”If you stare into the Abyss long enough the Abyss stares back at you”, är ett av Friedrich Nietzsches mest kända citat. Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig. Det kan bland annat tolkas som att man kan bli som sina fiender, eller dem man har för mycket att göra med. Det är därför ett citat som passar väl för att beskriva filmen Lord of War.
Lord of War bygger enligt egen uppgift på verkliga händelser, och följer en ukrainsk-amerikansk vapenhandlares karriär. I början är han en fattig småhandlare, som säljer vapen till kriminella, men gradvis utökar han sin verksamhet till att sälja till länder och revolutionärer i krig. Efter att Sovjetunionen fallit samman, och dess vapenlager öppnats av korrupta militärer, blir han verkligt framgångsrik. Så långt är filmen en ganska klassisk framgångssaga i stil med Gudfadern eller New Jack City, vilket också förmedlas genom soundtracket. Huvudpersonen säljer vapen, kommer med kvicka och cyniska repliker, konkurrerar med andra vapenhandlare, skaffar sig ett lyxliv och en lyxfru, och så vidare. Samtidigt får man en inblick i hur vapenhandeln fungerar. Men det är i den andra delen av filmen som den blir riktigt intressant.
Lord of War och Mörkrets hjärta
Lord of War ingår nämligen i en kategori av modern litteratur och kultur, där en företrädare för det ”civiliserade” Väst hamnar i en ”barbarisk” världsdel, och visar sig ha barbariska egenskaper. Det kanske mest kända verket i denna genre är Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som utspelar sig i Afrika under den brutalare fasen av kolonialismen. Conrads bok kom senare att ligga till grund för filmen Apocalypse Now, där det istället utspelar sig i Vietnamkriget. I båda verken följer man en vit man, som i kontakten med en ”barbarisk”, icke-vit befolkning förvandlats till något värre än de infödda barbarerna, närmast något demoniskt.
Liknande verk är Djävulen är vit av Bruce Chatwin, där man följer en slavhandlares klassresa och ”entreprenad” i Afrika under 1800-talet, och Joseph Conrad har också skrivit om samma tema i den asiatiska övärlden.
Några återkommande teman i denna undergenre, är den vita huvudpersonens fattiga ursprungsförhållanden och klassresa, och hur resan in i ”mörkrets hjärta” är både psykologisk och geografisk/kulturell/raslig. Yuri Orlov, huvudpersonen i Lord of War, börjar sin bana som fattig ukrainsk immigrant i USA, och till en början går allt honom väl i händer. Början av filmen utspelar sig också främst i ”nordliga” länder, med enbart glimtar av ”sydländskt barbari”. Men det är när handlingen förflyttas till Afrika, som Orlovs förfall inleds på allvar. Han kan nu inte längre dra linjen mellan den respektabla affärsverksamheten och den blodiga verkligheten. När det kommer till kritan har han nämligen inte det som krävs för att ta konsekvenserna av de val han gjort under sitt liv. Skildringarna av Monrovia, Liberia och Sierra Leone under de blodiga inbördeskrigen, och krigsherren ”Andre Baptiste Sr.” och dennes livsfarliga familj, är mycket välgjorda, och skapar en miljö som milt sagt kan beskrivas som ”mörkrets hjärta”. Barnsoldater, kannibalism, AIDS hos 25% av befolkningen, stympade barn, människor i guldkedjor på gator där andra svälter, kokain som snortas ihop med krut av barnsoldaterna innan ”strid”, asätande fåglar som hugger in på döda människor inne i stadskärnan, filmskaparna har inte sparat på effekterna och det är dessutom inte ens överdrifter. Orlovs påtända kringvacklande i den liberianska natten är en verkligt välgjord, drömlik scen.
För att en film eller bok i Mörkrets hjärta-genren ska fungera, så måste den barbariska världsdelen (i det här fallet Afrika) framställas som verkligt främmande och mörk, och det är märkligt att inte anklagelser om ”rasism” riktats mot Lord of War för dess bild av Afrika och afrikanerna. Förmodligen beror detta på det försiktigt anti-amerikanska temat i filmen, som blir något av ett alibi.
Lord of War är som helhet en bra film. Skådespelarinsatserna är trovärdiga och Nicholas Cage är i riktigt god form (även om man inte bryr sig nämnvärt om huvudpersonernas öden), man får en givande inblick i vapenhandelns värld, och hur det egentligen är mycket lönsam ”business as usual” som sliter afrikanska samhällen i stycken, alltså klassiskt samspel mellan kapitalister och makthavare. Man kan kanske tycka att man som svensk traditionalist eller nationalist inte behöver bry sig om vad som sker i afrikanska avkrokar, men den globala kapitalismen och ”nya världsordningen” slår sönder samhällen och kulturer över hela världen, så det är samma fiende här som där. Bilderna från ett Afrika som förvandlats till helvetets förgård kan då hos en del föda hatet mot den nya världsordningen ytterligare, ett hat som redan borde vara glödande med tanke på vad världsordningen gett Europa i form av identitetskris, massinvandring och själslig, ekologisk och kulturell död.
Lord of War får fyra indo-europeiska trollkarlshattar. Den ger en inblick i ett Afrika man sällan ser, och även de större strukturer som delvis ligger bakom kontinentens kris (det är alltså inte antingen afrikanernas barbari eller kapitalismen som ligger bakom, utan det kan mycket väl vara kombinationen som gör situationen så extrem). Det är också en riktigt bra film.
Om skribenten: Joakim Andersen
