Kopplingen mellan ideologi och psykologi har studerats ur många perspektiv av den freudianska och marxistiska Frankfurtskolan. Dessa studier har dock varit vägledda av en tydligt politisk agenda, och de har därför missat att studera en del riktigt intressanta områden. Bland annat har de missat att studera sin egen gamle guru; Karl Marx.
En sådan studie skulle ha avslöjat vissa sidor hos marxismen, och i förlängningen modernismen som marxismen bara är en del av, som annars ofta inte syns.
Materialet för en sådan studie finns i The Condition of Britain, som skrivits av de två marxisterna Lea och Pilling. I avsnittet Engels: A Man of his Time tar de upp obehagliga sidor och åsikter hos Marx och Engels, sidor som är så framträdande och obehagliga att de inte kan nonchaleras i studier av den ideologi de båda skapade.
Ahistoriska folk
Vi får inledningsvis veta att Engels var stortysk nationalist, och hade anti-slaviska inslag i sin världsbild. Dessa inslag försvann inte när han och Marx blev kommunister, även om de då började använda andra förklaringar till varför flera slaviska folk skulle försvinna och slukas av Tyskland.
Engels slog därför 1849 fast att vissa folk hade tagit aktiv del i historien (såsom tyskar, polacker och ungrare), och därför blivit revolutionära folk. De mindre folken var däremot kontra-revolutionära folk, ”ahistoriska folk”, och skulle gå under.
There is no country in Europe which does not have in some corner or other one or several ruined fragments of peoples, the remnant of a former population that was suppressed and held in bondage by the nation which later became the main vehicle of historical development… these residual fragments of peoples always become fanatical standard-bearers of counter-revolution and remain so until their complete extirpation or loss of their national character, just as their whole existence in general is itself a protest against a great historical revolution.
Vidare, angående de sydslaviska folken:
The next world war will result in the disappearance from the face of the earth not only of reactionary classes and dynasties, but also of entire reactionary peoples. And that, too, is a step forward.
Engels tycks ha varit en anhängare av stora, industrialiserade stater, och förespråkade därför att Tyskland skulle erövra Danmark, Frankrike Algeriet, och USA Mexico. Det är alltså tveksamt om en autentisk marxism kan vara anti-imperialistisk, eller för den delen vurma för små, ”ohistoriska” folks rätt till frihet. För att som autentisk marxist kunna värna om ett fritt Palestina måste man alltså först bevisa hur detta gynnar ”utvecklingen” mer än ett Palestina dominerat av Israel. Et cetera.
Eurocentrism
Det är dock inte bara i en nihilistisk tro på ”framsteget” som överordnat både individers lycka och liv, och sådana historiskt föränderliga begrepp som moral och rätt och fel, som Marx och Engels utmärker sig som modernistiska extremister. Det finns även en tydlig eurocentrism i deras skrifter och privata brevväxling, en eurocentrism som utgår ifrån att den västerländska kulturen är överlägsen alla andra. Som etnopluralist respekterar man alla kulturer, inklusive sin egen, och deras rätt till liv och utveckling på sina egna villkor. Som eurocentrist och modernist är målet tvärtom att tvinga alla världens folk att ”bli som vi”. Marx ser därför slaveriet och kolonialismen i ett mer positivt ljus än sina mer blödiga efterföljare, eftersom det sprider västerländsk kultur och produktionsförhållanden till ”efterblivna” delar av världen. Marx och Engels tycks därför ha sett slaveriets avskaffande som omöjligt innan slavarna anammat sina herrars (överlägsna) kultur och språk. Engels skriver:
The only thing of definite interest in the book is the comparison between Negro slavery as formerly practiced by the English in Jamaica and elsewhere, and Negro slavery in the United States. He demonstrates how the main stock of Negroes in Jamaica always consisted of freshly imported barbarians, since their treatment by the English meant that not only the Negro population was not maintained, but also that two-thirds of the yearly imports always went to waste, whereas the present generation of Negroes in America is a native product, more or less Yankeefied, English speaking, etc. and hence capable of being emancipated.
Mot slutet av sitt liv började Marx intressera sig för möjligheten att ”hoppa över” kapitalismen för utom-europeiska folk, och att bygga på inhemska traditioner (såsom den ryska miren och de indianska irokesernas aristokratiska ”socialism”). Dessa tankar kom dock inte att följas upp av särskilt många av hans efterföljare, och har därför inte dominerat särskilt många kommunisters praktik. Vilket i sin tur inneburit att marxismen varit en modernismens ”trojanska häst”, som fått utom-européer att utkämpa en bitter anti-kolonialistisk kamp mot europeiska idéers dominans, för att sedan svälja en modernistisk och europeisk ideologi som kommunismen rakt av när de lyckats befria sig.
