När man betraktar den så kallade vänstern i Europa och Sverige, drabbas man lätt av en gnagande misstanke att allt inte är som det verkar, och att man inte alltid ska ta människors självbeskrivningar som en given sanning. Själv vände jag denna vänster ryggen i en dimmig forntid då jag märkte att det handlade mer om att kämpa för massinvandring och homosexuellas privilegier än om den svenska arbetarklassen. Även den gamle EAK-artisten Renzo Aneröd tycks ha gjort samma upptäckt, svensk arbetarklass och dess frågor är underordnade nya, mer ”exotiska” frågor, och om vanliga svenskar inte har vett att tiga still om sin situation så förbyts ointresset för dem snabbt i hat. När man talar med gamla kommunister och anarkister, så märker man ofta samma känsla av förvirring och olust. Vart tog egentligen klasskampen vägen, tycks vara en outtalad fråga, både hos Aneröd, Greider och Myrdal, varför har klasskampen ersatts av moralism och livsstilism?
Gemensamt för dessa gamla socialister är dock normalt att de saknar de teoretiska vapnen för att förstå det som hänt, och kanske också modet att ta konsekvenserna av det. Sådana vapen tillhandahåller däremot professor Gottfried. Vi har tidigare tagit upp professor Gottfrieds beskrivning av den terapeutiska staten på bloggen, i en recension av hans eminenta bok After Liberalism. After Liberalism tar upp hur betydelsen av ordet ”liberal” förändrades i grunden (särskilt i USA). Han är nu tillbaka med en bok om marxismen, och hur den genomgått en liknande förvandling (”slagit över till sin motsats” skulle man nästan frestas att säga). Detta är The Strange Death of Marxism, och den är så värdefull att jag idag kommer att gå igenom en recension av en bok som jag inte ens läst själv än. Recensionen finns att läsa här.
Marxismens tre stadier
Professor Gottfried identifierar tre stadier i marxismens liv. Först har vi den klassiska marxismen, som karaktäriseras av klasskamp, ekonomism och materialism. Det ingår redan då ett starkt inslag av hat eller fiendskap mot Europas traditioner, mot andlighet, traditionella hierarkier och så vidare.
Den klassiska marxismen förutsäger dock kapitalismens snara undergång och den proletära revolutionen, och när denna vägrade infinna sig, kom de marxistiska intellektuella att utveckla teorier för att förklara varför. Scruton påpekar här att när till exempel den italienske marxisten Gramsci utvecklade en teori om hur överklassen dominerar arbetarklassen genom ideologier snarare än genom ”materiella faktorer”, så är det en typiskt konservativ och idealistisk förklaring (vilket förvisso känns betryggande för oss gamla reaktionärer som funnit lärdomar hos Gramsci).
Gottfried menar att man då ”utvecklade” marxismen vidare, först genom att ta enstaka delar av teorin och göra till kärnan i nya teoribyggnader. Detta gäller teorierna om ”imperialismen”, sartreanismen och Habermas’ teori om ”kommunikativt handlande”. Detta är neo-marxismens skede. Man kunde även blanda marxism med freudianism, som i Frankfurtskolan, och då komma fram till att nationalister och kristna (arbetarna inte minst) var sjuka i huvudet, och att det var därför revolutionen dröjde.
Detta utvecklades lätt vidare till det Gottfried kallar post-marxismen. Denna kommer samtidigt med massinvandringen till Europa, och ägnar sig främst åt att bekämpa uttryck för nationalism och invandringskritik (som man i Frankfurtskolans efterföljd ser som uttryck för ”fördomar” och/eller mentalsjukdom). Klasskampen är i detta skede död, eller ett svagt eko, och vänstern har i praktiken accepterat kapitalismen. Det viktiga är istället det kulturella kriget, kriget mot europeisk och kristen kultur.
Jag vet inte om Gottfried tar upp den ”antityska” trenden bland tyska socialister, men det är i alla fall ett särskilt tydligt exempel på post-marxism, där man kan hylla både Bush och amerikansk imperialism för att bekämpa det man ser som ”fördomar” (i form av islam och tysk nationalkänsla).
Överlag tycks Gottfried betona att denna utveckling är en amerikanisering, eftersom post-marxismen har tydliga amerikanska rötter. Den har vuxit fram i USA, och exporterats till Europa efter Andra Världskriget (att sedan Frankfurtskolan föddes i Europa är en annan sak, den flyttade tidigt till USA). Skillnaderna mellan en sådan ”vänster” och de neo-konservativa är ganska små, de kan träta om sådant som skattenivån men när viktiga saker som demografin och invandringen kommer upp så är de snabba att bilda en enad front mot de ”fördomsfulla”. Detta beror till en del på att många neo-cons är gamla trotskister, men också på att samma världsbild ligger till grund för båda ideologierna. Det är då ingen överraskande nyhet längre att ”autonoma” tänkare som Negri och Hardt ser ”imperiet” som en i grunden positiv kraft, eller att de ”antityska” ser kampen mot traditioner som överordnad kampen mot kapitalism.
Recensionen avslutas med att ta upp om post-marxismen kan ses som en politisk religion. Gottfried finner att så är inte fallet, normala religioner undergräver inte sin egen existens. Och det är exakt vad post-marxismen gör, genom att uppmuntra minskat födelseantal och ökad invandring till Europa. Vilket på sikt kommer att göra att helt andra ideologier än post-marxismen tar över.
Om skribenten: Joakim Andersen
