Svenskfientligheten och de därtill knutna historieförfalskningarna går oförtrutet vidare. Vi får därför i Forskning och Framsteg 6/06 veta att Riksantikvarieämbetet i samarbete med Gringo presterat en utställning där den politiska korrektheten löpt amok.

De unga får i utställningen veta att vikingarnas hjälmar inte hade horn, att inte alla var blonda, och att inte alla ”blattar” är brottslingar även om ”tidningarna säger det” (den dag Gringo kan visa mig en etablissemangstidning som påstår att alla invandrare är brottslingar kommer jag sannolikt att äta Carlos Rojas’ hatt). Vi får även se den kvinnliga, muslimska och mörkhyade vikingen Vik-Inga Muhamed.

Lite listiga måste man erkänna att PK-iterna varit, eftersom de faktiskt avslöjar en populär lögn (den om vikingahjälmarnas horn). Detta ger någon sorts trovärdighet, som de använder för att introducera ”Vik-Inga”. Och vad gäller förekomsten av denna figur, eller liknande, i den verkliga historien är beläggen icke-existerande.

Antagligen kommer sådana här excesser i politisk korrekthet att slå tillbaka mot sina skapare och dessas planer, eftersom människor ofta blir arga och retade när man gör narr av deras arv och anor. Särskilt om de som ägnar sig åt detta inte ses som medlemmar av den egna gruppen. Men det avslöjar en viktig sida hos PK-ismens psykopatologi, nämligen skräcken för distinktioner och avstånd, en särskild form av separationsångest.

Skräcken för distinktioner, skräcken för avstånd
På ett djupare plan är det troligt att många PK-iter inte kan hantera tanken på distinktioner och avstånd mellan grupper. Insikten att svenskar är en grupp och exempelvis gambianer en annan, kan i det läget vara outhärdlig, eftersom man instinktivt känner att nästa steg i så fall är att de ses som olika värda, och att den ena gruppen utrotar den andra.

Detta är normalt omedvetna känslor, och på samma sätt som det är svårt att hitta en hiphopare som är medveten om att ”jag tycker att afroamerikaner är häftigare än vad jag själv och min grupp är” så kan det vara väldigt svårt att hitta en PK-it som är medveten om denna skräck för avstånd. Men den leder alltså till en vilja att alla ska vara likadana, att alla rentav ska tillhöra samma grupp. Att gambianer har sin egen historia och svenskar sin, och att det är två olika historier, blir då känslomässigt jobbigt. Därför måste man förfalska historien så att det egentligen inte finns några distinkta historier. Sannolikt är det denna grundkänsla som ligger bakom mycket av den mångkulturella ivern, och Riksantikvarieutställningen demonstrerar detta med stor tydlighet.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.