Judefrågan
När det gäller anklagelserna om antisemitism mot Marx vilar dessa normalt på den tidiga skriften Om Judefrågan, som inte är rasistisk på något sätt utan en rent sociologisk analys av hur en etnisk grupp historiskt tilldelats en socio-ekonomisk nisch, och hur den nischen kommer att försvinna efter att kapitalismen försvunnit. Dessa anklagelser är alltså inte relevanta (även om infallsvinkeln torde vara nyttig för de rent biologistiska antisemiterna). Relevanta är däremot Marx’ och Engels’ privata brev. Bland annat kallar de den tysk-judiske arbetarledaren Lasalle för en ”judisk n**ger* (detta förhindrar inte Marx från att låna pengar av honom). ”And then his urge to push his way into polite society… to disguise the greasy Breslau Jew with all kinds of pomade and paint… was always repulsive”, skriver Engels, och Marx spekulerar i om han härstammade ifrån afrikaner som följde med Moses ur Egypten eller om ”his mother or paternal grandmother interbred with a n**ger”.
Man kan alltså knappast säga att Marx och Engels var antisemiter (även om de kunde skriva om ämnet utan att hindras av politiskt korrekta tabun), men man kan däremot slå fast att deras privata språk osar av ressentiment och bristande heder och självdisciplin.
Slutsatser
Man kan av ovanstående se att marxismens enorma utrotningsprojekt riktade mot egna befolkningar är intimt kopplade (man frestas att säga organiskt kopplade) till marxismens säregna version av modernismens historiesyn. För denna är på en gång nihilistisk och utopisk. Nihilistisk på så vis att rätt och fel ses som borgerliga och/eller historiskt föränderliga begrepp, utopisk på så vis att man trots denna nihilism menar att historien har ett mål. Och nihilismen innebär att inga offer är för stora om de leder i riktning mot det målet. Om slaveriet och stora staters erövring av mindre stater var av godo, följer naturligt att det kan vara lika mycket av godo att utrota ”reaktionära” klasser och folk. Folkmordets praktik är alltså en naturlig del av marxismen, detta märkliga barn av modernismen.
Liberaler brukar vara betydligt mjäkigare än marxister när det gäller de offer de anser att vi måste underkasta andra människor för ”utvecklingens” skull, normalt nöjer de sig med arbetslöshet och minskade pensioner. Men det är i grunden samma historiesyn, och en mesigare version av samma nihilism.
Man kan också fråga sig om det finns en koppling mellan det ressentiment och brist på självkontroll som visar sig i de privata breven (en gentleman sänker sig inte till att skriva om ”judiska n**grer”, och definitivt inte om någon man försöker låna pengar av), och den nihilistiska utopism som kännetecknar deras ideologi. Jag misstänker att så är fallet, eftersom det är en nihilistisk utopism som inte ställer några krav på sina troende när det gäller heder, moral eller civilisation. Så länge man bara kämpar för ”proletariatets diktatur” är det alltså fritt fram att grubbla kring Lasalles eventuella negroida anfäder på fritiden. Att detta bottnar i avundsjuka eftersom han var en mycket framgångsrik politiker är då inget man behöver skämmas för. För skam är ju ”borgerligt” och alls inte ”materiellt”.
Marxismens tragedi kan sannolikt sammanfattas i spelet mellan utopism och nihilism. För ytterst få människor blir marxister för att de gillar nihilism, den normala gången är istället att man till att börja med reagerar mot kapitalismen av mer moraliska och emotionella skäl, en känsla av att ”detta är inte rättvist, detta är inte rätt”. Därefter dras man till marxismen eftersom det är ett kompromisslöst och radikal system som ger intryck av att vara en allomfattande världsbild. Och först därefter tar man till sig den nihilistiska ”ändamålet helgar medlen”-ideologi som gör att man tar avstånd från den moral och den känsla för rättvisa som inledningsvis gjorde att man blev anti-kapitalist. Detta är tragiskt, för det förvandlar goda människor till fanatiker utan spärrar. Och det finns anti-kapitalistiska alternativ som inte kräver att man tar avstånd från rätt och fel. Dessa alternativ är med få undantag radikalkonservativa (undantaget torde väl vara anarkismen, men den är å andra sidan än mer utopistisk än marxismen).
Om skribenten: Joakim Andersen
