I Aftonbladet kunde man nyligen läsa om hur kvinnor som fått missfall ofta bemöts av nonchalans och oförståelse från vårdens sida. Delvis beror detta på bristande resurser, vårdpersonalen har helt enkelt inte den tid att lägga på varje person som de egentligen skulle vilja ha. Men det beror också på värderingarna i vårt samhälle.

I ett samhälle där abort ses som något naturligt och oproblematiskt, är det nämligen logiskt att man inte samtidigt kan förstå att ett missfall kan sörjas lika mycket som förlusten av en nära anhörig. Ett samhälle måste nämligen välja. Antingen är ett foster en liten människa, som kan sörjas, eller så är det bara en klump kött, som kan behandlas lite hur som helst. Detta för oss över till abortfrågan, enligt mig en av det svenska samhällets största skamfläckar.

Det finns tre sidor av abortfrågan. För det första är det väldigt godtyckligt att någon som har både fingrar, ögon, förmågan att känna smärta och skräck, och så vidare, inte ses som en människa bara för att den inte kommit ut ur livmodern, eller inte passerat ett visst antal dagar i ”ålder”. Någon form av godtycke kommer alltid att finnas, ett tvåcelligt embryo kan inte ses som en människa exempelvis. Detta antyds också av att i traditionella civilisationer så ansåg man ibland att fostret först fick en själ efter en viss tidsperiod (vilket kan ses som ett sätt att uttrycka att nu var det en människa, på det språk som då användes). Men ser man foton på aborterade foster i vårt samhälle, så inser man snabbt att vi sätter den gränsen väldigt sent.

För det andra är vi ett döende folk. Att då tiotusentals fullt livsdugliga foster varje år dödas är mycket märkligt. Det är alltså ett demografiskt vansinne. Det är i sammanhanget en ringa tröst att de människor som är de största abortnihilisterna (radikalfeministerna), samtidigt är de som får minst barn och därför kommer att försvinna så småningom.

För det tredje ingår synen på abort naturligt i ett samhälle där man inte vill ta konsekvenserna av sina handlingar. Normalt är det inte något man bara ”blir”, utan det krävs aktiva val för att ett par ska få en graviditet på halsen. Det finns alltså en skillnad mellan att ”råka” halka när det är halt ute, och att ”råka” bli gravid. Detta gäller lika mycket den manliga inblandade, som därför bör tvingas till ett stort ansvar för eventuella barn (främst ekonomiskt). ”Det är kvinnans kropp” framstår mest som en dålig ursäkt, ett foster kan svårligen ses som en del av den kvinna som det råkar befinna sig inuti (vi behandlar sällan siamesiska tvillingar som en enda person, så varför vi ska se på ett utvecklat foster som en del av en annan person framstår som ganska godtyckligt). I så fall borde det ju dessutom vara ”kvinnans kropp” ända fram till förlossningen.

Abort är, ihop med behandlingen av djuren i köttindustrin och offren för grova brott, ett av de områden som media låter bli att mer ingående rapportera om. Makthavarna vet att om vi började matas med bilder på sent aborterade foster, djuren som vi äter, eller beskrivningar av gruppvåldtäkter, så skulle det leda till debatter om både abort, djurskydd, och invandringspolitik och dödsstraff. De största skändligheterna i det svenska samhället är därför också de skändligheter som hålls dolda från vår åsyn.

Detta innebär dock också att man inte kan betrakta en kvinna som gjort abort som en ”mördare”. Synen på abort som en självklarhet är nämligen en så stark del av vårt samhälle att det normalt är svårt att handla annorlunda. Det är därför heller inte realistiskt att över en natt totalförbjuda abort, utan det kommer att krävas en lång period av diskussioner och gradvisa lagförändringar. Men det är en kulturkamp som måste föras. Abortnihilisterna kommer i den kulturkampen sällan att använda sig av argument, utan av sin kontroll över media. De kommer att rapa upp ”Aborträtten är en central del i den kamp för kvinnors rätt till sina egna kroppar som förs över hela världen” som ett mantra, och de kommer att misstänkliggöra alla som har en annan syn på vems kropp det egentligen handlar om. Men det bör inte förvåna någon, för ofta är abortnihilisterna samma personer som verkar för vårt folks undergång, med samma fula metoder.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.