt i det här sammanhanget är också samarbete över de politiska gränserna. Det är av stort värde för alla som vill se en friare debatt i vårt land att åsiktspoliserna avslöjas och granskas, detta gäller både allmänborgerliga väljare som tycker att 68-orna styr media, som medvetna nationalister. Därför bör initiativ i den här frågan få stöd och spridning från alla, aovsett vem som står bakom dem (”guilt by association” är förövrigt en av våra fienders fulaste och mest effektiva verktyg, men det är en annan fråga).

Eftersom etablerade media inte sköter sitt uppdrag, så är det oppositionella grupper som samlat information om de anti-demokratiska krafter vi bör medvetandegöra vårt folk om:

Info14: Ondskans näste – härifrån sprids lögnen

SD-Kurirens Expo-arkiv

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.