Femtonde september 2006 lämnade den italienska författarinnan Oriana Fallaci jordelivet. Oriana hade ett långt och händelserikt liv. Från att ha tagit del i det antifascistiska motståndet under fascismen, kom hon att bli journalist och intervjua flera av den här världens mäktigaste. Mot slutet av sitt liv kom hon dock att göra något som är oförlåtligt i den radikala miljö hon en gång hyllats av. Som radikal får man vara både för och emot vänstertrafik, man får vara både för och emot pedofili (det förstnämnda kan rentav ge lite extra ”kontroversiella” creds om man spelar sina kort rätt), man får vara för och emot fildelning, man får ha både kostym och trasor. Men man får inte kritisera massinvandringen. Och detta kunde Fallaci inte låta bli när hon började se vart det barkade hän.

Fallaci var nämligen en av de människor som haft oturen att födas med för mycket intellektuell heder och för mycket stake (om uttrycket nu kan användas om en kvinna). I en tid fylld av det Nietzsche kallade ”the last men”, fega ynkryggar som kan anpassa sig till vad som helst om det är för jobbigt eller farligt att protestera, så drivs sådana som Fallaci fortfarande av sin inre glöd och övertygelse att ta ställning för det som är rätt. Till skillnad från sådana förkrympta små ”last men”, så var Oriana vad våra förfäder kallade ”great-souled”. Detta innebar ett hon kom att ta ställning mot den massinvandring som hotar att förvandla Europa till Eurabia, en arabisk-muslimsk koloni. Man kan ha synpunkter på hennes analys, men det krävs både mod och övertygelse för att våga framföra den. Fallaci kom också att utsättas både för hot och åtal för sina åsikter.

I vilken utsträckning man blir en paria av att ens antyda det som Fallaci sade öppet, antyds av Expressens korta notis om hennes död, där vi får veta att den avlidna kvinnan under sina sista år förde en ”hätsk” kampanj mot islam. Detta från en tidning som inte skulle våga kalla någon icke-kristen för hätsk.

Fallacis samtidsanalys sammanfattas ganska väl av följande rader:

”Europe is no longer Europe, it is ’Eurabia,’ a colony of Islam, where the Islamic invasion does not proceed only in a physical sense, but also in a mental and cultural sense. Servility to the invaders has poisoned democracy, with obvious consequences for the freedom of thought, and for the concept itself of liberty.”

Mer Fallaci står att läsa här:

Prophet of Decline, en intervju

Wikipedia, med flera länkar och texter längst ner

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.