När det gäller den korporativistiska samhällssynen och ideologin finns det inte så många bra böcker på svenska, den första man kommer att tänka på som berör området är väl Per Engdahls Fribytare i folkhemmet. Samtidigt finns idag förutsättningarna för att sådan litteratur ska kunna läsas och förstås, vilket inte minst märks av hur populärt begreppet folkgemenskap blivit i vissa kretsar. Det är därför positivt att en liten studie av den tyska socialpolitiken under åren 1933-1940 utkommit i dagarna, betitlad Samhällets väl före egennytta, med undertiteln Tysk socialpolitik 1933-1940.
Boken tar upp olika delar av den tyska socialpolitiken, bland annat folkvälfärden, arbetsfronten, kvinnans roll, jordbrukarens ställning och utbildning. Genomgående är att man tar upp hur uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten influerades av det tyska exemplet, och i någon mån det omvända. Det är hur som helst en bra liten skrift, som nyktert presenterar ett korporativt samhälle. Som korporativist år 2006 har man tillgång till flera sådana inspirationskällor, det gamla socialdemokratiska samhällsbygget var också tydligt korporativistiskt innan det övertogs av post-marxistiska och amerikaniserade strömningar, och i Sydeuropa har vi flera alternativ. Oavsett vad man kan tycka om tysk utrikespolitik, eller politiken i övrigt under denna tid, är även den tyska erfarenheten 1933-1940 intressant i sammanhanget.
Det finns några inslag jag finner särskilt intressanta, och dessa går normalt igen i korporativistiska samhällen. Dessa inslag är synen på egendomen, och klassamarbetet.
Egendomsrätten
Intressant är hur den tyska modellen respekterade privategendomen i många situationer, samtidigt som den ytterst var underordnad samhällets väl. Det rörde sig alltså inte om någon nyliberal dyrkan/reifiering av ”egendomsrätten” som någon sorts metafysisk kategori, utan om en insikt i att i många situationer är privat ägande sunt för individens möjligheter till självförverkligande och effektivt för samhällsekonomin. Detta påminner om det egendomsbegrepp som förekom under medeltiden, och om det feodala förhållandet. Egendomen kan alltså med fördel betraktas som en sorts förläning, som ett privilegium, i det korporativa samhället, ett privilegium kopplat till motprestationer och skyldigheter. Detta blir kanske särskilt tydligt i den jordbrukspolitik som under Walther Darré, och idéerna om Blod och Jord, strävade efter att skapa en stark och sund bondeklass, med en feodal relation till den egna gården som inte hotades av ockrare (avsnittet om detta tillhör de bästa i studien, då detta område annars mest behandlats väldigt svepande).
Exempelvis fick företag inte ta ut mer än 6% vinst, överskottet skulle återinvesteras eller användas till sociala ändamål. Denna syn på egendomen som en skapelse av samhället, och därför ytterst underordnad staten, återfanns även i det italienska samhället (särskilt tydligt i Gentiles aktualistiska filosofi), och i det gamla socialdemokratiska Sverige (där det enligt många dock gick till överdrift).
Klassamarbete – Arbetsfronten
Det som utmärker den marxistiska socialismen är dess syn på klasskampen. Den ser där nationen som uppdelad i två grupper med motsatta intressen, där den ena gruppen ska besegra den andra och tvinga den till underkastelse (inte sällan till utrotning, om man ska utgå från marxismens reella historia). I praktiken präglar en sådan syn även den ”liberala” överklassen, som inte sällan för ett rent klasskrig mot nationens arbetare och fattiga.
Mot detta satte den tyska modellen klassamarbetet. Detta var möjligt eftersom man utgick från en klassisk, indo-europeisk världsbild, där staten/politiken är överordnad ekonomin, och därför hade möjlighet att lägga ramarna för klassamarbete. Man arbetade aktivt för att främja en icke-materialistisk syn på ekonomin, där företagen tävlade med varandra om vem som kunde skänka mest till sociala ändamål, man jobbade genom Kraft Durch Freude för att försköna arbetsplatserna och ge arbetare möjlighet till semester, et cetera. Givetvis var detta till en del propaganda, men det hade också högst reella effekter, som att tyskarna var ledande när det gällde antalet semesterdagar.
