Salemmarschen närmar sig, den årliga minnesmanifestationen som hållits varje år sedan 2000 för att hedra minnet av den 17-åring som då mördades av ett ”ungdomsgäng”. Under åren har marschen även kommit att bli en manifestation för att hedra alla de svenskar som drabbats av svenskfientligt hat och våld, oavsett om det kostat dem livet, deras oskuld eller bara deras känsla av värdighet och trygghet. Människor vars öden och lidande våra makthavare i politik och media ständigt tystat ned och förringat.
Det har redan skrivits flera starka och känslosamma uppmaningar till varför just du ska delta i marschen, och eftersom jag inte skriver starkare än exempelvis Dan Eriksson så kommer dagens inlägg istället att koncentreras kring en metapolitisk analys av varför Salemmarschen är så viktig.
Svenskfientlighetens två sidor
Det finns en risk att människor som Masoud Kamali och hans likar för all framtid fått begreppet struktur att framstå som något löjeväckande. Men att politiskt korrekta herrar missbrukat uttrycket innebär inte att det inte finns strukturer. De politiskt korrekta beskriver gärna sådana strukturer som diskriminering och rasism, och tanken är då att det beror på rasism att fler invandrare än svenskar är arbetslösa. Men när man vänder på det hela, och frågar sig vad det kan bero på att vissa invandrargrupper till exempel är våldsamt överrepresenterade som förövare av gruppvåldtäkter, och att svenskor är överrepresenterade som offer för dessa, så vill inte de politiskt korrekta vara med längre (ND har gjort en studie av just våldtäkterna och den hittar man här, och BRÅ har också studerat saken).
Vad kan det bero på? Det kan inte bero på fattigdom, för det finns statistiska metoder att ”räkna bort” effekten av fattigdom och klass, och de metoderna har BRÅ använt utan att överrepresentationen försvunnit. Fattigdom skulle knappast kunna förklara varför det just är svenskor som väljs som offer heller, eller varför det ofta är samma människor som använder uttrycket ”svennehora” som begår sådana brott. Troligare är att det beror på rasism, i det här fallet svenskfientlig sådan. Vi har alltså betydande grupper i vårt land som ser ner på eller hatar svenskar, och jag misstänker att de flesta läsare någon gång haft en mer eller mindre obehaglig upplevelse av dessa. Detta hat är inte irrationellt på något vis, utan kopplas till strävan efter pengar, respekt och sex, men frågan är om det ligger i vårt rationella intresse att tiga ner och acceptera det. För det är ett hat som varje år, varje månad, varje dag, skördar offer bland de våra i form av mobbning, bötning, ungdomsrån, våldtäkter, eller i extremfallet mord.
I ett normalt land skulle denna situation snabbt leda till en flodvåg av folklig vrede, som skulle utkräva vedergällning och handgripligen demonstrera att vårt folk finner sig inte i vad som helst. Men i Sverige har de härskande klasserna bundit upp sig vid en politik som försöker förtiga svenskfientligheten och låtsas som om den inte finns. Detta är svenskfientlighetens andra sida, och förutsättningen för att den ska kunna fortleva ostört år efter år. I början är det troligt att makthavarna trodde att det bara skulle vara under en kort övergångsperiod de var tvungna att utelämna signalement på brottslingar, men istället har det utvecklats till ett moment 22 och de har målat in sig i ett hörn. Å ena sidan blir situationen alltmer ohållbar, folk i gemen vet redan vad som avses när det står ”ungdomsgäng” i någon tidning. Å andra sidan kan de inte retirera och erkänna att det faktiskt finns problem med massinvandring också, som det gör med alla sociala fenomen, och att antisvenskt våld är en naturlig följd av deras politik. Den radikala vänstern befinner sig i samma dilemma. Å ena sidan skulle man för att bevara någon sorts intellektuell och moralisk heder vara tvungen att uttryckligen ta avstånd även från antisvensk rasism, och att erkänna hur vanlig den är. Å andra sidan leder ett sådant erkännande naturligt till att man även måste erkänna att massinvandring har negativa följder, vilket i sin tur leder till att man måste börja diskutera vilken invandringsnivå som är rimlig. Och när man diskuterar den frågan är man plötsligt rasist och renegat.
Därför Salem
Sverige är alltså ett sjukt land där makthavarna ingått en pakt att tiga ner en obehaglig del av verkligheten. Det är en gordisk knut, ett moment 22, där makthavarna inte är kapabla att lösa situationen (man kan också fråga sig om man vill att en elit med så mycket blod på sina händer ska lösa saker och ting). Det är i det perspektivet som Salem blir så betydelsefullt. Den årliga manifestationen är nämligen en ständig påminnelse till makthavare och allmänhet att det finns en annan väg, att vårt folks lidande inte är ointressant, att vi som kollektiv inte vill lägga oss på rygg och dö, att bilden av ”svenne” som en rädd och svag figur inte är hela sanningen.
Sverige är ett litet land, och Salemmarschen kommer därför aldrig att bli en ”Million Man Marsch”, men den fyller en liknande funktion. Detta gör den för det första genom att den gör politik av det makthavarna vill att vi ska se som något rent personligt. Att vi alla känner ett antal (svenska) tjejer som blivit våldtagna, att vi alla känner någon (svensk) som blivit nerslagen på väg hem från krogen, att vi upprepade gånger fått gå ur vägen för stora och hotfulla gäng, allt detta vill politikerna att vi ska se som ren slump, eller som rent individuella misslyckanden hos oss och våra vänner. Men det är ingen slump, det är en följd av en medveten politik, och det kan omintetgöras genom en medveten politik.
Och för det andra gör den det genom att den är det första steget på vägen mot en förändring. För det första steget är alltid att en grupp står samman som ett kollektiv, som inser att man har gemensamma intressen och en gemensam framtid. Och inte minst som sänder ett budskap av styrka och numerär till makten och de obeslutsamma. Därför Salem.
Om skribenten: Joakim Andersen
