Häromdagen togs författaren Joseph Campbell upp på bloggen, och det konstaterades att ”vi måste med inspiration i vår tradition skapa nya former, ny konst, ny filosofi, som kan inspirera och revitalisera vårt folk”. Lyckligtvis har den processen redan inletts, på musikens område har vi bland annat neofolken, inom konsten har Markus Andersson och hans krets tolkat den nordiska traditionen i en ny tid. När det gäller poesin har detta varit ett förbisett område, och det finns därför en risk att man inte klarar att bevara sin kritiska blick när det nu utkommit en diktsamling av Elisabeth Ålind betitlad Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken. Men efter ett par genomläsningar inser man att dessa farhågor inte besannas, och att det positiva intryck man får av dikterna bottnar i deras konstnärliga värde i sig själva och inte i något annat.

Elisabeth Ålind lyckas nämligen i sin poesi göra det som Joseph Campbell skriver om, hon är i kontakt med sina känslor och med folksjälen. Det är därför ett budskap som färgas både av sorg och framtidstro, av kärlek och kampvilja, och som förenar det personliga med det historiska. Detta blir till exempel tydligt i den sorgset vackra Folkets (och min) undergång, och i En istidsdröm som handlar om hur ideal nöts ner och människor går under.

Ett särskilt positivt drag i Ålinds poesi är den kombination av det historiskt arkaiska och det närmast socialrealistiskt nutida som präglar många dikter. Känslan för arvet från vikingatiden är starkt, exempelvis i Den Enögde Gudens Söner, och det är i kombination med dikter från nuet, exempelvis Den gamles minnen (från ett vårdhem) och På Europas stormarknad som de ges en ny innebörd och mening. Detta är ett kreativt och starkt litterärt grepp, som man hoppas se mer av i nästa diktsamling.

Mina personliga favoriter från Frisinnade ord är En istidsdröm, Framtidsvision, Sången till Sverige och Soldatresan. Då samlingen är ganska kort (39 sidor) har antagliget urvalet varit noggrannt, för några bottennapp finns inte. Man kan däremot mena att Ålinds poesi lämpar sig bäst i de längre dikterna, där hennes suggestiva berättarstil får tid att verka fullt ut, snarare än i de kortare dikterna (även om många av dessa är mycket kärnfulla, kanske särskilt Kampen är lång). Man kan därför också fundera över om inte också det skönlitterära mediet skulle lämpa sig bra för henne.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.