Ett folk som inte får några barn går under, dör och försvinner från historiens arena. Det är egentligen så självklart att man skäms över att påpeka det, men i vår tid har det ofta nonchalerats, särskilt när politikerna har fattat olika beslut. Men ett folk som inte får några barn får också en besvärlig ålderdom, med låga pensioner, och det är väl därför det nu har uppstått en försiktig debatt om befolkningsfrågan kan man misstänka.
Först skrev barnmorskan och professorn Tanja Tydén att dålig information om fertilitet gör att många svenskor skjuter på barnafödandet tills det är för sent. Många vet helt enkelt inte hur den biologiska klockan fungerar, och detta ihop med den ekonomiska situationen gör att de väntar med att bilda familj tills de blir ofrivilligt barnlösa. Professor Tydén föreslog ändringar i föräldrapenningen, och bättre information, som medel för att lösa detta.
Professor Tydéns debattartikel
Därefter skrev IVF-läkaren Claes Gottlieb om i princip samma sak, men med tyngdpunkten på medicinska aspekter.
Professor Gottliebs debattartikel
Ungefär samtidigt togs situationen upp på TV, i ett inslag om hur svårt det var att förena företagande med att vara förälder. Lite diffust påpekades det då också att ”något borde göras” för att underlätta för företagande föräldrar.
Sedan tog Anna Hedborg, före detta socialdemokratiskt statsråd och generaldirektör för Riksförsäkringsverket, upp att 70-talisterna väljer att föda sina barn senare än tidigare generationer.
Det finns alltså en försiktig medvetenhet i den demografiska problematiken, och kanske är det början på en ny ”befolkningsfråga” vi ser (den förra stod ju makarna Myrdal för). Problemet är att denna befolkningsfråga kommer att diskuteras utifrån politiskt korrekta och egalitära utgångspunkter. Detta kommer antagligen att leda till att ökad invandring presenteras som en lösning, den dag vi på allvar tar upp befolkningsfrågan.
En gammal högerradikal tvistefråga
Om vi räknar de grupper som definierar sig själva som motståndare till 1789 års idéer som ”högerradikaler”, så upptäcker vi att dessa sedan länge är djupt splittrade i befolkningsfrågan.
Vi ser då dels en aristokratisk inställning, där kvalitet värderas framför kvantitet. Detta gäller även sådant som en levande miljö och ett rikt liv, och går så långt att man ser en liten befolkning som något som är gott i sig. Den italienske traditionalisten och fascisten Julius Evola tillhör detta läger, och Nietzsches motvilja mot de breda folklagren kan leda till liknande slutsatser. I den skönlitterära världen har vi S. M. Stirlings böcker om de aristokratiska Drakas, en europid härskarras som heller aldrig blir särskilt talrik. Räknar man gröna anarkister som motståndare till 1789 års idéer (vilket är att göra en del våld på sanningen, men inte fullt lika mycket som att klassificera dem som högerradikaler), så passar deras betoning av livskvalitet, små gemenskaper och miljö även in här.
Mot denna aristokratiska inställning står en mer folklig, som kretsar kring begrepp som Lebensraum/Livsrum, och kan sammanfattas i de för Evola så anskrämliga orden ”There is power in numbers”. Utifrån denna inställning är en stor befolkning av godo, eftersom en sådan gör en nation stark bland andra nationer. I praktiken har denna mer folkliga inställning varit den vanliga i de flesta reellt existerande nationalistiska stater.
I praktiken kan dessa två inställningar också kombineras i olika synteser. Men debatten mellan dem sätter fingret på något som vi ofta glömmer i dagens diskussion om ”födelsetal”. Detta något är frågan om kvalitet. Vilka är det som föds, är en lika viktig fråga som hur många som föds. Vilken etnicitet är det som föder alla dessa barn, till exempel (för att ingen politiskt korrekt läsare ska bli ledsen kan det vara värt att påpeka att kvalitet här inte används i betydelsen bättre/sämre. Det handlar istället om egenskaper hos individer).
Men så länge man är medveten om den sidan av det hela, så är det positivt att befolkningsfrågan tas upp. Förmodligen har professor Tydén också helt rätt i att de ekonomiska förutsättningarna för barnafödande måste ändras, och då till exempel genom att man höjer föräldrapenningen och barnbidraget. Samtidigt måste man förändra samhällets syn på vad som är viktigt i livet. Idag möts vi dagligen av en massiv propaganda som berättar för oss att höjden av lycka är att leva som Paris Hilton, medan vi sällan får se föräldraskap som något positivt. Ska man på allvar kunna vända den trend som utgör vårt folks gradvisa utdöende, så måste man alltså även förändra samhällets värderingar. Men vi måste då också förskjuta tonvikten från att enbart handla om kvantitet, till att också handla om kvalitet.
Om skribenten: Joakim Andersen
