Hunter S. Thompson är för en bredare allmänhet antagligen mest känd för att ha skrivit Fear and Loathing in Las Vegas, som 1998 blev en kultfilm med Johnny Depp i huvudrollen. 2005 sköt han sig själv, och i enlighet med sin sista vilja sköts hans aska med kanon från ett torn. Dessförinnan hade han bland annat hunnit med att leva ett år med Hells Angels och skriva en bok om det (vilket slutade med att han fick ordentligt med stryk), skapa gonzo-journalistiken (en journalistik där gränserna mellan journalistens upplevelser och tankar, och studieobjektet, suddas ut en hel del), inta kopiösa mängder narkotika, samla på skjutvapen och uppstoppade djur, arbeta i sexindustrin, ställa upp i sheriffvalet i Aspen under valstrategin ”Freak Power”, och leva i ett befäst hus i vildmarken i många decennier.
Dramatiserandet av den egna personen
Som traditionalist kan man inte låta bli att störa sig på Thompsons eviga dramatiserande av det egna jaget. På många sätt påminner han om den där jobbiga killen, eller tjejen, som vi nog alla har i vår bekantskapskrets och som ständigt försöker dramatisera sin egen personlighet och sitt eget liv. Det är den där killen, eller tjejen, som i förbigående ”råkar” påpeka att han/hon festade med GFN, RF, HA eller liknande i helgen (alltid med användande av en förkortning för att ge ett mer intimt intryck, och alltid med kommentaren ”det är egentligen väldigt snälla killar”, återigen för att ge ett intimt intryck och för att understryka motsatsen/inbjuda till protester), som skriver på internetsidor att han/hon fick 98% i något ”psykopattest” och är ”helt crazy”/”slut i huvudet”/”en hora”, och som rent allmänt irriterar en utan att man först kan sätta fingret på varför. Thompson är likadan, han påpekar ofta hur farliga människor han känner, hur galen han är, och så vidare, och till slut känns det mer som poserande än intressant.
Traditionalismens livssyn kan snarare sammanfattas i orden från en annan film, Batman Begins:
”You must become more than a man. You must become an Idea.”
Och Thompson är genom sitt eviga framhävande av det rent personliga, av sina fördomar, raseriutbrott, vanor, hobbies, vänner, droganvändande, och så vidare, mer en Man än en Idé (om än en mer ovanlig och fascinerande man än genomsnittet). Dit hör inte minst hans eviga användande av ordet ”Nazi” som skällsord mot alla han ogillar. Det känns mest tröttsamt när han för hundrade gången inleder ett brev till någon myndighet med orden ”Ah, Lawson, have you no shame? Are you a Nazi?”, och därmed visar att han mentalt är fast i 1968. Han umgås själv utan problem med korrupta makthavare, hallickar, människor som tvångsmässigt söker gräl med tyskar bara för deras etnicitet, och andra maktmissbrukare, men så fort det är någon makthavare han själv ogillar så är den en ”Nazi”. Denna extrema subjektivitet ger ett infantilt intryck i längden.
Arkaiska teman hos Thompson
Samtidigt finns det något hos Thompson som fängslar en mer än vad den rena megalomanen eller skrytmånsen har förmåga att göra. Detta får en att misstänka att det under den dramatiserade ytan finns något mer. Thompson är dels ett äldre manlighetsideals företrädare, på samma sätt som Bukowski. Han gillar snabba fordon, vapen, och sprit, och kallar många kvinnor, och några män, för ”horor”. Det är ett mycket primitivt och knappast konstruktivt manlighetsideal, men i vår tid är det begripligt att det tilltalar många män (särskilt män inom en lösare definierad vänster, då Thompson har en sorts immunitet mot att ses som reaktionär på grund av sitt förflutna i 68-miljön).
Hans sätt att avsluta sitt eget liv, och ”begravningen”, är arkaiskt i sig (tydligen ska han ha sagt att han skulle känt sig fångad om han inte visste att han kunde avsluta sitt liv när han ville). Hans återkommande beskrivning av sig själv som en ”warrior”, och hans viftande med vapen är det likaså. Förmodligen är det detta som gjort Thompson så populär. Han har ett alibi som ”68” och ”anti-Bush”, samtidigt som han var arkaisk på ett sätt som få vänstermänniskor kan drömma om att vara i sina egna liv.
På samma sätt kan Fear and Loathings popularitet förklaras med att det inte i första hand, eller bara ytligt, är en historia om två knarkare som åker till Las Vegas och bär sig åt. I första hand är det snarare en historia om en man som gör en djupdykning i sitt eget undermedvetnas mörka regioner, och möter sina egna inre demoner. Det verkar inte som om han lär sig något av det, men det gör i alla fall att Fear and Loathing kan ses lika mycket som en modern saga som ren drogromantik.
The Outlaw God
I sin bok Kingdom of Fear utvecklar Thompson tankar som närmast påminner om Dumezil, Evola eller Jung, när han beskriver den arketyp han ser sig själv som en företrädare för, nämligen ”the outlaw”. Det finns också likheter med Jüngers anarkbegrepp.
But an outlaw can be defined as somebody who lives outside law, beyond the law, not necessarily against it. It´s pretty ancient. It goes back to Scandinavian history. People were declared outlaws and were cast out of the community and sent to foreign lands – exiled. They operated outside the law in communities all over Greenland and Iceland, wherever they drifted. Outside the law in the countries they came from – I don’t think they were trying to be outlaws… I was never trying, necessarily, to be an outlaw. It was just the place in which I found myself.
It may be that every culture needs an Outlaw god of some kind, and maybe this time I´m it. Who knows? I haven’t studied it, but the idea just came to me in a flash as I read Peter Whitmers article about me in a Jan/Feb 1984 Saturday Review. I think of Lono, Robin Hood & Bacchus & the Greeks with their fat young boys & the Irish with their frantic drunken worship of doomed heroes… Jesus, I’ll bet that even the Swedes have some kind of Outlaw god.
Om skribenten: Joakim Andersen
