I min glada ungdom tillhörde Charlie Christensens seriefigur Arne Anka mina absoluta favoriter. Det var inte särskilt svårt att identifiera sig med den misslyckade, försupne och bittre ankan med författarambitioner, och dessutom var den vansinnigt rolig. Det fanns något närmast anarkiskt hos Arne Anke, en respektlöshet som var befriande. Men Christensen flyttade till Spanien, och eftersom han då tyckte att det inte gick att skriva en serie som utspelade sig i Sverige, så pensionerade han 1995 Arne genom att låta honom bli framgångsrik och skaffa honom en hona.
Framgångsrika och lyckliga människor är sällan vare sig särskilt roliga eller sanningssägande, och det sista Arne sa var ”Asså, man kan ju inte larva runt hur länge som helst! Nån dag måste man börja ta ansvar för sitt liv, kanske köpa sig en miljödriven bil och uttrycka sej klart och tydligt i frågor om könskvotering.” Stackars Arne hade alltså blivit politiskt korrekt.
Åren gick och Christensen gav sig på att göra Röde Orm som serie, och att göra den mer politiskt satiriska serien Konrad K. Men tydligen saknade han sin anka, och 2004 dyker det därför upp en viss anka i Konrad K. Ankan tar snabbt över helt, och Arne Anka är återuppstånden. Det visar sig att han sedan 1995 skiljt sig, har två barn som han betalar underhåll för (varav den ena heter Knaster), och har lika usel ekonomi och osunt förhållande till alkohol som förr i tiden.
Arne Anka – Återuppståndelsen
Dessa nya Arne-strippar har nu utkommit, ihop med lite Konrad K, i albumet Arne Anka – Återuppståndelsen. Vad kan då sägas om detta album?
Först och främst att Christensen fortfarande är en mästare på att fånga scener ur vardagslivet. Man minns ännu Arnes störda relation till alkohol och kvinnor från 90-talet, och det har knappast blivit bättre. Vad som tillkommit är extacy och internetporrsurfande. Det är i dessa strippar Christensen firar verkliga triumfer, ofta utan särskilt mycket text. När Arne ska hämta sig efter en VM-depression sitter han i en ruta framför sin TV, med chips halvvägs inne i näbben och tittar på någon dokumentär om svälten i Darfur. ”Är det inte fruktansvärt?” Strippen där Arne och Krille Krokodil åker till Spanien och festar en vecka är också mycket bra, liksom den där de går på ”disco”. Men man saknar den misslyckade författaren, som var så central under 90-talet.
Däremot är Christensen inte längre lika bra på politisk satir, kanske för att poängerna blir så övertydliga, kanske för att han bott i Spanien för länge. Det är fullt tänkbart, och rentav sannolikt, att Bush är en svagbegåvad idiot, men det är ändå inte särskilt roligt med en stripp om hur han masturberar. Inte heller är det att han ”hatar kvinnor och bögar” som är den centrala kärnan i hans politik. Christensen vill för mycket med sin politiska satir, han har ett budskap han vill att vi ska ta till oss, och det är med politisk satir så att om man vill för mycket så blir det lätt pannkaka. De 10 sidorna med Konrad K. är därför inte särskilt roliga, utan känns mest som utfyllnad.
Dessutom har samhället förändrats sedan 90-talet, och det finns nya ”heliga kor” man som satiriker bör ta sig an. Christensen gör delvis detta, och det är då Schyman-feminism och det nya användandet av begreppet ”antisemit” som han gör sig lustig över. Strippen där Arne lagar mat i sitt lilla kök, och råkar yttra ”Fan, den här såsen liknar nåt som Israel gör med palestinierna” är vansinnigt lustig. Plötsligt ringer det på dörren och två herrar stiger in och presenterar sig som israeliska ambassadörer. De har just varit ute och prövat sin nya detektor av antisemitiska tendenser, och kräver nu en omedelbar ursäkt av ankan. Också rökförbudet på krogen tas upp, ur ett riktigt radikalkonservativt perspektiv (”jag menar, det finns väl inte ett äventyr, ett vrålknull eller en riktigt god middag som inte avslutats med en pipa, en cigarr eller en Montecristo no. 2? Bara den som tror på döden kan definiera friheten.”), liksom krisen med Muhammedkarikatyrerna. Man kan väl säga att Arne Anka befinner sig i samma situation som så många andra gamla 68-or. Å ena sidan har man insett att ens ideologi är helt ur fas med verkligheten (som i strippen från 90-talet där Arne ser några ”arbetarklassungdomar” som sparkar på en polis. Uppfylld av klasskampsraseri skyndar Arne till för att hjälpa till, men det visar sig snabbt att 60-talet är slut), och man är desillusionerad och har bara förakt till övers för feminismens, kommunismens och förmyndarmentalitetens förenklade världsbilder. Å andra sidan vet man inte riktigt vad man ska sätta istället. Vissa människor blir radikalkonservativa efter detta steg (Arnes vän Krille Krokodil läser ju i varje fall Jünger), andra blir alkoholiserade mansgrisar.
Den största heliga kon av dem alla tar Christensen däremot inte upp, nämligen mångkulturen, och Kulten av den Heliga Invandraren. I en stripp rånas visserligen hans son Knaster på sin mobil av en ”hyperturk”, och i en annan stripp får vi följa Arne och Krille Krokodil som 90-åringar i en framtid där kvinnorna tycks bära burkha. Men om detta är medvetet så är det väldigt försiktigt, och Hans Lindström betydligt råare i sin satir (”håll kefften å ta hit säcken, tomtejevvel! Fifan alltså!”).
Det nya Arne-albumet får därför 4 små indo-europeiska trollkarlshattar av 5 möjliga. Det är bra, men det var ännu bättre på 90-talet. Läs- och köpvärt är det i alla fall än.
Mer Arne:
Arneanka.com (med både citat, strippar i urval och färgbilder)
Om skribenten: Joakim Andersen
