Det har i dagarna kommit ut en Bukowskibiografi på svenska. Bukowski tillhör mina favoritförfattare, sällan har någon fångat hur meningslöst livet på botten av det moderna samhället är, som just Bukowski. Det är ett liv reducerat till det rent biologiska, till sprit, sex och våld, kombinerat med diverse meningslösa och trista jobb.

Livssynen sammanfattas kanske som bäst i inledningen till novellen Dr Nazi i Historier från ingenstans:

Jag är en man med många problem och jag förmodar att de flesta av dem är självförvållade. Jag menar med kvinnorna, och spelandet, och fientlighet mot grupper av människor, och ju större gruppen är, desto mer fientlighet. Jag anses vara negativ och dyster, sur.

Eller kanske inledningen till novellen Stake i samma bok, där Bukowski ger uttryck för den traditionella manlighetens sista patetiska protestskri mot den moderna världen:

Jag har alltid beundrat skurkar, brottslingar, råskinn. Jag tycker inte om den välrakade gossen med slips och ett bra jobb. Jag tycker om desperata män, män med avslagna tänder och trasiga själar och krossade liv… Jag tycker också om tarvliga kvinnor, berusade svärande ragator med korviga strumpor och hafsiga mascaraansikten. Jag är mer intresserad av perversa än av helgon. Jag kan koppla av med luffare, eftersom jag själv är en luffare. Jag tycker inte om lagar, moral, religion, regler. Jag tycker inte om att formas av samhället.

Samtidigt märker man hos Bukowski en längtan efter något annat, efter något vackert och sant. Antagligen var det detta som drev honom i den ständiga jakten på ännu en fylla eller tveksam kvinna, längtan efter den magi man kan uppleva första gången man blir berusad. Men magin återkom sannolikt inte, och spriten kunde på sin höjd hålla tristessen borta för stunden, genom att döva känslorna. Men den ”magiska realismen” i Historier från ingenstans antyder längtan efter något mer än den rent biologiserade vardagen.

Tragedin hos Bukowski är alltså tragedin hos en konstnärssjäl som hade oturen att födas på botten i ett brutalt och materialistiskt klassamhälle. När man läser artikeln om Bukowski i SvD så frågar man sig om det finns någon svensk motsvarighet. Det är uppenbart att det finns sådana som har ambitioner på det, som Ulf Lundell och Ronnie Sandahl på Aftonbladet. Lundell kommer närmare målet än Sandahl eftersom den senare försöker förena politisk korrekthet med poser, men de verkliga bukowskifigurerna hittar man inte i det etablerade författar- och skribent-Sverige alls idag.

Tvärtom, dem hittar man på bloggar som Lutas och Bonzos deal. Att läsa Bonzo självutlämnande beskriva hur han springer hos prostituerade eller jagar reclaimare med batong, påminner mer om Bukowski än något man läst av Sandahl. Det kanske inte är någon sund livsstil, men det är i alla fall en äkta rapport från hur livet i det moderna samhället kan se ut.

Charlie Christensens Arne Anka, och i viss mån Kellermans Rocky, har en liknande bukowskoid kvalitet. Att Arne Anka sedan skaffat barn, och att denna rånas på sin mobil av en ”hyperturk”, gör knappast Christensen sämre som betraktare av det moderna Sverige, tvärtom.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.