”Vi” kommer vid årsskiftet att vara 9 114 800 personer enligt SCB:s preliminära siffror. Detta beror på en massinvandring som är den största sedan statistik började föras 1875 (och därmed alltså den största någonsin), och på att det föds fler barn än förra året. Under 2006 invandrade sammanlagt 96 800 personer till Sverige, alltså drygt 1% av den totala befolkningen på bara ett år.

Detta presenteras i etablerade media som något neutralt, självklart och därmed positivt (media har nämligen blivit duktiga på att förmedla när vi ska tycka illa om en viss nyhet, och några sådana inslag har det inte förekommit i rapporteringen om att ”vi” blivit fler). Anledningen till detta är att media inte problematiserar begreppet ”vi”. Vilka är egentligen dessa ”vi”? Är det alla människor som råkar befinna sig på samma geografiska yta samtidigt? I så fall är det ju egentligen en synnerligen ointressant kategori. Vad har två människor som råkar befinna sig på samma yta automatiskt gemensamt? De nordamerikanska indianerna hoppade antagligen inte högt av glädje när ”de” blev fler i samband med att européerna befolkade landet, och palestinierna känner antagligen något liknande när ”de” blir fler i samband med att bosättningar byggs.

En mer korrekt beskrivning av det som skett är alltså inte att ”vi” blivit fler, utan att vi ytterligare ersattes av andra folk i vårt urhem under 2006. En organisk och genomtänkt invandring kunde mycket väl ha inneburit att vi blivit fler, men det som skedde 2006 var en omflyttning av olika ”vi” från en plats till en annan.

Mannens kris och det nya matriarkatet
Men det är inte bara de etniska svenskarnas förlorade positioner som neutralt rapporteras av media, utan det är även de svenska männens. Traditionalisten Julius Evola menade för några decennier sedan att Västerlandet var på väg in i en ny era av matriarkat, och jämställdhetsforskaren Ingemar Gens antyder något liknande i Expressen. Gens menar att kvinnorna kommer att gå om männen både vad gäller lön och makt, och artikeln räknar upp statistik som visar att män läser mindre, oftare begår självmord eller dör av droger, och så vidare. Gens menar också att det kommer att uppstå en stor klass av män som är fattiga, ensamma och isolerade.

Alla som har någon erfarenhet av radikalfeministers ressentiment vet att sådana här artiklar får vissa kvinnor att på fullt allvar tänka saker i stil med ”det var på tiden” och ”rätt åt dom”. Gens tycks inte ta upp viktiga frågor om hur livskraftigt ett sådant matriarkalt samhälle är dock. Kan det exempelvis försvara sig mot andra mer patriarkala samhällen, särskilt om dessa samhällen finns i dess mitt? Kommer den stora klassen av fattiga män att stillatigande acceptera sin lott? Den utveckling som Gens beskriver kommer alltså knappast att göra samhället mer stabilt, och kommer på sikt att drabba både kvinnor och män negativt. Men sådana frågor, eller hur vi ska kunna vända utvecklingen, kan man inte förvänta sig att Expressens artiklar tar upp.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.