Varje enskilt företag sågs som en gemskap, där företagsledaren var en ledare, men hade förpliktelser mot sina anställda. Misskötte han dessa förpliktelser, kunde han fråntas rätten att leda företaget. I större företag hade man Förtroenderåd, bestående av företagsledaren och förtroendemän ur personalen. Dessa kunde exempelvis överklaga godtyckliga uppsägningar.
Intressant är också den strävan efter ett klasslöst samhälle, som fick sitt uttryck i att begåvade elever från fattiga hem fick sin utbildning bekostad av samhället. Detta element av klasslöshet är en mycket viktig ingrediens i varje strävan efter folkgemenskap.
Avslutande funderingar
Man kan jämföra den tyska socialpolitiken med dagens politik. Exempelvis pensionssystemet, som bygger på att vi själva tjänar in vår pension under vårt arbetsliv, rentav med ett inslag av spekulation (vilket som alltid gynnar de redan rika, som redan har insikter i hur aktiemarknaden fungerar). Mot detta står den tyska ståndpunkten i tydlig kontrast:
Det var aldrig meningen att var och en skulle ”spara till sin egen pension”. Denna syn utmärker det liberala, egoistiska samhällstillståndet. Tanken var istället att varje medborgare ”sparade” till sin pension genom att under sitt verksamma liv göra sin insats för samhället. På samma sätt som man före pensioneringen med sina arbetsinsatser sörjde för dem som då var gamla, hade man rätt att få pension av samhället, när man själv blev gammal.
Detta påminner starkt om det pensionssystem vi hade i Sverige tidigare. När det gäller ”Alliansens” planer på att sänka och dra in på a-kassan, kan man också jämföra med hur tyskarna löste problemet:
Det var statens uppgift att ordna samhället så att var och en hade möjlighet till arbete.
Så löses problemet med arbetslöshet i en stat grundad på folkgemenskapstanken, inte genom att man försämrar livet för människor som redan har det dåligt ställt, i en vag förhoppning om att detta ska resultera i jobb för åtminstone några av dem…
En varning måste dock utfärdas till marxister och vänsterpartister. Läs inte denna bok, den kan få er att radikalt omvärdera den ”högerextrema” korporativismen.
Man kan naturligtvis invända att det är en studie som inte tar upp ”de mörka sidorna” hos den tidens Tyskland, men dels är den endast på 74 sidor vilket gör utrymmet något begränsat, dels kan man läsa ordrika och affektladdade beskrivningar av dessa mörka sidor till leda i ett otal andra böcker. Det intressanta är därför Tyskland under åren 1933-1940 som ett exempel på en korporativistisk stat, som man sedan kan hämta inspiration hos och dra lärdomar av (både positiva och negativa). Att dessa lärdomar sedan måste uppdateras till 2000-talet torde vara självklart.
För att dagens inlägg inte ska bli en ren apologetisk hyllning till Tredje Riket kan det även vara värt att ta upp den tyska modellens svaga sidor. Dessa är främst två. Dels rör det sig om modernistiska inslag i form av en socialdarwinistisk syn på ras, där raser ses som bättre och sämre. Synen på judar och slaver utmärktes inte av etnopluralism eller samnationalism, och detta fick bland annat till följd att människor som hyllat de tyska arméerna som befriare sedan blev deras bittra fiender.
Vi ser också tydliga tecken på en utveckling i riktning mot en terapeutisk stat, alltså en stat som ska ”utbilda” medborgarna i varje del av deras liv (om än inte med radikalfeministiska och mångkulturalistiska förtecken). Om man värdesätter en privat sfär är dock den terapeutiska staten alltid ett irritationsmoment, oavsett om den försöker göra en till en god feminist eller till en god nationalsocialist. Kopplat till detta är problemet med att staten, ledaren och rasen överordnas och ersätter traditionella lojaliteter och gemenskaper som kyrka och lokalsamhälle. Vi ser därför att nationalsocialismen hade haft nytta av att lyfta fram den pluralistiska syn på mångfalden av folk och raser som finns i europeisk tradition, och även att man haft nytta av den syn på den organiska staten i kontrast till den totalitära som också finns i denna tradition.
Om skribenten: Joakim Andersen
