Den politiskt korrekta ideologins företrädare påstår att deras mål är ett jämlikt samhälle, med lika rättigheter för olika etniska, religiösa och sexuella grupper. De beskriver gärna detta i kontrast till det gamla samhället, som enligt dem var genomsyrat av (vit) rasism, sexism, homofobi, (svart) slaveri, et cetera. Av någon outgrundlig anledning (som man kanske enklast kan få en ledtråd till om man studerar deras egna bankkontoutdrag och aktieportföljer) så talar de däremot tyst om klass och (vit) fattigdom, och att människor med pengar normalt alltid levt det glada livet oavsett hudfärg.
De politiskt korrekta har nu haft ett par decennier på sig att modellera om vårt samhälle, och för den delen hela vår civilisation, efter sitt tycke, och det visar sig då att de inte alls lyckats skapa det där jämlika samhället de lovade. De har lyckats skapa en annan etnisk hierarki än den som fanns innan de tog över, men en etnisk hierarki är det ändå och det finns inga tecken på att den skulle lösas upp. Däremot har den politiska korrekthetens grepp om våra samhällen lett till en stadig minskning av vår åsiktsfrihet, så priset för det misslyckade experimentet har varit högt.
Borat
Den etniska hierarkin, alltså vilka etniska/rasliga grupper som har rättigheter som andra inte har, demonstreras tydligt i filmen Borat. Filmen handlar om en figur vid namn Borat som reser från Kazakstan till USA. Kazakstan beskrivs utifrån våra värsta fördomar om Östeuropa (i vissa sammanhang har Östeuropas landsbygd kommit att spela rollen av ”white trash” i populärkulturen, och Borat tar det hela till det extrema). Kazakerna/östeuropéerna ägnar sig åt pedofili, har kvinnor som slavar, är extrema och skrattretande antisemiter, otekniska, och rent allmänt efterblivna. Vi har på bloggen tidigare skrivit om Kafka att den judiska erfarenheten kan ha gett honom en kluven syn på östeuropeiska bönder, och detta är milt sagt sant även när det gäller ”Borat”.
På botten av den etniska hierarkin hittar vi alltså östeuropéer, dem får man göra narr av, och skratta åt, som man vill. Strax över dessa finner vi vita amerikaner. Om man är så humorbefriad att man sitter igenom hela Borat med ett anteckningsblock krampaktigt i knät, så upptäcker man att Borat främst utsätter vita amerikaner för sina skämt. De utmålas också som intoleranta (scenen där Borat lyckas få en rodeopublik att jubla efter att han hyllat Bushs ”war of terror” och sedan sagt att han hoppas att de kommer att utrota varenda man, kvinna och barn i Irak, är visserligen riktigt lyckad satir), och många skämt i filmen blir bara begripliga om detta ses som något underförstått och givet. Skrattet kanske fastnar i halsen när man tänker lite mer kring scenerna med de skrikande kristna och vandalscenen i affären som säljer sydstatsflaggor.
Över dessa i den etniska hierarkin finns svarta amerikaner. Borats skämt med dem är betydligt varmare. Den grupp av ghettoungdomar han träffar får lära honom att klä sig och tala som dem, och den prostituerade svarta kvinnan har han en liten romans med. Svarta amerikaner har ett privilegium i den etniska hierarkin, man får inte driva med dem, man får inte skratta åt dem och man får inte använda skällsord mot dem i någon som helst situation (inte ens i en öppen fysisk konflikt). Detta har vi nyligen sett i den incident som antagligen innebär slutet för Seinfeldskådespelaren och komikern Michael Richards/”Kramer”. Den svarte mannen i publiken kan kalla Richards för en cracker ass, utan att det ens kommenteras i medias rapportering av det, men Kramer kan inte kalla honom n-ordet utan att det slås upp som en stor nyhet. Detta är ett solklart privilegium, och ett tecken på etnisk hierarki.
Vi kan därför utgå från att om Borat/Sacha Baron Cohen hade klätt ut sig till afro-amerikan istället för ”kazak”, så hade hans karriär varit slut (detta kom delvis fram i diskussionerna om hans förra rollfigur, ”Ali G in da house” som sannolikt kom undan genom att föreställa en vit hiphopare snarare än en svart). Baron Cohen är själv ortodox judisk, och det framgår av en intervju i The Independent att han har en medveten tanke bakom filmen, nämligen att bekämpa antisemitismen genom att få folk att skratta åt den. Detta är i sig ingen dum idé, antisemitism kan i sina mer extrema former utvecklas till en fixering, men det illustrerar också teorin om den etniska hierarkin. Cohen har nämligen rätt att spela östeuropé, och driva hejdlöst med både östeuropéer och amerikaner och deras fördomar, men motsatsen är inte tillåten utan att beskyllningar om antisemitism börjar hagla.
I praktiken kanske man inte stör sig särskilt mycket på detta i filmen Borat, den är ganska harmlös och man behöver som europé inte bli arg för en komedi. Men det skadar inte att vara medveten om den etniska hierarkins existens när de politiskt korrekta börjar tjata om ”förtryck” och ”etno-normativa strukturer” i ännu ett försök att flytta tillbaka våra reella positioner.
Om man avslutningsvis ska recensera filmen Borat, så får den en trea. Det är en ganska banal komedi, som bygger mycket på infantil humor (sex, kroppsfunktioner, naket, skämt om funktionshindrade och så vidare). Gillar man sådant så får man några roliga scener, men det rör sig rent filmmässigt om en bagatell vars humor hade fungerat bättre som sketcher än som en hel långfilm. Man kanske också bör fundera på om man vill stödja en film som förstärker den etniska hierarki där vi är underst.
Om skribenten: Joakim Andersen
